Kanske lite Hogwartz eller möjligtvis Kråkboet..

En ny kompis till någon dök upp här hemma idag. En sån där som inte verkar vara så van vid Kaoskultur... Plötsligt dök det upp en hel del frågor...

- Vad mycket av allt ni har i hallen, blir inte eran morsa galen?
- Du, den där lappen inne på handfatet där det stod, bli inte arg, det kunde ha varit värre, VAD betyder den?
- Va, har ni tappat bort låset till toan uppe?
- Får man gå runt och äta frukt?
- Borde ni inte ha kommit till 24 på den där?

Ja, vad säger man? Är man 42 år och drottning i Stökriket så skrattar man och säger: -Ha Ha, i den här hallen blir ALLA galna... Inträde sker på egen risk. Hallmattan äter vantar. Jackor och skor flyttar på sig/ leker kurra gömma. Mössor försvinner och de svarta övredragsbrallorna förökar sig. Ingen hittar någonting. Fast ibland hittar man konstiga saker. Vi har hittat en svart damjacka som inte någon verkar äga. Den ligger i upphittat-lådan...
-Åh, den där lappen, den har Lillasyster skrivit som ett skämt för någon kväll sen, bry dig inte om den...
-Jepp, Lillebror skulle göra vi vet inte vad så han skruvade lös låset och sen tog han av någon underlig anledning med det till sin mormor och morfars stuga och tappade bort det. Storasyster självantänder nästan varje gång hon tänker på det men nu har Mannen ordnat ett nytt...
- Jajjamän, man får gå runt och äta frukt, ingen orkar motarbeta gå-runt-och-tugga-fenomenet...
- Nix pix, detta är ett magiskt hus, det har du väl märkt. När vi bränt ner till 24:an firar vi jul...

Kaosmodern- med rätt att tråka ut och inte vara problemägare...

Till och med i ett äkta Kaoshem finns det gränser. Eller kanske man kan säga att det borde finnas. Gränser för stök, när det blir bortom allt tvivel stört omöjligt att hantera. När ett ställe i huset helt enkelt har ett sånt överflöd av uppfinningar, lego, sockar, plastgubbar, pyssel och pinnar så det i praktiken inte går att vara där. Övervåningen i vårt hus, där mellansyskonen huserar, har skenat över denna gräns med råge.

Lillebror ligger på vardagsrummsgolvet som en slips. Killen som norpat åt sig båda släkternas anseliga mängd hamstergener. Sparar på allt och har alltid gjort. "Det ni tycker är skrot blir skatter för mig. Man kan alltid göra nya saker av det, en del saker vet man bara inte vad än". Han säger att han aldrig mer har tänkt att städa. Hans plan är att spränga sitt hus varje gång det behöver städas. För någon dag sedan packade han ut alla saker i det angränsande genomfartsrummet. Det stället behöver man numera machete för att ta sig igenom. Lillebror ligger här i vardagsrummet och ylar att han hellre dör än städar.

Storasyster har barrikerat sig i sitt rum. Hon har inte ätit något idag eftersom hon har en sån taskig mamma. Jag nekade henne att åka till kusinerna då hon inte gjort det hon ska. De allra mesta av hennes saker ligger nerpackade i flyttlådor då vi gjorde om i hennes rum för ett par månader sen. Resten av grejjerna ligger omkringströdda på golvet i rummet i en salig röra. Storasyster har dessutom en del matte som hon borde göra. Ingenting händer, Storasyster blir oerhört trött av bara tanken på att ordna till något, oavsett om det gäller ordning eller skolarbete.

Och jo, jag känner igen känslorna som de här underbart fantasifulla, kreativa och drivna barnen har. Känslan av att helt tappa armarna och att ingenting någonsin kommer att bli bra. Däremot så är deras känslor inte mitt problem. Det ska göras och göras ordentligt men det gör inget om det tar tid. De väljer själva när de ska göra det men jag skjutsar/ sponsrar/ säger inte ja till några som helst roligheter förrän det är löst. Drottningen i Stökriket bestämmer helt enkelt (tillsammans med Mannen). Jag tjatar inte heller eftersom det inte är mitt problem.

