Den magiska lyckoformeln...

Lunchade med en kompis och fick ett par kloka ord till livs. Kloka ord som hon kom ihåg att jag fick från klok man vid namn Hasse från ett behandlingshem för ett gäng år sedan.

Den magiska lyckoformeln:
* Sluta gnälla
* Sluta ljuga
* Sluta skylla ifrån dig

Jobbiga ord som kan "träffa mitt mellan ögonen" men ack så sanna. Så där så att man blir full i skratt. Det är många som skulle kunna bli lite nöjdare i livet om de bara tittade på en av punkterna... Det är bara jag som kan ta ansvar för min egen lycka och i det ligger det att utifrån förutsättningarna göra min situation så bra som möjligt och då kan ju formeln vara en hjälp.

I veckan har vi funderat oss nästan tokiga på om vi ska åka tidigare från fjällen till begravning av kloka kärleksfulla kollegan/ vännen. Det hör till saken att begravningen är ungefär 90 mil härifrån enkel väg. Åh, men vi är ju i fjällen med goa kompisfamiljen då. Ska vi göra alla besvikna som vill fortsätta fjällresan till fredag? Hur gärna vill vi åka, för och emot? Hur ska vi resa? Flyg för en halv miljon med hotell? Bil, buss och tåg? Och vad gör vi då med skidorna, pjäxorna och barnen?

Efter många om och men har vi kommit fram till att Mannen och jag åker. Vi är lediga för sportlov så vi kan välja att ta ett ordentligt farväl. Hittills har jag aldrig ångrat någon begravning som jag varit på men har några som jag ångrar att jag inte var på. Det är inte någon som kräver att vi ska komma men det blir bra, så bra som nu begravningar är. Man kan ju inte säga att man vill dit, eller jo, det kan man på tal om att inte ljuga. Jag väljer att åka för att det känns viktigt att göra bra avslut och då är begravning oftast bästa tillfället att göra det. Som Lillebror sa så är begravning jättesorglig men det känns bättre efteråt.

Livet är ju så att det inte blir som man tänkt sig alltid. Inget att gnälla över, det händer alla förr eller senare. Vi har det otroligt bra och lever i kärlek även om det ibland innebär sorg. Vi åker med goa kompisfamiljen till fjällen först men avbryter vår fjällresa lite tidigare. Barnen är besvikna över att det blir kortare men det får vara så. Efter sommarens begravning har de förståelse för att vi vill åka (fast beslutet är vårat, vi skyller inte ifrån oss och lastar över ansvar). Barnen åker buss hem och vi tar med skidor, pjäxor, hjälmar osv på begravning.

Funderar på att ringa upp Hasse om jag har kvar hans nummer någon dag och tacka för den magiska lyckoformeln. Den funkar kanske inte på allt men den funkar på mycket. Ha en kärleksfull och härlig helg alla fina. Kram

Problem, relationer och hållbarhet

Gårdagens bästa tankar snickrades ihop med utmed en kompis. Vi kom på att man ibland har så fullt upp med att lösa situationer så att man inte har tid att fundera på själva grundproblemet och lösa det. Och oj så ofta det blir fel personer som liksom "bär" problemen. Kruxet med det är att man oftast inte kan göra ett skvatt åt det utom att bli enormt frustrerad. När man är där så förstår man inte utan fortsätter bara med mer av samma som inte funkar... Riktigt riktigt svårt det där och det är därför som man har vänner och bör prata med dom men också LYSSNA på dom.

Och så kan man läsa Harriet Goldhor Lerner förstås... Det kan verkligen hjälpa en att sortera. Som kuriosa inför jul och släktsammankomster så har hon en tanke om att problem med svärföräldrar egentligen inte har att göra med den ingifta utan relationerna mellan den gifta och föräldrarna. Hennes tips är att låta alla i familjen bråka med sina släktingar om det ska bråkas... Den andra kan helt enkelt ta en promenad eller nåt ;-). Ordning i släktleden alltså, en rätt intressant tanke...

