Ibland stannar livet till...

Det enda man kan göra är att ordna lite mat och finnas där. Mitt i gråten finns även skratt, livet kommer nära. Vad är det som egentligen är viktigt? Såna saker blir oerhört påtagligt när någon är riktigt sjuk. Stannar man inte upp och tänker efter finns risken att man kommer att ångra sig... En dag kommer allt att vara för sent. Där tog orden slut, kram på er...

Ibland drar kroppen in handbromsen...

Igår uträttade jag en massa underverk på jobbet. På eftermiddagen började jag frysa så där ända in i märgen. Värre och värre blev det. Ont i kroppen inifrån. Väl hemma var det bara att släppa allt och masa sig i säng. Låg som en slips hela kvällen. Försökte titta lite på hockeyn. Kände att det var en outhärdligt skränig tillställning. Barnen kom förbi och kramade mig, skrattade åt hur varm jag var. Lillebror sa att enda anledningen till att man skulle vilja sova bredvid mig var om man ville bli stekt.

Mannen pysslar om mig och säger skrattande att jag har en mancold eftersom febern inte är så hög som man tycker att den borde. En sån där sak som man brukar skoja om på det där klumpvisa sättet (tryck gärna på mancoldlänken, vab frossa och piffsjuka finns också beskrivet). Karlar och förkylningar ni vet. Värre än vilken förlossning som helst. Grejjen är att jag, när jag tänker på saken tror att det vore bra om vi tillät oss ha mancold allihop. Jag tror att många ignorerar sina känslor och trotsar sin kropp på tok för länge. Man tänker att man är oumbärlig på jobbet och hemma. "Det passar inte nu" så man slänger i sig ett par alvedon och kör vidare. Med goda intentioner rätt in i kaklet.

Jag tror stenhårt på att kroppen försöker berätta något för en när man har ont någonstans. Cancer och allsköns annat elände är en sak men såna här små vanliga åkommor. Ont i huvudet, , knän, axlar, feber, ryggbesvär, förkylning, magsjuka osv kommer ofta när man vilat för lite, drivit och burit för mycket. Så nej, det är nog ingen slump att jag blir förkyld just nu, det har varit lite mycket ett tag. Kanske har jag ägnat mig för lite åt konsten att uppskjuta det oundvikliga, vilket jag brukar vara en stjärna på (prokrastineringens ädla konst).

Idag känner jag mig lite bättre och jag funderade ett tag på att åka till jobbet men nej. Det är klokt att respektera sin kropp. Skippa alvedonet och bara vila sig i form. Käka en näve chips till lunch och bädda ner sig. framför tv:n. Slötitta lite på Sagan om ringen och låta handbromsen vara i. Låta sig pysslas om när familjen kommer hem.

Igår tyckte jag lite synd om mej själv men sen insåg jag det patetiska i det hela. Det finns definitivt de som har det värre på alla plan. Jag är sjuk så sällan så jag vet inte ens hur man gör när man sjukskriver sig. Sist hade jag feber en lördag. Det här går över och är antagligen något jag behöver. Nu, nästa ringenfilm. VARM kram till er allihop

Rätt långt ifrån glamour och party...

Det hostas, snörvlas och gnälls här hemma. Och så är vi trötta och bryter ihop förstås. Bråkar lite. Hostar igen. Någon skriker över läxor som borde göras. Vårsolen kommer med sin obarmhärtighet och påminner oss om dammtorkning och fönsterputsning som vi inte orkar/ tänker göra. Undrar varför det ser ut som om någon har spytt på mitt tangentbord? Familjelivet är inte fyllt av gapskratt alla dagar...

Eventuellt har vi hittat en bil. Reg nummret är RUT. Trots att jag principiellt är emot både RUT och ROT funderar jag på att försöka ordna RUT avdrag för den. Visst borde det gå? Förstå mig rätt, jag är inte emot RUT och ROT tjänsterna. Vill man byta kök, tak eller få städat av någon annan är det helt ok. Vem vill inte att någon annan ska städa ;-)? Att det däremot ska gå skattepengar till det tycker jag är helt vansinne. Skattepengar tycker jag ska gå till skola, barnomsorg, vård och äldreomsorg. Helst kommunal då det lätt blir galet när folk ska tjäna pengar på människor som inte alltid kan uttrycka sig... Nåja, själva renoverar vi köksluckorna med tejp ;-)...
Nu ska jag nog försöka ha ett litet lugnt snöbollskrig med de krassliga killarna. Ha en trevlig dag allihop...

Jag ger dig min morgon...

Kom igång för sent och stressigt blev det. Mitt fel förstås... Och jodå, barnen och jag var arga och skrek åt varandra innan de gick till skolan. Storebror blev duktigt sen. Såg mig omkring och insåg att den där röjningen som skulle behövas för att klassas in i "the perfect house wife" genren inte kommer att bli av idag heller. Log för mig själv och konstaterade att det inte är någon slump att jag aldrig drömt om att bli hemma fru. Det är tur att familjens överlevnad inte hänger på mina husmorskvaliteter. Förresten kan man undra lite över varför så många kvinnor i dessa tider låter som om de går in i ett krig och att världen kommer att sluta den 24/12 om de inte lyckas.

