Den färgstarka paletten...

Har varit arg i veckan. Så där vansinnigt vannvettsarg. Inte utan fog får jag säga. Ibland är det på sin plats med riktig ilska. För att bestämma "vart skåpet ska stå" och vad som inte är ok. Det är inte alltid möjligt att prata med den lugna pedagogiska rösten. Ilska är bra, det hjälper oss att skapa förändringar och ger energi till att hålla ut och få till det. För att få det att funka hyfsat har nog böcker av Harriet Goldhor Lerner och Helena Harrysson betytt absolut mest. Finns tydligen till och med på biblioteken. Kloka kvinnor vars böcker borde ingå i alla "jobba-med-människor-utbildningar" och föräldraskapskurser. Och på tal om bibiliotek, här har Jonas Hassen Khemiri skrivit väldigt fint om det.

Och känslor. När flera personer är församlade blir det mycket känslor. Jag brukar säga att ju fler människor desto färgstarkare blir livets palett. Det blir mer glädje, sorg, ilska och mer kärlek. Ganska naturligt att det blir extra plusmeny egentligen. Ju fler som betyder något, desto större möjlighet till både trassel och fröjd. Tidigare jag bott kollektivt. När vi hade kul fanns det inget ställe på jorden som kunde slå det. Orange, solgult och rött. Verkligen sprakande. När det var sorg eller bråk var det kolsvart. Höga toppar och djupa dalar. Lite samma blir det i Kaosfamiljen. Och ju mer känslor ju viktigare att vi vuxna har koll på oss. En verklig utmaning. Har det här månntro att göra med mig och det jag bär i min ryggsäck?

Nackdelen med en stor familj kan vara att det inte blir lugn och ro så ofta (fast oftare numera) och att man sällan har långtråkigt. Lillasyster har till exempel nästan alltid någon att roa sig med här hemma. Kanske blir hon förstörd. Håller med Mattias Edvardsson om att det inte är lätt att göra folk av sina barn. Vad man kan trösta sig med är att det blivit det av de allra flesta och tydligen fler och fler numera. Tvärtom mot vad man kan tro när man hänger med i media så har kriminaliteten gått ner sen 90-talet till exempel.

Det blir nog folk av de sex barn som skrattande äter pizza i köket. Nu Ha en skön helg allihop. Kram

Vad ÄR det för speciellt med julen?

Vad är det som gör att folk går igång så vansinnigt på julfixande så att de får magsår. Varför i hela friden ökar stresspåslaget redan i november över detta?

Avgör julen hur resten av året ska bli? Är julhelgen månntro ett mått på hur lyckliga/ duktiga husmödrar/ rejäla kvinnor vi är? Kan julgruppens, granens eller pyntets perfektionism kanske den yttersta garantin för att intet ont kan hända? Knappast!

Är jag galen eller är inte julen en helg som man (förhoppningsvis) tillbringar med människor man gillar. Man äter mat som man tycker är god och tindrar (i bästa fall) ikapp med granen som barnen klätt. Har man bara varit tillräckligt tydlig med sin önskelista så får man något som man vill ha av tomten också.

Personligen har jag skrivit vantar på alla platser, vantar kan jag nog aldrig få för många av eftersom jag sprider dom lite här och där under året. Trillar man allt för djupt ner i "perfekta-juldiket" över någon julstjärna eller något kan man alltid titta på bilder från krigets Syrien. Perspektiv. Eller fundera på det här (varför är det i 97% av fallen kvinnor som får migrän och magsår).

Det kommer att bli jul i år också, oavsett vad vi gör. Kram på er

Vy över en Kaoshall...

När det ser ut så här är det troligt att det bor en aktiv, kärleksfull och stökig Kaosfamilj innanför hallen. Lägg märke till den stig som vi sparkat upp i mitten. Och den som först hittar ett par vantar får dom ;-)...
Faktum är att vi inte behöver varken lås eller larm hemma hos oss. Jag skulle vilja se den som utan rekorderlig initiering i Kaosfamiljens heliga förbund, skulle lyckas ta sig in här i beckmörker utan att luras börja brottas med jackor, snubbla över skolväskor eller svära högt över stövlarna storlek 47 som står och väntar på att få anfalla. Vilken inbrottstjuv som helst skulle vända efter en schysst riskbedömning då tandläkarräkningarna lätt skulle överstiga vinsterna när de spottat ut hela garnityret på hallmattan...