Och även om det här är en Kaosblogg så är jag nog också lite för ordning. Ordning i relationer. Det kan inte vara en person som ska fixa, styra och ordna med allt i en familj. Då blir det en obalans som är osund för alla parter. Att man blir lite Barbamamma har jag skrivit om någonstans förr. Klart att när barnen är små måste vi fixa och rädda dom från att äta småsten och ramla ihjäl sig och så men sen behöver vi återta våra gränser. Vi måste släppa barnen fria, låta dom äga sina egna problem mer och mer ju äldre de blir. Jag kan inte göra någon lycklig, det måste de själva bli. På samma sätt som att ingen egentligen kan göra mig lycklig. Jag måste tyvärr själv ta ansvar för min lycka, mitt sätt att hantera saker, och se till att få hjälp med att lösa problem.

Ok nix pix, jag är inte "klar" än. Noll julklappar ordnade. Blir lite så där illamående över alla pengar som strös på oviktigheter. Köpstoppet är slut men jag funderar på att göra någon form av konsumtionskompensation. Att ge motsvarande summa pengar som jag shoppar mer tjafs som vi ska sprida runt huset till någon som gör något vettigt av pengarna. Har inte funderat klart på det än men något ska det bli. Länkar till en Hållbar Julkalender så länge. Annars rullar livet på rätt fort för eder Doris. Nu, te med Marvin/ Marlon eller vad han nu hette. Mannen! Sköt om er, Kram

Facebook som lycko-fälla och trädgård för skötsel-puckon

Får väl börja med att säga att jag är positiv till facebook. Det går att lösa det mesta via "fejjan", jag har gjort allt mellan att ragga barnstol till jobbet och köpt lammkött. Dessutom är det ett förnämligt sätt att ha lite kontakt och "snacka" när man har möjlighet. Men det finns också vissa nackdelar.

Det där med uppdateringar på facebook och att alla liksom ska vara så hiskligt lyckliga, duktiga och käcka. Lite som inredningstidningar fast inom kompiskretsen. Oj vad alla putsar fönster, umgås och dricker rött och vitt och grediskärt (som om drickande är tecknet på lycka och avslappning, vart hamnar man då?), vilka projekt man lyckats genomföra och vad avslappnat, trevligt och vackert allt är... Och vilket fint väder och yada yada...

Och så råkar man kanske, precis som väldigt många andra fastän de inte erkänner det, ha det lite sunkigt och tråkigt ibland. Och så har man en sån där familj där det bråkas och skriks massor mellan varven. En familj där vissa delar visar kärlek genom att retas, som börjar sommaren med att "slå ihop sig" och sen bryter ihop tillsammans med jämna mellanrum hela ledigheten. Då kanske man känner sig konstig. Kanske vill man mest läsa böcker och gräva gropar i trädgården mellan sammanbrotten. Grilla lite när vindarna är gynnsamma och andan faller på med de som kommer i ens väg. Jämför man med andra istället för att fundera över vad man själv, innerst inne vill och tycker är viktigt, blir man lätt en missnöjesmaskin. Missnöjda Myrtle som alltid borde ha gjort något annat...

Det är därför jag en gång i världen startade den här Bloggen. För att vara lite motvikt till allt det där perfekta. Livet är sällan perfekt men oerhört härligt ändå. Lite Kaos behöver inte vara det värsta som kan hända en människa. Min nästa uppdatering på facebook blir nog att jag gräver en grop. Jag gillar nämligen det, att plantera. Men jag verkar inte ha så värst mycket intresse för att rensa och sköta om. Charles Darwins teorier om naturligt urval får råda i vår trädgård. Kanske kan jag göra affär av det där till slut. Trädgård för skötsel-puckon borde bli nästa trend och då vet jag vilka arter man kan satsa på :-) Sov gott på er

Det är dom små vinsterna som gör det ;-)

För ett tag sedan fattade jag ett principbeslut om att inte uppröras när jag råkar få någon liten parkeringsbot. Idag tjänade jag 350 kronor eftersom jag hann när en P-Lisa stod och stirrade på bilen, det blev ingen böter. Tjoho, vinst...

