Både bra och dålig fru...

Igår var jag ledig och det såg 10 gånger värre ut hemma när Mannen kom hem än när han for. Jag just inne i en seriös diskussion med Storebror om Bechdel testet då jag kom på att jag hade ett möte som jag höll på att bli sen till, hurra. En dag när jag var en rätt dålig fru men ett bra barn och barnbarn och en jättegullig mamma då jag pysslat om Storebror en hel del. Andra dagar är jag (om jag ödmjukt får säga det själv) en helt strålande som fru men har lite brister på andra områden.

Och det är ju det där som är det jobbigaste med oss människor, vi är så komplexa. Ingen är bara bra och ingen är bara dålig. Till och med den knasigaste kan glimta till och till och med den klokaste kan vara dum. Man vill ju gärna själv vara en god mor, en bra fru, underbar vän, trevlig arbetskamrat, fantastisk fotbollstränare osv. Och så är det smidigt om vi kan säga att dom andra är onda, dåliga. Kruxet är att alla egentligen som max kan komma upp i att vara både och, både bra och dålig.

Det gäller att inte ha så höga krav, varken på sig själv eller andra. Förlåta sig själv och andra för att man inte är perfekt. Om man hamnar på mer plus än minus i längen så är det bra. Perfektionism är av ondo, det är inte meningen att någon ska vara perfekt. Kram och trevlig helg

Tok-tänkar-torsdag

Genom tv, tidningar, datorn och i samtal med andra människor kommer det till en i en rasande takt numera. Världen är totalt vanvettig. Missförstå mig rätt. Jag tror att det är väldigt viktigt att man tar in omvärlden utanför, vad blir man annars för människa? En som allenarådande förstår och tänker på sig och sitt blir nog i slutänden rätt rigid och ensam...

Världen är galen, så klart. Tänker mycket på balans mellan tagande och givande. I -världens känsla av att ha rätt att ta/ köpa och ha tolkningsföreträde och inte behöva bemöda sig till att tänka sig in i någon annans situation. Jul-proppmätta människor som lever i fred och ibland bara så där kan byta ut ett väl fungerande kök/ badrum pratar om att "vi inte har råd" att ta emot invandrare. Helt kritvita människor hävdar bestämt sin rätt att säga ordet negerboll. Svenskar, som helst inte pratar med invandrare, säger att "vi" är så dåliga på att ta emot dom (undrar om man menar Reinfeldt då eller?). Då blir man nästan lite yr men det är förstås skönt att kunna hänvisa till Lars H Gustafsson och hans tankar om att vi behöver varandra.

Lite vet man om hur det hade varit om det varit annorlunda. Bodde jag i Afganistan, Sudan eller någon av de här länderna kanske jag också skulle skicka iväg min 14-åring (om jag kunde) istället för att låta honom gå ut i krig. Jag tror inte att jag skulle uppskatta att något bakverk blev kallat vit om ordet var förknippat med apartheid, slaveri, svårare att få jobb med vitt namn osv. Och om vi hade lite mindre av allt kanske vi inte skulle vara så in i nordens missunsamma.

En sak har jag i alla fall klurat ut (med hjälp av nätet, förstås). När människor tycker att jämställdheten gått för långt kommer jag från och med nu att flina och fråga om deras favoritfilmer klarar Bechdel testet . En hel bunt av mina gör inte det och det tål att funderas på eftersom det inte ens handlar om feminism utan mer om hur man ser på ca 50% av världens befolkning.

Visst, världen är galen men det är vi som ÄR världen och våra barn som ska ta över. Vad än vi pratar om, skola, vård, värderingar, vapen och till och med politik så är världen vår och vi är en del av den och kan göra något åt det. Vi kan ge från vårt överflöd och göra vår del för att världen ska bli bättre.

Vad tänker ni om detta? Kram på er