Det där är en svår balans. Vad är mitt och vad är barnens problem. Storebror har en babiljard pantflaskor i sitt rum... Några i säck, ser nästan ut som någon sorts julprydnad.

Inte mitt problem. Barnens skolarbete är, när de kommer upp i högstadiet inte heller mitt problem. Om tre och ett halvt år är Storebror myndig. Mer om problemägande en annan dag. Inget julpynt än. Idag byter jag ringsignal till Fairytail of Nex York. Ha en trevlig lördag kväll. Kram

Frukost i stökriket...

Så här såg det ut klockan 09.00 igår morse. Frukost värdig Drottningen i Stökriket. Lite levande ljus kan göra underverk på det mesta ;-). Och äh, alla kan väl inte ha ett sånt där lugnt och jämnt tempo. Mellan varven kan jag vara extremt duktig på att ta det lugnt och sen gör jag ett sånt där jätteryck då jag hinner med ALLT, både möjligt och omöjligt... Som tur är blir det inte så ofta.

Nåja, som vanligt, även om jag brukar misströsta lite, i mitten så fick jag ihop pusselbitarna i alla fall ungefär till slut. Mannen dumpar mig inte (jag är rätt tacksam, skulle förstått honom om han, när han kom in i sovrummet klockan elva på kvällen och jag "bara skulle hänga upp en tapetvåd", hade bestämt sig för att skaffa ny fru. Imponerande att han inte gör mina projekt till sina problem). Tror nog att det blev en rätt underhållande historia för alla de som dök upp på gårdagens klädbytarkväll också. Hm, jo, även det hanns med... låt oss glädjas åt våra olikheter. Världen behöver verkligen både kloka jämna människor och såna här "ryckvisa" impulsiva typer, tror jag...

Mannen, Storasyster och Lillebror har godislöfte. Då blir det mycket karra till Kaosmodern. Chips en vanlig måndag funkar fint. För att jag är värd det... Och så har Wacko Wolfram blivit förärad med full tank. Den gick nämligen BÅDE lördag och söndag, flera gånger, även om det regnade. Så vi tänker kärleksfulla tankar och låter den stanna ett tag till då. Kram på er

Kaosdrottningens höst-tal till folket...

Kära invånare i Stökriket. Det är med glädje jag kan bekräfta att hösten är här och det är dags att flytta in stöket. Vi kommer att överge sommarens stökhög på bron och tvätta upp de sura handdukarna men låt er inte förledas tro att vi blir ett ordningsrike. Tvätten kämmer även fortsättningsvis att hängas i vardagsrummet tills vädret blivit bättre. Trivselhögen på matbordet kommer inte att försvinna, vi ställer bara lite levande ljus uppe på den så att den inte blir lika i ögonfallande.

Känn lugnet, stökhallen kommer att vara sig lik och Kaoset planeras nå en kulmen inom ett par veckor då ALLA invånare i Stökriket har ALLA sorters skor där (ett par storlekar större än ifjol) eftersom man inte så noga vet vad man härnäst kan behöva. Vi behöver fortfarande inget inbrottslarm kära invånare. Nu när mörkret lägger sig är det är fortfarande så att vem som än kommer in och är otränad, fortfarande riskerar att kunna ramla ihjäl sig på Cykelhjälmarna och väskorna redan i hallen. Så känn lugnet, tysta inbrott är fullständigt uteslutna...

Kära invånare, det är med stolthet jag kan konstatera att ni sedan förra hösten blivit ett helt år äldre. Vår erfarenhet av stigande ålder är att det brukar innebära mer ansvar, högre veckopeng och bättre argumentationsteknik. Vad som också blivit ett helt år äldre är Wacko Wolfram och som läget ser ut nu kommer han inte att bära rattmuff i vinter utan gå till sin sista vila. Det är sorgligt men samtidigt så kan vi le eftersom vi (i alla fall tidvis) har haft en god relation och han har tjänat oss väl (för det mesta). Angående Wacko Wolfram så tycker jag att vi stämmer in och sjunger de sista stroferna ur fattig bonddräng för honom. "Nu du säger herren är ditt arbete slut, nu du Wacko Wolfram nu får du vila ut."