Och så det där med tid. Som flera av er kloka kommenterade så har vi alla lika mycket tid och det handlar om prioriteringar. Att ifrågasätta sina och familjens måsten. Och det är alltid dags att göra prioriteringar. Varje dag, här och nu. Tänk om man snart dör, vad vill man då ha gjort?

På något sätt är nog tricket med att vara nöjd att se alla små vinster (istället för att räkna förlusterna) av de val man gjort. Idag stod det till exempel fullständigt klart Wacko Wolfram hänger med ett tag till. Ombesiktningen avklarades en hel dag innan vi hade fått körförbud på den. Att vi inte ska köpa en annan bil vinner vi massor på, det borde väl kunna betraktas som en högvinst ;-). Titta så fin WW:n är...



Hej hopp, dags för tekopp... och kanske fundera lite på vad vi vill göra innan vi dör... Delad lycka är dubbel lycka. För att inte tala om vilken vinst det är att vi har varandra idag igen (och att jag är mindre snuvig). Kärleken får jorden att snurra. Kram på er

Vem bär ansvaret för att en person är lycklig?

Har haft anledning att fundera på den frågan, både på jobbet igår och hemma idag. Den frågan finns med mer eller mindre hela tiden. Det finns massor av saker att vara lycklig eller olycklig över i världen. Livet möter oss och det är inte upp till oss att bestämma vad som möter oss. Däremot är det upp till oss att bestämma vad vi ska göra med den tid som givits oss (citat knyckt från Sagan om ringen).

Mannen kan varken läsa mina tankar eller göra mig lycklig, även om vi till och med lyckades gifta oss till slut. Det vore ju förstås smidigt om jag kunde lasta över på honom när jag är velig och inte vet vad jag vill eller bara känner mig less men det är tyvärr upp till mig att uttrycka vad jag vill, tänker och känner och sen får vi se. Mannen har ju förstås också ett eget val och kan ju förstås vägra köpa blommor eller ge mig uppmärksamhet, fastän jag har bett om det. Då får jag ju fundera igen och kanske lägga fram att han kan skippa att laga mat och tvätta om han bara köper blommor eller hitta på något annat i förhandlingen. Att fundera över vad som verkligen gör mej lycklig är nog A och O. Barnen har inte kommit till världen för att göra mig lycklig heller, även om de råkar göra det. Det kan egentligen aldrig bli någon annans uppdrag att göra mej lycklig, aldrig "på rikt".

När jag tänker på saken så är det rätt tur att andra människor inte kan läsa tankar. Tänk bara dom gånger jag är så arg så att jag vill skjuta iväg mig själv i en jätteraket eller när jag tänker att jag aldrig någonsin mer vill se ett enda barn... Jag tror att det är många barn/ syskon/ föräldrar/ partners osv som skulle ha behövt åratals terapi om de kunnat läsa tankar.

Lite hemskt är det ju förstås att tänka att man själv är ansvarig för att göra sig lycklig. Samtidigt får ju då Mannen ta ansvar för sig och berätta för mig vad han vill. Barnen också, även om jag är lite ansvarig så är det inte mitt uppdrag helt igenom att göra mina barn lyckliga. De får de göra själva och vägen till lycka med andra människor tror jag är kommunikation. Enkelt men ändå svårt men mycket vågat hälften vunnet.

Om vi nu ska prata lite perfektionism

så är jag egentligen emot. Jag har svårt att tro på alla som alltid har det så underbart vackert, aldrig förlorar tålamodet, tappar bort saker eller glömmer. Nästan värst skulle det vara om det verkligen var sant. Jag menar hur svårt blir det inte för deras barn när de blir vuxna och själva ska flytta hemifrån och föröka sig om de har haft de perfekta föräldrarna?

