Ska vi kalla dig Dobby eller RUT?

Storebror har bestämt sig. Kanske snarare åtminstone beslutat sig för vad han inte vill. Storebror o skolan har gjort slut. Eller i alla fall tagit en paus. Fast de är vänner i alla fall. Åtminstone är de så pass mycket vänner så att de planerar att umgås lite. Möjligtvis har det planerade umgänget med skolan från Storebrors sida lite grann att göra med att de så att säga har gemensam vårdnad om en bärbar skoldator.

Storebror vill ytterst ogärna ha en tvist med skolan om datorn med utsikter på ungefär 0% chans att vinna vårdnaden om den. Storebrors ekonomi är riktigt skral då han liksom inte levererat. Så nej, det blir inte något RUT avdrag, vi ska inte mörka, vi kallar det vad det är, husalf, Dobby. Behovet av att hålla sig väl med skolan är tämligen trängande då han använder den bärbara datorn till musicerandet som han är svårt förtjust i och med rådande inkomster inte kommer att kunna köpa sig en egen på överskådlig tid.

Så nu är Storebror Dobby, utan möjligheter till kläder, hemma hos oss fram till dess att han har hittat en praktik o fått ett umgängesschema med skolan i form av en aning svenska. Han fick påslakan i julklapp då vi tänkte att ett örngott näppeligen skulle täcka ens det nödvändigaste och ett påslakan ändå är lite varmare.

Rätt praktiskt att komma hem till en uppfart som är skottad och mat på bordet. Väcka något syskon, handla ibland, tvätta en aning och städa ibland. Inte största kraven då han har så pass mycket hår på benen så att han inte längre kan titulera sig som ett barn. Absolut bland marknadens softaste ställe för en husalf då vi dessutom är grymt tacksamma.

Om Storebror vaknar en morgon och känner sig skolmotiverad så kommer han att läsa in gymnasiet på en grisblink. Blir det inte mer skola får han väl söka jobb eller i värsta fall kurtisera unga damer med sina städtricks, kokkonster och matraggningstalanger (det är attraktivt med män som tar stora ryggsäcken och kommer hem med mat). Vi skolar ett riktigt giftasämne alltså ;-). Skämt å sido så är det skönt att tjata om skolan som vi gjort i åratal. Gymnasiet är frivilligt och det blir ju fånigt och dåligt för alla att skolka sig igenom det. Storebror är rätt tjänstvillig och nu får han åtminstone koll på hur man sköter ett hushåll och det är ju inte det värsta som kan hända en 17 -åring. Att ha husalf ett tag är inte det värsta som kan hända ett par Kaosföräldrar heller...

I dagsläget har Kaosföräldrarna kollegor med Cancer. Mannen har två och jag har en. Sånt ger perspektiv. Lev, skratta och kramas mina vänner. Kram till er

Mamma-padwan

15 år som föräldrar firar vi idag. Livet blir aldrig mer sig likt sen den här dagen för femton år sedan då Storebror gjorde entré i Mannens och mitt liv. Lugna kloka och riktigt roliga Storebror.

För några dagar sedan så sa han:
- Mamma eftersom jag är första barnet så är jag ju som ett experiment. Du hade ju aldrig varit mamma förut så då fick du ju mig och då kan man ju säga att jag lärt dig att vara mamma. Man kan säga att jag liksom är din master...

Full i skratt kan jag inte annat än konstatera att han har rätt. Han vet ju mer om hur det är att vara sig än vi vet hur det är/ ska bli att vara förälder. I sin enfald trodde man ju när man väntade bebis att vi skulle få en bebis och fostra den. Ha, det vete fåglarna om det inte är så att han lärt oss mer än vi lärt honom. Vilken tur att vi fick en så bra Master då... och att vi begåvats med ännu fler.

Att bli förälder är på samma gång något som är oerhört unikt för en själv men samtidigt så är man bara en i en kedja av tusentals generationer. Varje barn lär en oerhört mycket som människa och om livet. Nya lektioner hela tiden med varierande svårighetsgrad. Det är som att de har små uppdrag till omgivningen redan när de kommer till en. Som att de landade i rätt hus för att klokgöra sina föräldrar ;-). Och det har Storebror verkligen gjort (gör fortfarande).

Stolt Mamma-padwan alltså. När man tänker på hur länge sen det känns sedan man höll hans lilla rumpa i sin hand kan jag inte annat än säga att tiden inte alls går speciellt fort. Vår Master har hunnit lära oss oerhört mycket. Grattis till oss alltså som har en Master som har stått ut med oss i femton hela år. Nu ska jag bjuda Mannen på lite choklad och fira vår Master, som själv helt lugnt och fint sitter vid datorn i källaren och lanar tillsammans med en kompis och väldigt mycket godis. Kram på er

Om skoltrötthet och att snabbt välja yrke...

