Ska vi kalla dig Dobby eller RUT?

Storebror har bestämt sig. Kanske snarare åtminstone beslutat sig för vad han inte vill. Storebror o skolan har gjort slut. Eller i alla fall tagit en paus. Fast de är vänner i alla fall. Åtminstone är de så pass mycket vänner så att de planerar att umgås lite. Möjligtvis har det planerade umgänget med skolan från Storebrors sida lite grann att göra med att de så att säga har gemensam vårdnad om en bärbar skoldator.

Storebror vill ytterst ogärna ha en tvist med skolan om datorn med utsikter på ungefär 0% chans att vinna vårdnaden om den. Storebrors ekonomi är riktigt skral då han liksom inte levererat. Så nej, det blir inte något RUT avdrag, vi ska inte mörka, vi kallar det vad det är, husalf, Dobby. Behovet av att hålla sig väl med skolan är tämligen trängande då han använder den bärbara datorn till musicerandet som han är svårt förtjust i och med rådande inkomster inte kommer att kunna köpa sig en egen på överskådlig tid.

Så nu är Storebror Dobby, utan möjligheter till kläder, hemma hos oss fram till dess att han har hittat en praktik o fått ett umgängesschema med skolan i form av en aning svenska. Han fick påslakan i julklapp då vi tänkte att ett örngott näppeligen skulle täcka ens det nödvändigaste och ett påslakan ändå är lite varmare.

Rätt praktiskt att komma hem till en uppfart som är skottad och mat på bordet. Väcka något syskon, handla ibland, tvätta en aning och städa ibland. Inte största kraven då han har så pass mycket hår på benen så att han inte längre kan titulera sig som ett barn. Absolut bland marknadens softaste ställe för en husalf då vi dessutom är grymt tacksamma.

Om Storebror vaknar en morgon och känner sig skolmotiverad så kommer han att läsa in gymnasiet på en grisblink. Blir det inte mer skola får han väl söka jobb eller i värsta fall kurtisera unga damer med sina städtricks, kokkonster och matraggningstalanger (det är attraktivt med män som tar stora ryggsäcken och kommer hem med mat). Vi skolar ett riktigt giftasämne alltså ;-). Skämt å sido så är det skönt att tjata om skolan som vi gjort i åratal. Gymnasiet är frivilligt och det blir ju fånigt och dåligt för alla att skolka sig igenom det. Storebror är rätt tjänstvillig och nu får han åtminstone koll på hur man sköter ett hushåll och det är ju inte det värsta som kan hända en 17 -åring. Att ha husalf ett tag är inte det värsta som kan hända ett par Kaosföräldrar heller...

I dagsläget har Kaosföräldrarna kollegor med Cancer. Mannen har två och jag har en. Sånt ger perspektiv. Lev, skratta och kramas mina vänner. Kram till er

Om skoltrötthet och att snabbt välja yrke...

Ikväll fanns chansen. Syskonen trassel och tov (Lillebror och Lillasyster) sa plötsligen ja till att bli klippta. Då gäller det att inte vila på hanen utan köra igång omedelbums. Sagt och gjort. Kaosmodern tog den vassaste av de slöa kökssaxarna och körde igång. Oj oj oj, det bara flög hår i frisersalongen.

När jag stod där och klippte mitt andra offer kände jag först stor oro för att jag skulle råka göra en riktig trollklippning då beställningen var att klippa av en massa hår. Sen blev jag nästan rörd. Tänk vilken tur att jag inte hade bättre betyg i nian. Då kanske jag hade kommit in på mitt förstahandsval till gymnasiet, ödes elände. Jag valde nämligen frisörlinjen i första hand. Anledningarna till att jag valde det var nog två om jag minns det rätt. Det ena var att jag klippt några killkompisar i högstadiet och tyckte att det var rätt kul. Värsta hockeyfrillorna men de var jättenöjda. En av dom vet jag att jag sa till att han inte skulle få säga att det var jag för han skulle ha så kort uppe på. Sen sa han det till alla på pin tji så jag fick klippa fler. Den andra anledningen var att den linjen inte fanns i stan och då hade jag blivit "tvungen" att flytta 13 mil bort och bo själv. Jippie!

Jisses Amalia vilken flax man har som var aningens skoltrött i högstadiet. En sak är säker, livet skulle ha kullrat åt helt annat håll om mina betyg hade räckt. Ni vet om om hade varit ;-). Jag känner mig till exempel rätt övertygad om att det hade blivit ett otroligt dåligt yrkesval eftersom jag inte tror att jag känner någon kvinna och näppeligen någon karl som är så oerhört ointresserad av hår som jag är...

Så nej, jag tror inte att livet är över om man inte får strålande betyg. Jag tror inte att man ska välja för resten av livet när man väljer till gymnasiet och tur är väl det. Man vet inte allt om sig själv och sina talanger och begränsningar när man är 15 år. Påminn mig gärna om detta när mina barn ska göra sitt "livsavgörande" gymnasieval eller om jag gnäller på att någon är skoltrött. :-) Vad hade ni för planer när ni var 15 år och har de slagit in?
Kram på er allihop
Ps. Jag har ringt släktens "riktiga" frisör som ska komma och jämna till kalufserna lite me på riktigt någon dag...Ds