Hoppsan, nu kom Mannen förbi och läste... och fick för sig att detta är en dåres försvarstal... Jamen ok då, det är ett försvar men jag tycker (helt objektivt) att det funkar. Mina barn kommer att ha massor med saker de kan överglänsa sin mor med när de blir stora. Jag ser det som att jag gör dom en tjänst om jag inte är perfekt ;-) Och säga vad man vill, de blir vana vid att världen är föränderlig och att saker inte alltid blir som man har tänkt sig. Som en följd av detta blir barnen dessutom hiskligt vana vid att uttrycka vad de känner och tänker...

Det är lavinfara i pappershögarna. Över tusen saker ligger på fel plats. Man kan aldrig vara säker på vad som ska gå sönder härnäst hos Kaosfamiljen (se bilden ovan). Trots att ingen i Kaosfamiljen väger massor sprack vår nya toalettring på en sida en dag. Men mitt i det här pulserande levande livet finns lyckan, i skratt, upptåg, roliga diskussioner och kramar.

Läste alldeles nyss om Patricia Tudor Sandahl som tänker att äkta lycka är en livshållning som man kan öva sig i! Lyckan är ett sätt att möta livet. Det beror inte så mycket på vad livet ger oss utan hur vi förmår använda oss av det vi får. Jösses så klokt. Att tänka här och nu istället för när jag har gjort det eller fått det kommer jag att bli lycklig. Försöka låta bli att jaga det perfekta, att vara nöjd med sitt här och nu...

Hoppas solen lyser på er, ni har någon att busa med och får massor med Kramar imorgon hälsningar Dåren med försvarstalet

Finns det några gränser för vad man kan bråka om?

En helt rykande färsk forskningsstudie som jag gjort här hemma svarar rungande nej på den frågan.

När vi fikar har vi ett Lactosfritt smör som är Storasysters och Lillebrors. Lillasyster och resten av familjen har vanligt smör. Problemet är att Lillebror och Lillasyster har samma smörkniv som sin favvokniv som de inte kan leva utan och deras favvokniv är Storasysters absolut yttersta värsta. Om Lillasyster får som hon vill gråter Lillebror. Om Lillebror får som han vill blir Storasyster helt galen och Lillasyster gråter.

Det går att bråka om allt. (Bonaden på bilden hänger i ett hörn i köket, lägg märke till att vi nålat fast OBS HUMOR på den). Storebror och Storasyster ville båda sitta brevid fickan i cykelkärran. Lillebror och Lillasyster har däremot slagits om den plats som inte hade ficka. Vem som ska slå av TV:n har barnen bråkat om i omgångar i ca 7 års tid. Platser i bilar, båtar, flygplan osv. Listan kan göras oändlig och om vi föräldrar förhandlar och fixar så uppstår strax ett nytt område som man kan strida om. Vilket glas, tallrik osv osv. Det blir den oändliga historien...

Idag på lunchen med en kompis kom vi på några frågor som man nog skulle tjäna på att ställa sig lite oftare:
Är detta mitt problem?
Är detta något jag kan göra något åt? (Om det inte är det kan det löna sig att släppa det)
Behöver en lycklig barndom (eller ett lyckligt vuxenliv) innebära att man alltid är lycklig varje stund?
Jättekram på er alla mysiga Bloggläsare

Inre och yttre kaos

Det dräller av grejer överallt på gården. Hela farstukvisten är överbelamrad med olika saker. Hallen har någon städat med en handgranat. Men när vi säger hej brukar det vara med ett leende. Jag tänker citera hemligadamen “Att vårda vårt yttre är inte den här familjens starka sida, det är vår största styrka”. Ja jösses, det skriver jag under på. What you see is what you get.

Vi låtsas så lite som möjligt, vi är som vi är i all vår uselhet. Om vi frågar om ni vill dricka kaffe är det inte för att vara artiga, då är det för att vi verkligen vill det. Är någon ledsen så pratar vi om det. Vi tänker inte att lyckan hänger på om våra skor står i raka rader. Ibland kan man nog tänka att en Kaosfamilj inte har ordning på någonting. Det kan den visst ha. Stökig hall kan vi klara, men när det gäller hur vi mår och hur vi har det måste det vara ordning. Föräldrarna i den här Kaosfamiljen bråkar förvånande sällan...