Undrens tid är inte förbi...

Hur gör man för att få med tonåringen i julgrasdansen? Det underlättar förstås väldigt mycket om han varit sjuk och uttråkad i nästan en vecka. Har han dessutom knappt ätit något gott på den tiden och man lockar med godis har man ökat chanserna till deltagande med ett par hundra procent...

Julgranen nermonterad, jultomtarna nattade och pepparkaksdasset sönderslaget och noggrannt uppätet. Bara amaryllisarna kvar av julen. Ja men då så...

Och så uträttar jag en del underverk (men nej, Bloggen kommer inte att byta namn till skrytbloggen). På jobbet gör jag någon slags rekordsnabb transformering. Hemmavid har vi dansat ut julen och ikväll lyckades jag mota en fotbollskris. Så livet är spännande till tusen men aningen stressigt. Inte konstigt att man inte har ordning på tankarna. Känns dock som att jag kommit på att det i de här lägena när allt annat snurrar måste se till att ta det oerhört lugnt mellan varven. Skippa allt som inte måste göras och tänka mig för.

Pratat en del om förlåtelse idag. Riktigt intressanta diskussioner. Om att förlåta sig själv och andra. Att förlåt inte bara är ett ord som man bör haspla ur sig. För att det ska bli bra behöver man se sin egen del i alltihop innan man säger förlåt. Det är nog det som gör att jag är så emot när man lär barn att säga förlåt "bara så där". Och ibland behöver det gå tid innan man kan förlåta och ändå är det viktigt att göra det. Förlåter man inte hänger man kvar och låter det ta energi. Går inte vidare, fastnar.

En annan sak som jag diskuterat en del är tonåringar och skillnaden som blir för oss som föräldrar. Att fostran till stor del är slut och att man får se på sig själv som ett erbjudande.

Dags för snabb tekopp med Mannen innan jag rasar ihop i en liten hög (förhoppningsvis i sängen). Livet flyter så snabbt så att det känns som en vecka sen det var tisdag. Kram på er

Det perfekta är i bästa fall tråkigt...

Har börjat läsa en helt bedrövlig bok. En sån där som jag troligtvis aldrig kommer att bli klar med. Suerlativen avlöser varandra och jag somnar. Ord som vacker, lyckad, underbart, begåvad, färgstämd, sympatisk, charmig, trevligt sinnelag, fulländade dagar osv osv... Helt blodlöst. Supertråkigt...

Och det är något som jag upptäckt eftersom. Perfekta saker tråkar ut mig rejält. Tycker inte om när det är så städat så att allt står i räta vinklar. Människor som har lagom stora näsor och inte något annat utmärkande heller kommer jag knappt ihåg. Det går inte att skilja en inredningstidning/ artikel ifrån den andra. Bara en massa bilder och en massa ord som inte säger egentligen någonting. När jag säger till barnen att jag inte kan tänk mig något värre än att bli prinsessa menar jag det. Tråk-perfekt...

Att låtsas vara perfekt tror jag är skadligt, i alla fall när det kommer till föräldraskap. Åkte tunnelbana med en sån där pedagogisk perfekt förälder i helgen. Ni vet en sån där otäck som låter pedagogisk hela tiden och aldrig höjer rösten. Bara resonerar med sin fyraåring med en aldrig sinande svada och lyssnar ingenting. Tyvärr var den här perfekta föräldern en förklädd skräcködla. Dottern var arg och slog sin mamma. Mamman försökte (med sin pedagogiska röst) att tvinga sin dotter att säga förlåt. Ni vet så där säg förlåt till mamma nu... Du SLOG mamma, säg förlåt... Du slog mamma, säg förlåt... Efter en stund låtsasringde hon i sin telefon och sa att dottern var dum och undrade om personen kunde möta upp vid Slussen. Nytt "samtal" med ny person, samma visa. Sen sa hon till dottern att hon skulle lämna henne vid Slussen till (något namn) eftersom dottern inte var snäll. VAAA!! Dottern blev jätteledsen och sa förlåt. Fy för såna där pedagogiska skräcködlor... Som om att dotterns lilla arga fyraårshand råkat landa på mamma skulle rättfärdiga hot om att lämna och lögner!! Jag blev så arg så jag först inte kunde göra någonting. Sen skulle jag av och sa då till mamman att det inte är lätt att vara liten (kom inte på något bättre, tyvärr).

Vad tänker ni om det perfekta? Känner ni igen det där med perfekta pedagogiska förklädda skräcködlor då? Och vad tycker ni om tvångsförlåt??