På tal om Astrid Lindgren så kommer kommer kungen och drottningen att fortsätta försöka leva efter ett av hennes citat. "Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv." Inte för att vi alltid kommer att lyckas men vi tänker ha den ambitionen

Underbara invånare av stökriket, livet är så stort och härligt tillsammans med er. Jag är stolt över att få vara er drottning.

Drottningen i Stökriket kommer hem...

Tillbaka igen... och allt har gått i 180 knyck. Massa människor, mycket jobb, intressant, roligt och väldigt varmt var det. Men också väldigt vuxet och en sak i taget. And in English of course. Så man är väl lite trött så här när man kommer hem. Och inte är man så anpassad till sitt liv heller upptäckte jag. Plötsligt är det som att jag vant av mig både med tempot och med allt sånt här:

Ring - Kan vi flytta matchen till på onsdag?

( Jösses, här borde röjas)
- Mamma, han slog mig!
- Hon retas!
- Får Hm sova över hos mig?
- Var är mina skor!
- MAMMA!!!

(Shit, vad ska vi äta till middag?)

- Kan jag vara med en kompis?
- Jag tänker inte städa!
- När var det där lägret nu igen, kommer vi att hinna till cupen?

(Hur ser morgondagens midsommarplaner ut nu igen då?)

- Min cykel har punktering!
- Du får då inte ta min!!
- Får jag väl, det är ju min gamla...
- MAMMA!!

(Handlingslista, jag borde nog göra en sån)

Ring - XX kan inte spela idag, vi ska på konfirmation...
(Shit, snabbt nu, måste ringa och ordna någon spelare till för kvällens match. F-n, vart är telefonlistan? Hinner jag söka den om jag vänder alla koteltterna nu?)

- ÅH...nu ska du få... jag fick sand i håret
- Hon sparkade mig...
- Mamma, vet du vart min vattenpistol är?
- Aj, sluta då! Han kastade en foppis på mig
- Vad då, vad har jag gjort?
- MAMMA, jag tror att en av fiskarna är död!!

Ring - Har du någon extra tröja, jag hittar inte min!

(Jösses, varenda blomma behöver vattnas)

- Öh, jag sticker till Hm nu!
- Hon tog min/ satte sig där jag skulle sitta/ petade på mig/ sa att min var ful/
- Han svor åt mig...
- Jag vill inte hjälpa till med maten!

Ring - Du det verkar som att vi inte har någon körlista eftersom den här matchen blev flyttad...

- ÄCKLIGT! Är det där det vi ska äta...
- Hon tagit mina skor och gömt dom!!

Månntro det var detta jag längtat efter när jag var där borta. Detta som jag var laddad för när jag kom hem så där lugn och avslappnad i nya sommarhatten. Japp, detta är det jag längtade efter, kanske inte striderna men de hör till det här härliga livet jag har. Det som min adrenalinhalt febrilt försöker anpassa sig till. Nu gäller det bara att komma in i tempo. Det här är inte något konstigt. Vi brukar "strida ihop" oss när någon kommer hem. Så fort vi får lov också förresten. Alla min nya ideer får vänta lite. Jag måste först vara med när vi "bråkar ihop oss", kollar om alla är som de brukar. Men allra först ska jag nog rensa lite på min sida så att jag kan gå och lägga mig:
Ha en trevlig midsommar. Kram

Stressless?

Julavslutningar, uppvisningar, dans, fotboll, trummor och utvecklingssamtal x4. Luciande hit och dit och så borde man väl förstås tänka på (h)julandet. Facebook är fullt med folk som nästan redan har haft tomte och slängt ut granen redan så effektiva de är. Som extra bonus är det SJUKT mycket på jobbet. Ja JÖSSES! I all denna röra återstår det bara att sjunga och börja kopiera sin antistressidol, för att behålla vettet. Jag har kommit fram till att när det blir för mycket gör jag som Doris i Hitta Nemo. Hon är en hjältinna, sjukt duktig på stresshantering (eller möjligtvis är hon lite dement).

