Jag har sett dig sticka på bussen i två år...

Säger en kvinna som ville bli invigd i stickningens mysterier i måndags. Hon berättar att hon har lite svårt att komma ifrån på kvällarna. Ensamstående med sju barn. Riktigt trevliga barn som jag ofta ser hjälpa till på olika sätt. De handlar, delar ut reklam och hämtar från förskolan. Hm, och jag som har tyckt ibland att det är mycket när man har fyra, tillsammans när man så att säga har hemmamatch...

Hennes bekanta som varit med och stickat förr har berättat för henne att det är bra att sticka då man slipper tänka dåliga tankar. Jag frågar ingenting om var pappan till de sju barnen tagit vägen utan vi pratar om ditt och datt samtidigt som jag lär henne att sticka räta maskor. Plötsligt fylls jag av en känsla av beundran för denna kvinna. Jag förstår att jag aldrig kommer att förstå hur det är att vara ensamstående med sju barn i ett land som varken har ett språk, kultur, klimat eller sätt att hantera saker som man är bekant med.

Hon är enträgen men det är svårt. Hon har aldrig sett någon sticka i hemlandet, yllevantar är tydligen dumt om vintern innebär regn och ännu mer regn ;-). Snö är bättre än krig sa någon och sen var det någon som sa att snö inte är jobbigt alls om man jämför med sand och sen gjorde de blåsljud och skrattade högt. Hm, har jag aldrig tänkt på. Kul med lite andra perspektiv.

Träning, träning träning. Det är samma sak med språket, kulturen, klimatet och vårt sätt att hantera saker. Tids nog lär hon sig säkert. Vad som också är säkert är att jag är otroligt tacksam över att jag bor i ett land som människor behöver fly till, inte från. Så klart att vi alla har saker att brottas med och behöver göra vad vi kan utifrån våra förutsättningar men en del har det tuffare redan från början...

Den nya stickningsadepten var nöjd och tog med sig stickningen hem för att fortsätta. Planen är att få högstadiesonen, som har slöjd, att visa henne om hon gör fel. Hon tänker försöka komma ifrån även nästa måndagskväll. Hoppas hon lyckas.

Hoppas att ni har det bra. Kram

Varför all denna misstro?

Media, samhället och vi själva ägnar oss gärna åt seriös misstro. Tankar om att lärarna, läkarna, sjuksköterskorna, föräldrarna, socialtjänsten, politikerna, grannarna, invandrarna, poliserna, släktingarna, cheferna, tonåringarna, de arbetslösa, sjukskrivna osv inte gör sitt bästa, inte gör det de ska.

Antagligen för att det är praktiskt. Man känner sig lite bättre själv om man skriver ner alla andra. Tänker att saker måste göras på mitt sätt, annars blir det inte rätt.

Så klart det finns människor som inte gör sitt bästa i alla lägen (vem orkar det) och klart det finns de som gör fel. Det är djupt mänskligt att fela.

Kruxet är hur vi tänker. Att vi inte litar på att oerhört stora delar av världens befolkning vill väl och känner kärlek, empati och omtanke till andra. Att vi så gärna vill dra alla över en kam. Bra skrivet om det här. Hör jag talas om en otrevlig kvinna från säg Skövde så innebär det faktiskt inte att alla kvinnor därifrån är otrevliga. Tillit.

Tänker också på det här. Kanske är det också så att vår tillit påverkas av att vi läser och får till oss så otroligt mycket elände som händer. Om en chef någonstans i vårt avlånga land lurat till sig pengar så får vi veta det. Om någon på något ställe i världen rövat bort ett barn vet vi det också.

Jag tänker att grunden behöver vara mer tillit och att vi behöver tänka mer kärleksfullt om misstag när de begås. Det är inte lätt att vara människa, har aldrig varit och kommer antagligen aldrig att bli det heller. Har man kärlek borde man ha råd med tillit. De känslor vi ger ut kommer tillbaka.

Kärlek till er alla <3