Hur står du ut med att leva med dig själv ibland mamma?

Frågan kommer från tonårssonen när jag berättade om min senaste tur-som-en-tok-grej på cykelfronten. Glömde låsa min mormors cykel igår när jag for till jobbet och sen när jag kom med bussen var den borta. Hade dock sett någon som cyklade bortåt. Reflekterade till och med över att såg ut som om hen inte var så van att cykla på ishalka.

Anfäkta anamma, min mormors cykel! nåja, jag åkte ut till E4:an och där stod den, låst men nyckeln var fortfarande i. Jag betraktar det som om någon bara behövde låna den en stund. Nu är cykeln hemma igen. Jag skrattade hela vägen hem.

Det klart att jag blir galen på mig själv ibland. När jag tappar bort grejer och strular till det. Ibland går saker fullständigt och irreparabelt åt skogen, men oftast funkar det förvånande bra eftersom jag sällan får panik. Tonårssonen har stor lust att fostra till mig. Precis som otaliga andra jag träffat genom livet. Budskapet har varit Jenny du är alldeles underbar men skulle du inte göra mer av det och mindre av det? Skulle du inte lära dig att...

Men, zebror är alltid randiga och i grunden är nog den här zebran rätt nöjd med sig. Om jag inte skulle vara så här knasig hade jag inte varit jag och även om tonårssonen inte är imponerad (behöver inte tonårssöner vara), så har jag rätt mycket överseende med andra också. Som till exempel att Mannen tycker att det här var en fantastisk plats att torka en påse på.
Jag upprörs inte heller över att någon gör en "gogosbana" på toan nere och använder skor som "badkarsskydd". Ler snarare åt att det är innovativt.
Ibland får jag för mig att jag har roligare än genomsnittet just bara för att jag inte har full kontroll på allt och är måste ha ordning. Man får sig ofta ett gott skratt efteråt. En vacker dag kanske Storebror också kan se tjusningen med sin mor och att man behöver leka även om man är vuxen. Eller också inte men då är det hans problem. Så jag ler mot tonårssonen, även när han säger att han inte förstår att hans pappa står ut med mig, och säger att det förstår jag. Dessutom har jag inga problem med att dela med mig av mina katastrof/ mirakel historier. Hoppas livet leker för er också. Kram

Önskar jag att jag var mer ordningssam?

Klockan är före tio. Ute är det regntungt. Mannen och jag sitter framför var sin dator. Tonårsvarning. Barnen hänger framför tv:n. Facebook svämmar över av människor som uppdaterar källarröjningar och andra underverk. Vi verkar inte vara nära att uträtta något dylikt. Vi tar tillfället i akt och tar det lugnt.

Drömde i natt att jag blev intervjuad av en tidning som frågade om jag skulle önska att jag var lite mer ordningssam. Jag sa ja, klart det skulle vara kul att vara en hejjare på att bringa ordning. Skinande diskbänk, trivselhögar insorterade på sina platser och inga sura handdukar. Vackert överallt, hela tiden.

Och sen vaknade jag, flinade och började fundera. Klart det hade varit praktiskt att vara mer ordningssam. Men OM jag hade varit kvinnan med kollen hade jag nog inte haft så många barn (de hade åtminstone varit yngre), jag hade antagligen inte tagit på mig att träna ett fotbollslag och troligtvis inte trivts med mitt knasiga jobb. Hade nog sällan bjudit hem någon helt oplanerat heller...

När jag tänker på saken så hade jag nog varit grymt nära utbrändhet om jag hade varit kvinnan med kollen. Det skulle krävas mycket "hårddisk" och energi. Jag tror inte att jag hade varit en så bra Kaospilot heller. Min styrka är att jag kan bli presenterad för ett problem och lösa det snabbt. Oavsett om det gäller konflikter, körlistor som havererar, snabbfixa fotbollsskor, utflyktsfika eller att dagens jobb kastas över ända så brukar det ändå ordna sig på något sätt. Ställtiden kan reduceras till ungefär noll.

Den stora anledningen till att jag inte bränner ut mig är nog förmågan att inte kräva underverk av mig själv hela tiden, det är ok att bara hänga. Dessutom försöker jag hålla oron stången och oroar mig oftast inte förrän saker är ett faktum. Klart att saker sällan går som man tänkte sig men det är oftast slöseri både med både tid och fantasi att innan försöka lista ut hur det kommer att köra ihop sig. Igår tog det till exempel mirakulöst nog ungefär tre timmar längre än beräknat att ta sig från stugan trots att vi hade minimal packning.

