Flera olika -skap...

Har funderat extremt mycket på utanförskap, vänskap och äktenskap i helgen. I Stockholm med en barndomsvän. Bara det att vara i Stockholm för en lantlolla som undertecknad gör att man funderar på utanförskapet. Kändes som mycket fler uteliggare och tiggare än när jag bodde där i början av -90 talet. Köpte Situation Stockholm, alltid spännande. Bodde på vandrarhem på Långholmen, också en studie på samma tema. Ny ledare i Socialdemokraterna och intervju med Jonas Sjöstedt. Tid att läsa morgontidningar. Artikel om August Strindberg, inte en sympatisk kille ALLS.

Och så vänskap. Detta fantastiska... En sådan ynnest att få lära känna en person "på rikt". Verklig vänskap som håller över tid kräver äkta omtänksamhet, ärlighet och mod. Ibland går vissa vänner bara en stund vid ens sida, ibland går de med en längre bit. Och som vi konstaterade i helgen så kan man inte behålla alla vänner på samma sätt hela tiden, det skulle bli för fullt. Om man som jag, bott på sju olika ställen i vuxen ålder får man leva med att man tappat kontakten med en del alldeles underbara människor som betytt otroligt mycket. Ibland bryts vänskap, andra gånger byts den ut och ständigt förändras den. I olika lägen i livet har man behov av olika saker. Ibland vill man ha aktivitet,ibland skratt, ibland lugn, ibland ärlighet och ibland medhåll. Och som vi konstaterade så handlar det där med vänskap ibland också om ren tur, att vara på rätt plats vid rätt tid. Det är en gåva att ha människor som man kan lätta sitt hjärta för.

Och lättare om hjärtat blev vi barndomsvännen och jag. Ända tills vi såg teatern Äktenskapet på Stockholms stadsteater. Riktigt bra. En relationsrysare där man har alla chanser att känna igen sig i någon samtidigt som det var kul och tankeväckande. Mer tankar, mer att prata om och mer att ta med sig hem. På sätt och vis hör de här skapen ihop, utanförskap/gemenskap, vänskap och äktenskap. En givande och intressant helg... Hoppas ni har det bra!

Åh, dessa fantastiska män...

Lite funderingar på relationer igen. Hur kan det komma sig att vuxna kloka män inte lyssnar på de kvinnor som de säger sig älska? Vad är det som gör att de fortsätter med att inte lyssna ända tills kvinnan tystnar? Och vad är det som gör att mannen sen får för sig att kvinnan vill följa med honom till familjerådgivningen för att prata när hon säger att nu är det slut????

Japp, jag vet att jag generaliserar gruvligt mycket och jag HAR sett fall där det varit tvärt emot men det vanligaste är att det är männnen i relationen som inte lyssnar och frågan är varför. Alldeles vanliga härliga karlar som fungerar alldeles ypperligt i samhället. Det handlar inte om att de är obegåvade, otrevliga eller ens om att de inte älskar kvinnan. Efter viss påtryckning säger de: Klart jag älskar dig, jag säger till om jag ändrar mig. De ler och tycker de att de uträttat storverk genom att även skoja till det lite. Sen stänger de öronen när hon inte tycker att det räcker och naturligtvis har de ett personligt eget ansvar om de sen råkade bli dumpade.

Personligen tror jag att fenomenet också handlar om samhällstrukturen. Både pojkar och flickor är fostrade till att tänka att pojkar, vad de gör, säger, tänker och känner är viktigare. En man i ett sällskap med kvinnor kan uttrycka han är ensam utan att bli utskrattad. I själva verket får han full uppmärksamhet och förståelse av alla kvinnor som hört det. En man kan också komma fram till fyra tjejer vid ett bord och fråga: Varför sitter ni här ensamma? Faktum är att jag varit med om båda dessa exempel och det kändes mycket märkligt.

På mitt jobb är ca 90% kvinnor men det slumpar sig ändå så att de allra flesta cheferna är manliga. Det händer rätt ofta att män får jobbet bara för att de är just män. Mina manliga kollegor har lättare för att få högre lön och behöver inte vara lika ambitiösa som kvinnorna för att bli betraktade som fantastiska.

Men äh, vi lär väl vilja ha det så här. Vi tycker det är kul om småtöser ser "killfilmer" men inte tvärt om. Mönstret fortsätter som vuxna, det är mest nykära killar som ser Bridemaids och näppeligen att de läser samma böcker som frun. Vi fortsätter att försvara killar som "råkat" klappa till någon, inte lyssnar och vi charmas av karlars ansvarslöshet när det gäller relationer. "Han skulle aldrig komma ihåg sin mammas/min/barnens födelsedag/ julafton/vår bröllopsdag om jag inte påminde honom". Våra pojkar och flickor tittar på och vips har de lärt sig hur strukturen fungerar. Förunderligt nog är det mest kvinnor som vill gifta sig även om all hälsoforskning berättar att hon bör låta bli. För det mesta är det kvinnan som "jobbar på förhållandet" även i fall där det är så alldeles uppenbart att det är den fantastiska karl som hon sopar för som skulle få ett elände om hon dumpade honom. Jag tänker tuta i mina barn en tes som en av mina gamla chefer (man så klart)hade, intresset ljuger aldrig. Den tesen kan man hänvisa till väldigt mycket... Är man tillräckligt intresserad så...