Vi får förhoppningsvis fler morgnar, dagar, veckor och jular. Mitt hjärta fröjdas och skrattar samtidigt som jag gråter över att Kristians resa börjat närma sig sitt slut. Skulle vilja sjunga den här för honom, mannen med den vackra själen. Skickar kärlek till honom, att läsa hans Blogg ger lite perspektiv så här i jultider när vi ibland kan förledas att tro att oviktigheter är viktiga. Kram på er alla fina...

Bråk o perspektiv

Sista etappen på resan. Alla är trötta och det bråkas hela tiden så fort vi inte tuggar på något. Jag bryr mig inte, tittar kärleksfullt på min knasiga familj men svär inombords åt helt andra saker. Har just pratat med vännen som har en mycket sjuk 5 åring. Läkarna har pratat om att det här antagligen är början till slutet för den lille gossen. Orden tar slut, livet borde inte få vara så. Fel ordning. Föräldrar ska inte begrava barn, syskon inte en liten bror. Det där med bråk, stök, väder och saker blir fullständigt ointressant...Ta hand om varandra... Kram

Irriterande och viktig hostpaus...

Ok då, kroppen säger till. Börjar med feber och sen kommer hostan från hell. Två dagar denna vecka har jag tvingats vara helt stilla. Sovit sittandes i soffan flera nätter på raken. Den här hostan har jag haft förr. Den som gör att man helst inte ska gå i trappor alls utan bara helt ta det lugnt. I annat fall straffar det sig om man blir ståendes någonstans kämpandes för att inte hosta ut lungorna. Hostan som man ungefär bara kan vila sig ifrån... Oaaghhh... Att ta det lugnt är egentligen inte min paradgren men det är nog lika bra att lyssna på sin kropp. Annars får man väl cancer eller något till slut (och nu inte sagt att man inte kan bli riktigt sjuk ändå).

När man ligger där under filten utan att kunna röra en fena blir det mycket tid för funderande och det har varit riktigt bra. Själen behöver stanna upp ibland. Jag tror man skulle "unna sig" ordentlig paus oftare. När man stannar så där på riktigt kan de riktigt viktiga tankarna hinna fara genom huvudet. Vem är jag och vad har jag gjort av den person som är jag? Vilka människor har jag träffat som betytt mycket för mig? Vad är meningen med att jag finns till? Frågor som man aldrig blir helt färdig med men som, om man tittar till dom då och då gör att man inte springer vilse i livet.

I Torsdags hade jag ett långt samtal med en man som betytt mycket för mig, min morfar. Min morfar glömmer bort att vi fikade för fem minuter sedan och har inte längre så stor aning om så mycket annat heller. Han säger att han nött ut livet men ler och säger att det är ok, som det ska vara. Han har kvar sin humor och strålar fortfarande mot människor. Förmedlar mirakulöst nog fortfarande kärlek och livsglädje, har som alltid förmågan att få en annan människa (men framförallt barn) att känna sig alldeles underbara med bara blicken. En gåva som man kan bära med sig och försöka förmedla vidare... En sån där sak som aldrig tar slut...

Visst finns det mycket galet här i världen men det finns mycket gott också. Människor som betytt och betyder mycket, som gör skillnad för varandra. Vi kan göra skillnad för andra och varandra. Hosta är en del av livet, kanske en viktig del av litet. Det mesta som vi flänger runt med är rätt oviktigt, det är kärlek som gör livet värt att leva. Nu, dags att hosta lite och läsa något för Lillasyster. Jag är nöjd med min själs-paus... Funderar på att sticka till skogs med ett tält i sommar. Vad tänker ni om själs-pauser? Kram på er

Kalabalik-pik

Kaos är typ charmigt. Nu har vi uppgraderat oss och förhoppningsvis nått kalabalik-piken. Jag har stridit med Lillebror i 45 min om en sån självklar sak som att man går och kvällspinkar, tvättar händerna, borstar tänderna, tar på sig nattkläderna och sedan går man och lägger sig. 45 minuter på ett enda barn och det tog ännu längre tid innan han gav sig. Låg i sin säng och tittade på mig med ögon smala som springor och funderade på vad han skulle ta sig till härnäst. Hade jag inte vetat att detta är århundradets mammagris hade jag på fullt allvar trott att han alltid har hatat mig.

Sen har jag tre andra barn och en sjuuuuk man. Ett jobb som är spännande på gränsen till skräck, en låst cykel med borttappad nyckel och ett gäng räkningar som borde postas. Å så den rörande röran förstås...En miljon saker som borde göras men borden är inte måsten. Nu tänker jag, ja vad tänker jag göra? Inget vettigt i alla fall...