Ikväll fanns chansen. Syskonen trassel och tov (Lillebror och Lillasyster) sa plötsligen ja till att bli klippta. Då gäller det att inte vila på hanen utan köra igång omedelbums. Sagt och gjort. Kaosmodern tog den vassaste av de slöa kökssaxarna och körde igång. Oj oj oj, det bara flög hår i frisersalongen.

När jag stod där och klippte mitt andra offer kände jag först stor oro för att jag skulle råka göra en riktig trollklippning då beställningen var att klippa av en massa hår. Sen blev jag nästan rörd. Tänk vilken tur att jag inte hade bättre betyg i nian. Då kanske jag hade kommit in på mitt förstahandsval till gymnasiet, ödes elände. Jag valde nämligen frisörlinjen i första hand. Anledningarna till att jag valde det var nog två om jag minns det rätt. Det ena var att jag klippt några killkompisar i högstadiet och tyckte att det var rätt kul. Värsta hockeyfrillorna men de var jättenöjda. En av dom vet jag att jag sa till att han inte skulle få säga att det var jag för han skulle ha så kort uppe på. Sen sa han det till alla på pin tji så jag fick klippa fler. Den andra anledningen var att den linjen inte fanns i stan och då hade jag blivit "tvungen" att flytta 13 mil bort och bo själv. Jippie!

Jisses Amalia vilken flax man har som var aningens skoltrött i högstadiet. En sak är säker, livet skulle ha kullrat åt helt annat håll om mina betyg hade räckt. Ni vet om om hade varit ;-). Jag känner mig till exempel rätt övertygad om att det hade blivit ett otroligt dåligt yrkesval eftersom jag inte tror att jag känner någon kvinna och näppeligen någon karl som är så oerhört ointresserad av hår som jag är...

Så nej, jag tror inte att livet är över om man inte får strålande betyg. Jag tror inte att man ska välja för resten av livet när man väljer till gymnasiet och tur är väl det. Man vet inte allt om sig själv och sina talanger och begränsningar när man är 15 år. Påminn mig gärna om detta när mina barn ska göra sitt "livsavgörande" gymnasieval eller om jag gnäller på att någon är skoltrött. :-) Vad hade ni för planer när ni var 15 år och har de slagit in?
Kram på er allihop
Ps. Jag har ringt släktens "riktiga" frisör som ska komma och jämna till kalufserna lite me på riktigt någon dag...Ds

Kriser, förändringar, skolan och att stå i vindögat...

Det krisas en del runt och i Kaosfamiljen. Det där med att livet obönhörligen förändras och händer en känner både vi och släkt och vänner till. Så mycket så att det klumpar ihop sig. Förändringar är aldrig lätta, inte ens förändringar som man har valt och vill ha. Min gamla guru Harriet Goldhor Lerner säger att det är två saker man kan vara helt säker på. Det ena är att folk vill ha förändringar, det andra är att folk vill att allt ska vara som förr. Och mycket av vill förändring/ vill ha som förr är det som folk i och utanför Kaosfamiljen brottas med. Inte lätt alls och en del kriser är lite åt krigshållet, handlar bara om att överleva.

Tack vare mitt brinnande intresse, ja nästan som en hobby, för människor och relationer blir det många tekoppar och mycket olika snack på olika ställen. Alla möjliga samtal, med de som vill förstås. De andra får man allt vänta in och låta dom göra sina "moves", eller inte. Vuxna kan ju faktiskt aktivt välja att stagnera, praktiskt fokus, göra som de alltid gjort och krampaktigt bli som förr om de vill. Kruxet är bara att det så lätt biter en i svansen sen. Taskig beredskap för förändringar, få äkta vänner och lite smårisiga relationer till vuxna barn.

När det gäller barnen däremot så händer det saker oavsett. En sjuåring kan inte välja att stanna i den åldern direkt även om de just i den åldern brukar vilja ha små garantier för att de aldrig ska behöva flytta. Det är vi vuxna som är ansvariga för tonen här hemma, att hålla koll på oss själva och för att guida dom när känslorna stormar. Hänga med (om vi får) i relationsträningar men även släppa lite och lita på att de kommer att komma hem lite tufsiga ibland men klara det. I veckan har vi en bunt utvecklingssamtal. Med risk för att reta upp någon funderar jag på att ha approachen (vilket jag hemligen alltid tänkt) att skolan INTE är det viktigaste som finns. Det viktigaste är att det blir bra folk av barnen. Vuxna som kan prata om saker och som klarar sig i livets stormar. Pluttifikationstabellen, USAs alla stater och sånt kan man lära sig när man vill, miniräkna fram eller googla på det ;-). Kan bli spännande utvecklingssamtal...