Jag vill hemskt gärna höra vad ni tänker om detta. Sköt om er alla fina...

Trick för att hålla spänning i en lång relation?

Mannen och jag har nu över 14 år tillsammans och det flyter på bra. Eller, ja, flyter på och flyter på. Det blir ordentliga hack ibland men det brukar reda upp sig. De mesta hacken brukar vara inte vara känslomässiga oss emellan och det är ju skönt. I detta Kaos som ofta uppstår på alla möjliga andra flanker känns det bra att vi valt varandra och står "rygg mot rygg". Vi gillar varandra och trivs tillsammans.

Idag ska vi flyga lite. Lillasyster har 38.5° och Storasyster och Lillebror är täta i näsan. Storasyster har ont i ett öra redan nu... Tjoho, men det klart, när man är en hel flock människor kan ju allt hända. Mannen skulle skriva ut biljetterna och skrivaren strejkade. Inte något stort problem. Mannen ringde en kompis, som i och för sig var i sin stuga men som har föräldrar som bor hos honom i helgen. Vi kunde låna skrivare. Då så.

Väl hemma konstaterade Mannen att han inte har biljetter till mig. Eh, jaha... Ett litet lätt missförstånd tydligen. Eftersom jag skulle vara kvar i Stockholm med jobbet trodde Mannen att jag hade bokat även resan vidare... Jamenjippie så BRA! Två timmar kvar till avgång! Föräldraparet såg varandra djupt i ögonen, drog efter andan och konstaterade att det inte skulle ge något om vi började smiska varandra eller klämma oss själva i ugnsluckan. Jösses, tåg för mamma? Kanske kan vara bra om någon har bekymmer med öronen om de får hänga med också? Efter en stund kändes det som att det kunde funka.

För säkerhets skull bad Mannen mig att kolla min mail och DÄR var den. Biljetten. När livet går undan kan man glömma såna där små detaljer som en bokning. Skratt och lättnad. Cyklade till kompisens pappa och skrev ut min biljett också. Han skrattade högt när jag berättade om vår miss. Däremot var han, som varit gift i över 40 år, lite skeptisk till min teori om att det håller spänning i relationen. Nåja, vi skrattar i alla fall ofta i efterhand och har sällan tråkigt Mannen och jag. Nu ska jag packa det sista och göra ett sista röj. Håll tummarna för oss gott folk och Kram på er

Vem bär ansvaret för att en person är lycklig?

Har haft anledning att fundera på den frågan, både på jobbet igår och hemma idag. Den frågan finns med mer eller mindre hela tiden. Det finns massor av saker att vara lycklig eller olycklig över i världen. Livet möter oss och det är inte upp till oss att bestämma vad som möter oss. Däremot är det upp till oss att bestämma vad vi ska göra med den tid som givits oss (citat knyckt från Sagan om ringen).

Mannen kan varken läsa mina tankar eller göra mig lycklig, även om vi till och med lyckades gifta oss till slut. Det vore ju förstås smidigt om jag kunde lasta över på honom när jag är velig och inte vet vad jag vill eller bara känner mig less men det är tyvärr upp till mig att uttrycka vad jag vill, tänker och känner och sen får vi se. Mannen har ju förstås också ett eget val och kan ju förstås vägra köpa blommor eller ge mig uppmärksamhet, fastän jag har bett om det. Då får jag ju fundera igen och kanske lägga fram att han kan skippa att laga mat och tvätta om han bara köper blommor eller hitta på något annat i förhandlingen. Att fundera över vad som verkligen gör mej lycklig är nog A och O. Barnen har inte kommit till världen för att göra mig lycklig heller, även om de råkar göra det. Det kan egentligen aldrig bli någon annans uppdrag att göra mej lycklig, aldrig "på rikt".

När jag tänker på saken så är det rätt tur att andra människor inte kan läsa tankar. Tänk bara dom gånger jag är så arg så att jag vill skjuta iväg mig själv i en jätteraket eller när jag tänker att jag aldrig någonsin mer vill se ett enda barn... Jag tror att det är många barn/ syskon/ föräldrar/ partners osv som skulle ha behövt åratals terapi om de kunnat läsa tankar.

Lite hemskt är det ju förstås att tänka att man själv är ansvarig för att göra sig lycklig. Samtidigt får ju då Mannen ta ansvar för sig och berätta för mig vad han vill. Barnen också, även om jag är lite ansvarig så är det inte mitt uppdrag helt igenom att göra mina barn lyckliga. De får de göra själva och vägen till lycka med andra människor tror jag är kommunikation. Enkelt men ändå svårt men mycket vågat hälften vunnet.