torsdag 9 februari 2012

Ibland stannar livet upp...

Fick besked igår om att min hittills absolut bästa chef gått ur tiden. Ett stort varmt rött hjärta har slutat slå. På tok för tidigt.

Döden är nära livet. Sorgen är kärlekens pris. Klart att man blir ledsen när en så klok, varm och härlig person dör. Finns inte mer. Alla dom där frågorna man velat ställa, alla de där sakerna man borde ha sagt lite mer av. Visste han till exempel att han enligt mina mått fortfarande är den bästa chef som jag någonsin har haft? En person som jag tänker på ofta och som jag hade som förebild när jag själv var chef.

Jag hoppas och tror att han visste det. Jag skickar tankarna till honom, övertygad om att om det finns en himmel så är han där och har just valt ställets rödaste och snabbaste vingar. Sorgen är kärlekens pris. Det tröstar mig idag. Det är tack vare att man har så många som man tycker om som man blir ledsen. Tyvärr är döden en naturlig del av livet men det är alltid läge att stanna upp lite och berätta för folk det de bör veta. Du fattas mig, världen blir inte densamma, vila i frid Danne.

2 kommentarer:

Bina sa...

Jag har en liten lista över människor jag skulle vilja säga en sak till. Jag har faktiskt betat av nästan hela listan. Det finns en fd förskollärare kvar på listan och henne hittar jag tyvärr inte.

Det är verkligen tillfredsställande att berätta för viktiga människor att de är eller har varit viktiga.

Beklagar sorgen!

KaosJenny sa...

Tack och tack för tipset Bina... Jag brukar försöka berätta när jag känner och tänker saker. Kruxet med den här mannen är att jag var lite ung. Däremot så tror jag att jag sagt det senare men jag ska bli ännu bättre.

Det är tillfredställande att berätta för folk hur viktiga de varit men ibland upplever jag att de blir lite generade... fast glada... Kram