Och då har vi ändå inte börjat julpyntandet än ;-). Julpyntandet i Kaosfamiljen kommer nog för året gå av stapeln första advent. Då bär vi ner jul-lådan och de barn som känner sig manade får pynta. Föräldrarna öppnar en låda skumtomtar och ägnar sig åt att spela julmusik och vara behjälpliga. Det kan tänkas att det hamnar lite pynt i stökhallen. Inbrott är ju vanliga till jul har man ju förstått. Kanske vi ska ställa dit någon porslinstomte som extra fälla... En stökig hall är kärlek. Kram på er

Nattugglar lite...

och den här gången är det inte min egen förtjänst, eller kanske lite. Harry Potter event på fritidsgården och jag peppade Storasyster lite för att gå dit. Filmmaraton och en massa annat kul. Jag inväntar henne för att höra hur hon haft det. Sånt där som föräldrar till tonåringar gör (fast vi har varit väldigt förskonade då Storebror känner att han hellre vill ha det lugnt och skönt hemma än att drälla ut någonstans).

Funderar lite på klassresan som ska ordnas i Storasysters klass. Om inte alla kan vara med och lägga pengar eller säljer sockar, blommor, kakor och godis, kan det då fortfarande räknas som en klassresa? Eller är det kanske så att projektet borde döpas om till stöd-15-lite-löst-sammansatta-ungdomar-som-vill-åka-någonstans? När det gäller hennes fotbollslag är det ju självklart att alla ska med, oavsett vilken förmåga och möjlighet man har... Klassen har ett par invandrarungdomar där jag vet att det är oerhört mycket pengar att lägga 500:- per termin och barn... Inte är det alla som har föräldrar med jobb och stort socialt nät heller så att man kan sälja korvar för 150:-. Någon har argumenterat för att man måste åka långt eftersom hans alla andra barn fått åka långt med klassen. Intressant tanke. Undrar om han verkligen har lurat i sina barn att livet är rättvist?

För livet är inte rättvist. Det kommer nog inte att bli det under en överskådlig tid heller. Här har vi rent vatten i kranar och de flesta av oss behöver inte arbeta hårt med kroppen. Vi ska aldrig glömma att vara tacksamma. Över sånt här till exempel:

Naturis på havet... Sånt här, sånt här skulle jag vilja klappa till gnälliga människor med. Kanske hänvisa till Alex Shulman av alla människor också. Jösses vad gnäll tar energi från viktigare saker. Hur säger man till en kollega som alltid hittar fel, ständigt blir bitter och sprider det omkring sig, att hon egentligen inte har ett skvatt att gny över? Framförallt eftersom hon aldrig gör något för att något ska bli bättre utan helst viskar till någon annan.

Nu hoppas jag att Storasyster kommer hem snart så att vi orkar med en skridskotur imorgon också. Ha en trevlig söndag. Kram på er

Nä men titta så rätt det är att skjuta saker framför sig...

Lillasyster väldigt förkyld och någon vuxen skulle så klart vara hemma. Det tar en stund och ställa om sig mentalt och att styra om en massa möten. Den gamla hederliga taktiken pushing forward (skjuta framför sig) kommer till pass. Ingen gör det jobb jag skulle ha gjort igår men möjligtvis kan väl något kanske lösa sig ändå. Vissa dagar ska man vara hemma med en sjuk åttaåring, så enkelt är det bara. Tvångsvila...

Och plötsligen, när den mentala omställningen är klar, så var den där, vilodagen. Vi knölade in oss under filtar och såg på film, ringde sjukvårdsrådgivningen, smörjde ögon, läste Harry Potter, spelade spel, byggde med Lego och såg på film igen. En riktig mysdag. Stressless in november.

På kvällen hittade jag Visa kortet, i plånboken. Ja men då så. Verkligen tydligt att det behövdes vila. Idag är jag ledig men Lillasyster är fortfarande sjuk. En vilodag till alltså :-). Eftersom det inte finns något som jag måste ha gjort känns det här som en bonusdag.

Och tro nu för all del inte att jag har börjat julpynta, det här har bott i krukan sen förra julen. Vi puttade tydligen avjulandet framför oss när det gällde den. Visst måste det innebära att jag vunnit årets ja-jag-var-då-klar-med-alla-mina-julklappar-i-juli-tävling? Jasså, ja jag hade julpyntat redan i januari ;-). Äh, jag skojar bara, jul är fortfarande ingen tävling. Däremot kan det nog vara bra med en 365 dagar om året tomte som påminner en om att livet är alla dagarna och inte bara en julhelg. Nu, dags att spela lite spel och se på film igen. Hoppas att ni har det bra. Kram

November rain...