Det är inte svårt alls om man lägger manken till litegrann. Bara att strunta i ungefär allt framåt och ta det som det kommer. Flyta runt och tänka att det mesta antingen ordnar sig eller också ordnar det sig inte helt enkelt. Andas, ta en sekund i taget och a´la Doris, titta på folk och undra varför de följer efter en och vill att man ska göra en sån massa konstiga saker ;-). Hus av pepparkaka?? Två träffar samtidigt??? Julklappar, är det inte lite otrevligt att klappa till folk bara så där? Ska man rimma till också alltså? Jasså, Julfrid, varför ska vi försöka tvinga honom att komma hit om han verkar så ovillig, känner vi honom förresten?

Simma runt och försöka njuta, hålla humöret uppe men fräsa ifrån när folk får för sig att man är orimligt duktig. Kanske borde man, istället för att springa ikapp, gå saktare. Sluta förvänta sig att allt ska funka och att man ska ha koll. Som det är nu planerar vi mindre istället för mer. Svarar ingen aning på en massa frågor. Släpper taget och försöker göra mentalt uppbyggande saker, lite matlagning och tvättande kommer man förstås inte ifrån, men annars.

Vilka kloka kommentarer ni hade på inlägget om good enough Christmas. Tack!!! Nu skulle jag gärna vilja höra vad ni tänker... Är världen lite galen eller är det jag som är det? Hur gör ni??? Tips på mentalt uppbyggande saker?? Dags att äta lite pepparkakor så jag håller mig snäll och presentera mig för den snygga Mannen som sitter i min soffa. Koll, struktur, planering och organisation kan dra dit pepparn växer... Varje dag är ny! En Jättekram till er allihop från eder nya vän Doris, som nyss har fått äran att bli drottning i ett väldigt trevligt Stökrike ;-)

Arg som ett bi!

Jaha, missat Lillebrors tandläkartid och söker laddaren till kameran som jag fick i julas. ALL möjlig annan bråte hittar jag men inte den. Innebär att kameran numera helt enkelt är totalt värdelös. Drivor med saker överallt men inte den. Vart börjar man letandet? Inte vet jag när jag hade den sist heller och den kan vara precis överallt. Söker på möjliga och omöjliga ställen, inte då. Vet inte vad jag ska göra med ilskan, det är ju så hemskt förbjudet att slåss när man är vuxen. Tre våningar med fullt stök har vi. Varenda hörn är fullsmockat med trams. Kläder kläder och åter kläder. Pyssel som "snart" är klart och papper. Påsar med lite alla möjliga innehåll.

För någon dag sedan hittade vi ett grannbarns jacka i hallen. Den hade tydligen varit borta länge. Vad säger man, förlåt för att vi råkat hänga 3x6 jackor över den? Fortsätter jag söka nu så kommer jag bara att bli bitter, hata oss och fundera på att skjuta upp mig med en raket till månen. Eftersom det är kallt på månen och då jag har köpstopp och inte lär hitta en gratis rymddräkt så får jag nog sluta söka nu. Att jag skulle utföra någon slags städning är också helt uteslutet av samma anledning. Någon självbevarelsedrift bör man ju ha när man är över40 ;-).

ÅHHH, jag måste hitta ett sätt att komma förbi detta...Kanske ska jag koncentrera mig på att vara arg en stund och sen göra något vettigt. Anmäla mig som fadder till SOS barnbyar och kanske kolla om jag kan börja om att sitta i BRIS jourtelefon igen. Lite röra är världsliga saker. Drottningen av stökriket har bestämt sig, så får det bli. Nu, gotta sig lite i ilskan och sen göra en insats för världen. Ha en fin kväll

Pax vara diktator?

Idag såg det ut så här i hallen när jag kom hem. 4 skolväskor, diverse skor,cykelhjälmar, fotbollar, bandyklubbor, vattenflaskor, plastpåsar med obskyra innehåll och jackor i en stor hög i lilla hallen. Stökriket i sitt esse...

