torsdag 26 januari 2012

Åh, dessa fantastiska män...

Lite funderingar på relationer igen. Hur kan det komma sig att vuxna kloka män inte lyssnar på de kvinnor som de säger sig älska? Vad är det som gör att de fortsätter med att inte lyssna ända tills kvinnan tystnar? Och vad är det som gör att mannen sen får för sig att kvinnan vill följa med honom till familjerådgivningen för att prata när hon säger att nu är det slut????

Japp, jag vet att jag generaliserar gruvligt mycket och jag HAR sett fall där det varit tvärt emot men det vanligaste är att det är männnen i relationen som inte lyssnar och frågan är varför. Alldeles vanliga härliga karlar som fungerar alldeles ypperligt i samhället. Det handlar inte om att de är obegåvade, otrevliga eller ens om att de inte älskar kvinnan. Efter viss påtryckning säger de: Klart jag älskar dig, jag säger till om jag ändrar mig. De ler och tycker de att de uträttat storverk genom att även skoja till det lite. Sen stänger de öronen när hon inte tycker att det räcker och naturligtvis har de ett personligt eget ansvar om de sen råkade bli dumpade.

Personligen tror jag att fenomenet också handlar om samhällstrukturen. Både pojkar och flickor är fostrade till att tänka att pojkar, vad de gör, säger, tänker och känner är viktigare. En man i ett sällskap med kvinnor kan uttrycka han är ensam utan att bli utskrattad. I själva verket får han full uppmärksamhet och förståelse av alla kvinnor som hört det. En man kan också komma fram till fyra tjejer vid ett bord och fråga: Varför sitter ni här ensamma? Faktum är att jag varit med om båda dessa exempel och det kändes mycket märkligt.

På mitt jobb är ca 90% kvinnor men det slumpar sig ändå så att de allra flesta cheferna är manliga. Det händer rätt ofta att män får jobbet bara för att de är just män. Mina manliga kollegor har lättare för att få högre lön och behöver inte vara lika ambitiösa som kvinnorna för att bli betraktade som fantastiska.

Men äh, vi lär väl vilja ha det så här. Vi tycker det är kul om småtöser ser "killfilmer" men inte tvärt om. Mönstret fortsätter som vuxna, det är mest nykära killar som ser Bridemaids och näppeligen att de läser samma böcker som frun. Vi fortsätter att försvara killar som "råkat" klappa till någon, inte lyssnar och vi charmas av karlars ansvarslöshet när det gäller relationer. "Han skulle aldrig komma ihåg sin mammas/min/barnens födelsedag/ julafton/vår bröllopsdag om jag inte påminde honom". Våra pojkar och flickor tittar på och vips har de lärt sig hur strukturen fungerar. Förunderligt nog är det mest kvinnor som vill gifta sig även om all hälsoforskning berättar att hon bör låta bli. För det mesta är det kvinnan som "jobbar på förhållandet" även i fall där det är så alldeles uppenbart att det är den fantastiska karl som hon sopar för som skulle få ett elände om hon dumpade honom. Jag tänker tuta i mina barn en tes som en av mina gamla chefer (man så klart)hade, intresset ljuger aldrig. Den tesen kan man hänvisa till väldigt mycket... Är man tillräckligt intresserad så...

Jag vill hemskt gärna höra vad ni tänker om detta. Sköt om er alla fina...

6 kommentarer:

Veronica sa...

Här kommer jag med veckans kanske längsta kommentar!

Ett intressant inlägg.Hade själv tänkt ta upp detta på min sida. Vi får väl se när det kommer....
Nåväl, på min arbetsplats är det 100% kvinnor ( om man nu inte räknar med vaktmästaren ) som du förstår nästan ALLTID är en MAN!
Så även i detta fall. På min arbetsplats pratar vi ofta om det här med genus och hur vi kan jobba för att det ska bli mer rättvist mellan könen. Ganska intressant egentligen eftersom vi aldrig kommer att se ett resultat av det som nu siffrorna visar....hahaha.
Vi strävar efter att våra pojkar och flickor ska få vara "den man vill vara". Att man inte behöver vara eller se ut på ett visst sätt bara för att man är ett visst kön. Vi försöker ha material som inte förmedlar "tjejigt" el "killigt" om man nu kan säga så. Vi tillåter att flickor är tuffa och att pojkar är mjuka. Vi pratar ofta med våra föräldrar om hur de redan i tidig ålder påverkar sina barn(kanske omedvetet) till att bli någon som samhället vill att de ska se ut. Vi kommer ju aldrig att lyckas fullt ut men förhoppningsvis så kan det kanske starta igång en fundering och kanske att nån "trillar dit" i tänket och vågar förändra!
Själv har jag givetvis oxå mött dessa kaxiga skitstövlar till män (ursäkta mig) nu är ju inte alla sådana.....men de finns lite här och var. Sådana som "klappar kvinnorna på huvudet" och som viftar med handen och någon kommer krypande. Själv funkar jag inte så. Jag säger vad jag tycker och är nog lite av en Pippi Långstrump. Ser även min dotter som sådan, vilket känns bra för framtiden. Min son har båda sidor och det är oxå helt ok. Han har även förstått att det är ok att "ta det lugnt". Kanske detta oxå förklarar varför kompiskretsen är lika stor hos tjejerna som hos killarna hos båda mina barn!
För övrigt håller jag med dig i det som du skriver men kan ju inte kommentera detta med för då hade det blivit en hiskeligt lååååångt kommentar!

Ha det gott och sköt om dig!
Kramelikram Veronica

Västgötskan sa...

Karlar är obegripliga, det är det jag alltid har sagt. :-P ;-)

KaosJenny sa...

Veronica, tack för långa kommentaren... jag väntar med spänning... detta ämne är alltid intressant när någon skriver om...
Ha Ha, Västgötskan... jag tycker nog tvärt om, karlar är rätt begripliga... Det är vi kvinnor som trots lägre lön och allmän underordning, ändå applåderar åt karlar, som är underliga ;-)
KRAM

Mange sa...

Spännande blogg. Med risk för att sticka ut hakan ordentligt så vill jag påstå att för en del av oss män är det inte helt bekvämt att bli helgonförklarad för att man hämtar och dessutom har med sig extrakläder till dagis. Ännu duktigare frun blir inte lika bejublad. Kämpar vi på kanske dottern får mer cred för det hon gör som mamma när den tiden kommer.

KaosJenny sa...

Ok Mange, jag kan förstå att det blir lite konstigt när folk (läs kvinnor) blir imponerade av naturliga saker men ändå... det går sakta. Nästa generation blir det nog annars för :-)
Kram

Anonym sa...

Jag tror att det blir naturligare för nästa generations pedagoger att papporna hämtar. Våra pappor satt mest bakom tidningen så det är väl inte så konstigt att förväntningarna är låga även om det är grymt provocerande. Man känner sig nästan lite klenbegåvad när en del tycker att det är rocket-science när man tar hand om sina ungar.