Väldigt mycket november nu. Snön tinar på grund av regn, alla vägar är såphala. Sjukt mycket på jobbet, det brukar vara det i november, ändå blir man nästan förvånad. Brukar möjligtvis lugna ner sig innan jul, annars blir det i januari lugnet lägger sig lite. Hemma kan man också säga att det rör på sig.

Åt lunch med en kompis idag och pratade om utbrändhet. Kom fram till att mycket kan förebyggas om man kan hålla ordning på vem som är problemägare. Om någon bråkat med en kompis, valt kalla jackan eller inte trivs i skolan så är det naturligtvis något man kan prata om och eventuellt hjälpa till att hantera, om personen vill det. Annars är det inte ens eget problem, inte ens om det är ett lite yngre barn...

Lite mycket ja. När jag skulle shoppa lunch upptäckte jag att jag hade Visa kortet hemma. När jag hoppade på bussen upptäckte jag att jag glömt plånboken på jobbet. Hurra! Som tur var hade Mannen hoppat på samma buss så jag tog mig hem.

Väl hemma hittar jag inte Visa kortet. Borta, puts väck, syns inte- finns inte. Kollade ekonomin i söndags och sen har korteländet tydligen fått ben. Ja men jippie. Den galopperande dropphanden har slagit till igen. Det kan vara ungefär var som helst i hela huset... AAAAAGGGHHHH, man kan ju bli galen för mindre...

Frågan är nu om jag ska springa runt som en yr höna och söka på samma ställen ett par gånger till eller om jag bara ska ge upp och tänka att det återkommer väl, kanske. Flinar lite över dagens tankar om utbrändhet. Är man bara tillräckligt rörig i huvudet kan man nog bränna ut sig alldeles själv. Läste ett citat från Tomas Sjödins bok Det händer när du vilar. " vilan har hamnat i vanrykte. vi ursäktar den som vore den en synd. Vi försvarar den som vore den en brottsling. Och vad värre är, vi hanterar den som om den vore något vi egentligen klarade oss lika bra utan". Hm, tror det är dags att vila huvudet lite (som faktiskt varit på högvarv ett tag).

Filt, vila och fotboll. Låter som en plan. Kommer inte kortet fram så spärrar jag det väl. Allt annat borde ordna sig på något sätt.
Har erbjudit Mannen en möjlighet att backa ur detta äktenskap med denna galna fru men han framhärdar. Jag fick ett leende och en stor kram. Det är kärlek. Kram på er alla

Förändringar, stress och olikheter...

Workshop i att hjälpa människor att förändras. Riktigt kul. Tankarna snurrade rätt rejält, både hos deltagarna och oss som höll i workshopen. Stora och små diskussioner under de 25 timmar vi hade tillsammans. Hur gör man för att hjälpa andra, hjälpa sig själv... Om att vara hjälpnödig, både på jobbet och hemma. Vill man alltid själv ha tips, hjälp och ideer utan att ha bett om dom?

Och så det där med förändring. Min workshopkompis konstaterade att han förhoppningsvis ska bli morfar i vinter. En sån där förändring som livet ger. Han hade inte riktigt vant sig vid tanken. Allt förändras, hela tiden. Barnen blir större, Mannen och jag förändras och allt eftersom saker förändras behöver vi tänka på nya sätt. Svårt och utamande ja, men samtidigt en del av livet. Går man genom livet och försöker undvika förändring blir det rätt förstås rätt tufft (fast det är inte konstigt eftersom förändring också är ruskigt jobbigt, framförallt om man inte bestämt den själv).

En annan sak som nästan ständigt är lite aktuellt är det där med att vara extrovert och introvert. Personligen är jag så extrovert så jag förstår verkligen bara teoretiskt hur de underbara introverta typerna jag känner fungerar. Jag har fått en guide över hur man interagerar med dom här. Tack Facebook. Jag tycker verkligen på fullt allvar att olikheter berikar och vet att det skulle bli katastrof om vi var fler Jennysar, både hemma och på jobbet men i tider av stress och förändring kan olikheter bli lite påfrestande. Och säg när det inte är lite förändring eller stress på gång ;-).

Vad tänker ni om förändringar, stress och olikheter? Ha en fin söndag, kärlek till er alla!