Hösten är en svår tid. Till och med i ett erkänt Stökrike ska saker styras till. Varje höst måste liksom erövras. Det är i såna här lägen som det är som svårast att inte införa Mammadiktatur. Yla som en skadad svan mot de som överträtt Mammalagarna. Hota med räfst och rättarting om inte omedelbar ordning enligt diktatorns sätt att se det, på ögonblicket, erhålles. Sätta alla som har meningsskiljaktigheter i husarrest utan rättegång. Införa kraftig censur gällande yttrandefriheten och hålla noga koll så att ingen invånare tänker fel tankar.

I antikens Rom användes diktaturen när fiender hotade riket. Då fick en person uppdraget att rädda landet från att gå under. Man utsågs till landets enda härskare och folket var tvungna att lyda ledaren. Ordet diktatur betyder “Den som har rätt att befalla”. En diktator utses för en tid och rätten tas tillbaka efter att tiden gått ut.

Kruxet med Mammadiktatur är att det är mamman själv som, om än motvilligt, tar på sig uppdraget att rädda landet... Fienden är då... få se nu... hm, ja.. stök... När man ser sig omkring är det inte bara Kadaffi, det finns gott om små diktaturer även i till synes demokratiska länder. Det enda som händer i Stökriket när mamman utser sig till envåldshärskare är att Stökfamiljen börjar streta emot. Motståndsrörelsen brukar vara monumental, antingen genom öppna konflikter, gerillakrig eller hederligt "grus i maskineriet, dvs invånarna ljuger, förstör i smyg, smiter undan eller bara säger ja, självklart, snart och så händer det ingenting".

Motsatsen till ofungerande Mammadiktatur är förstås demokrati. Familjerådslag. Funkar strålande förutsatt att man verkligen har krossat sin inre mamma-diktator och låter familjen resonera sig fram till hur FAMILJEN vill ha det. I annat fall har man bara skendemokrati. På söndag ska vi utvärdera hur förra veckans rådslag blev. Ska bli riktigt spännande. Annars får vi väl införa Mammadiktatur på livstid (knappast något att sträva efter, jag brukar bli jordens bittraste och mest missförstådda diktator. Något fredspris lär jag heller inte lyckas sno till mig så krigisk som jag brukar bli). Sköt om er i era små länder...

Tjatförbud med fusk...

Igår kväll bestämde jag mig. Det skulle inte bli en likadan dag till (eftersom den var både ineffektiv och allt annat än konstruktiv). Jag la tjatförbud på mig själv helt enkelt. Det är inte jag som ska bo i dom där rummen. Sen måste jag erkänna att jag fuskade lite för att lyckas hålla det. Jag åkte hemifrån med Lillasyster. Lämnade de tre större hemma. De klarar sig ypperligt utan en mor som tjatar sönder dom. Och tror ni på rackarn inte att Storasyster och Lillebror gjort var sitt litet ryck under denna tjatfria dag. Faktum är att jag tror att det inte är tack vare gårdagens tjat utan trots gårdagen. Jag har inte blandat in mig i ett enda bråk heller... Tjoho!

Ok, jag är personligt ansvarig för vad jag tar mig till. Faktum är att jag KAN välja att viga mitt liv åt att skapa ordning i Kaosfamiljen så att jag aldrig mer får känslan av dödsstjärnans soprum. Risken är bara att jag kommer att bli bitter eftersom Kaosfamiljen är Kaosfamiljen och inte låter sig ändras med skrik och tjat. Att erhålla ständig ordning skulle också ge mig alla möjligheter till att bli olycklig eftersom det är ett Sisyfosarbete som aldrig tar slut. Intressant också hur jag tycker att jag borde kunna kräva att alla i lilla familjen ska ställa sig i givakt i exakt samma ögonblick som jag tycker att det är dags för röjning.

Nå, igår kväll hade vi ett litet rådslag och resonerade om hösten i allmänhet och städning i synnerhet. Konstruktivt. Kan bli riktigt bra. Om jag bara tänker mig för och inte går igång och tjatar för faktum är att det bästa sättet att få något att ta en miljon år i Kaosfamiljen är att börja tjata om det. Alla i Stökriket är mer eller mindre allergiska mot tjat. Varenda år är det gnissel i maskineriet när vi ska "komma igång". Om jag inte vore mej så vore jag avundsjuk. Jag är Drottningen i Stökriket and I´m proud of it... Kram på er Bloggvänner