Någon försökte lära mig segla för en miljon år sedan. Jag kommer inte ihåg mycket men det där med att i vindögat är det lugnt kommer jag ihåg. Lite av den känslan har jag, som att jag står i vindögat. Där är det lätt att sortera vad som är viktigt och inte. Människor är alltid viktiga. Kram på er

Grattis på Morsdag alla underbara

Som mor till ett barn är man lika unik som den här bilden. Det hade inte kunnat vara någon annan någon annanstans. I början är det lilla livet helt beroende av någon annan för sin överlevnad (rätt långt ifrån föl som ställer sig upp direkt). Det är en ynnest att vara mamma och det är en ynnest att ha en bra mamma. Om hon dessutom som min mamma numera gör, bor nära, är frisk och finns för oss på tusen olika sätt så har man extremt tur. Underbara mamma.

Jag har sagt det förr och säger det igen. Varje mammas uppdrag är att fostra sina barn till att klara sig själva. Så var det förr och så är det nu. Läser just nu Lilian Ryds Kvinnor i väglöst land och jämför. Jösses, vilken skillnad det är både på gott och ont. I dagsläget behöver vi inte vara oroliga för mat och kläder, våra barn dör inte så ofta ifrån oss heller. Vi kämpar med saker som är mindre konkreta och därigenom svårare att ta på.

Jag tror, framförallt nu sen mobilerna kom, att det är otroligt viktigt att fundera på hur oumbärlig man vill vara. Vill man att barnen ska ringa istället för söka/ fråga sin pappa när de har borta sina vantar? Vill man att barnen ska lita på sitt eget omdöme eller fråga mamma när de ska cykla på något nytt ställe, köpa ny jacka/lägenhet eller be en taskig kompis/ pojkvän som beter sig som Jack Sparrow att fara och flyga?

Det är en svår balansgång det där. Klart man vill ge barnen allt gott och det klart att man vill att de alltid ska ha det bra. Här är en fin berättelse som vi, nutidens mammor, kan behöva klicka på och fundera lite på ibland. Grattis på er alla fina läsare (för jag misstänker att det är mest mammor). Ni är alldeles underbara. Nu ska jag cykla iväg till min mormor. Fyra generationer som är friska, lever och tycker om varandra, en dag att vara tacksam. Cyberkram på er

Livets utbildning

En tanke som följt mig under dagen är att vissa barn inte helt passar in i skolan utan att uppdraget som förälder i första hand blir att se till att barnet tar sig igenom skolan hyfsat oskadd. Inom sporten brukar man prata om "late bloomers", såna där typer som itne blir blixtrande bra förrän de är juniorer. Borde det inte finnas såna i vanliga världen också?

Och sen har jag känt mig väldigt tacksam över att barnen blivit större. Magsjuka härjar runt om oss. Det känns tryggt att alla barnen går att prata med. Det är skönt med större barn.

Och så har jag grubblat över det där med att känna att man blir tagen för given. Kanske är det jag själv som tar mig för given när jag känner så. Gör saker automatiskt och tänker att jo men så här är ju jag och kommer alltid att vara. Det kan ju faktiskt vara rimligt att tänka att bara för att jag tyckte att detta var trevligt/ bra/ vettigt för tre, tio eller tjugo år sedan behöver jag inte tycka det nu. Och som vanligt, andra människor kan jag inte göra ett dugg åt. Det är bara att förhålla sig till dom. Ah, vad jobbigt, ska jag ta ansvar för mitt liv? Hm, om jag tänker efter så finns det rätt mycket möjligheter, inte alla förstås men det finns fortfarande en hel del. Ja men ok då jag tar väl ansvar för mitt liv, läste en blogg där en rad fastnade ”observera det besynnerliga nöje du finner i att vara olycklig”. Jösses så otrevligt/sant sagt, ibland är det så. Kanske man kan låta andra ansvara för sitt liv också...

Ganska skönt blir det om man ändrar lite på ansvarsfördelningen. Om man tänker att man inte är fullt ansvarig och att hela livet inte avgörs av hur det går för barnen i skolan, hur de har det med kompisar, fritidsaktiviteter, märkeskläder eller nyaste tekniken osv. Jag tänker att mycket av det som dyker upp är saker som tillhör livets skola. I efterhand kan man lära sig massor av att träffa på lite dåliga lärare, taskmörtar till kompisar, dåliga grejer och knepiga saker så att man blir förberedd och kan ta motgångar. Kärlek kommer (suck) också att ingå i konceptet och det kan vi föräldrar förstås ansvara för "hörrudu tjejen, nu får du allt låta bli att göra slut med Storebror". Nä, lite olycklig kärlek kan ju faktiskt hjälpa en att vara tacksam och rädd om sin nästa kärlek :-).

Tror ibland att vi föräldrar tar ansvar över lite för mycket. Tror att vi ibland tänker lite galet också men här är en som brukar tänka till. För det mesta är livet riktigt härligt och fullt av möjligheter, om man bara tillåter sig att ta emot livet så... Nu blir det tekopp med Mannen framför kaminen. Kram på er