Så, när jag tänker på saken så är svaret nej. Jag tror inte att jag skulle vara mej och ha lika kul om jag "ordnade till mig" och blev ett koll-troll. Så jag fortsätter att göra politik av att jag är som jag är och så låter jag andra vara som de är. Hur skulle samhället bli om alla var morgonpigga, eftertänksamma, strukturerade, lugna och ordningssamma? Motsatserna behövs också, hejja mångfalden!

Hoppas att ni har det bra. Kram

Vad är det med oss?

Har två kompisar som på var sitt håll krisar. Av samma men helt olika anledningar. Båda har tre barn som är rätt små. Den ena är vansinnig för att hennes man inte "ser" hur stökigt de har det och följdaktligen inte gör något åt det. Paret har tydligen kommit till den nivån att frun får lust att skrika högt så fort hon kliver in i hallen. Den första frun pratar villigt om att det är hennes nivå och önskan om att bo i ett vackert hem som ställer till det men säger samtidigt att det inte går att göra något åt och att hon på grund av detta några gånger i veckan undrar om de verkligen ska bo ihop framöver.

Den andra har en man som plockar hela hela tiden. Han springer efter barnen och föser ihop klossar, påminner om att plocka bort pärlor och fixar med köket så han går och lägger sig samtidigt med barnen i ren utmattning. I den familjen har man kommit i det läget att frun är så arg så hon inte ens VILL att han ska vara vaken på kvällen för att prata längre. Hon står inte ut med hans strävan efter det underbara hemmet och funderar allvarligt på att slänga ut honom från deras gemensamma inredningskatalog.

Vad falls, vad är det driver oss, dagens föräldrar? Vi har tak över huvudet, mat på bordet, gratis tandvård för barnen, fri skola, tvättmaskiner, diskmaskiner, betalda semesterdagar osv osv. Den tid och energi vi sparar in på att inte behöva ordna med överlevnad, hygien och kamp använder vi till att kriga angående ordning. Mentalt slakta varandra på grund av tankar om hur saker borde vara. Som om det vore rimligt att ha inredningskatalogordning när man har en ettåring? Som om det vore naturligt att en familj med fyra barn har ordning i hallen, Är det ingen fler än jag som är lite allergisk mot allt till varje pris ska verka så perfekt?

Gapskrattar man oftare i det perfekta hemmet? Känner man verkligen mer kärlek? Jag tror faktiskt inte det. för mig är det tvärtom. Jag är ytterst tacksam över att jag slutat läsa inredningstidningar. När folk runt om oss säger att vår, ojojoj, nu blir det en massa jobb så vägrar jag förstå vad de pratar om. Vi försöker hålla oss långt ifrån projekt. Ja, Storebror har fortfarande älvor, Pippi långstrump och dinosaurier på sina väggar och eftersom han inte driver frågan alls tror vi att han trivs med det. Hans vänner irl flinar bara och på Skype kan man ju välja vad man visar ;-). Ibland ska saker och ting bara få vara lite som de är ett tag. Taket rasar inte ner över oss ändå. Ett alternativ till att gaffla om hallkaoset är att gå ut och titta på Blåsipporna. De är naturligare än ordning i hallen :-).

Kram på er

En taskig dag...

Cyklarna gör entren in i huset till ett äventyr, påskriset är fortfarande kvar. Inne har vi papper i drivor och ett tvättberg som man numera behöver sele, ishacka och klätterskor för att kunna äntra. Utvecklingssamtalen står som spön i backen och köket är belamrat med disk.

Det må vara hur det vill på ordningsfronten men en sak är säker. Om man haft en taskig dag kan man komma hem berätta det och att man behöver få lite kärlek. Svaret kommer snabbare än något annat och kommer att vara handfast. Direktleverans av ett helt gross kärlek. Så där så att man skrattande får säga att nu räcker det.

Det är en ynnest att få leva i en Kaosfamilj. En Kaosfamlj, vänner man kan skratta med och choklad kan göra en taskig dag bra mycket bättre än uthärdlig. Kram på er

Fördelen med att bo i en Kaosfamilj...

Kan ju förstås diskuteras men när jag tänker efter hittar jag en bunt saker som nog aldrig skulle ha hänt i ett ordningsrike. Imorse konstaterade Lillebror, fem minuter innan skolstart att han, för att ha fötterna i sina gympaskor, behövde vika tårna, helst bakåt och lite uppåt för att få plats med dom. -Jag sticker nu, du får komma med skor... Ömma Kaosmodern sprang då till stället som skulle kunna tjusa en skofetischist, källaren och slängde ner några möjliga passande skor i en papperspåse och cyklade till skolan för utprovning. Lillebrors fröken skrattade jättemycket när jag förklarade mitt ärende... (Kaosfamiljer har vanligtvis en del oanade resurser eftersom man inte slänger allt). Lillebror hittade blixtsnabbt ett par "nya" skor, alla nöjda...

För ett par dagar sedan köpte jag en stamros och funderade lite på var och hur jag skulle gräva ner den. Efter att ha gått runt trädgården en liten stund hittade jag någon sorts stenar från när vi rev ut en källarvägg 2006. Klart man kan hitta borglömda saker i en Kaosträdgård, även om tomten inte är i storlek av något hemman direkt. Stamrosen bor numera med kantsten från en innervägg. Snyggt och väldigt praktiskt, ser nästan lite seriöst ut...

Och faktiskt så känns det som om det är det som verkligen är den stora fördelen med att leva lite Kaotiskt, saker brukar ordna sig, man behöver inte alltid planera, strukturera och tänka. Det löser sig, inte alltid så som man trodde, ibland blir det till och med bättre.

Vi Kaosar vidare. Pallen i hallen är som en extra garderob för folk. Wacko Wolfram har mirakulöst börjat fungera igen. Gårdagens familjerådslag urartade fullständigt. Låset till toan uppe är fortfarande borta men varken Storasyster eller Lillebror bryr sig om det eftersom den är så vansinnigt ostädad så de helst går till en annan toa.

Ingen i Kaosfamiljen har tagit det som sin livsuppgift att bringa ordning och tur är väl det. Bara att ha ordningsidén om hallen och köket skulle kunna få vem som helst att bränna ut sig. Vi skulle kunna ha en "Lennart/ Rut" här på heltid men hen skulle aldrig få påökt eftersom det inte skulle synas att hen gjorde ett fantastiskt jobb. Eftersom vårt grundantagande inte är att vi har ordning så känner vi oss inte speciellt misslyckade. Däremot gläds vi väldigt när någon fixat lite ordning någonstans, så där så att hela familjen kommenterar det. Vill man känna sig underbar ska man röja lite i ett Kaoshem...

Samma sak när folk tappar nycklar, får punktering på cyklar, glömmer grejjer eller virrar till det på något annat sätt. I ett Kaoshem räknar man inte med att allt alltid ska flyta så vi är glada när det funkar men tar det rätt lugnt och blir inte chockade när det inte gör det.

Jag skulle nog hitta fler om jag funderade en stund till men nu är det sovdags. Hittar ni några fler fördelar med Kaoshem? Hoppas att ni har det bra allihop! Såna här saker händer nog bara i Kaoshem också :-) Kram på er

Välkommen vardag men det snurrar lite...

Vi har sagt välkommen till vardagen och det känns som vi sparkade igång relativt smärtfritt. Det känns att barnen är större och att de själva håller koll på en del saker. Som parentes kan sägas att det är fördelen med att vara lite Kaotisk och noll-kollig, barnen börjar, efter att ha fått ha matte istället för bad ett par gånger, själva hålla koll på när badkläderna ska med. På sina sätt är det rätt skönt med vardag när man varit ledig länge. Ordningen återställd liksom...

Däremot vet jag inte hur jag ska beskriva veckan. Underbar men samtidigt som vissa saker itne alls är så kul. Det känns som om det snurrar mycket, inte så mycket hos mig som runt omkring mig... Just nu kan jag nog inte beskriva det, och egentligen ska jag nog inte gör det än heller. Jag behöver smälta lite först. Kan bara konstatera att det varit en otroligt färgstark vecka.

Och det är då som det är viktigt att inte bar köra på utan tänka sig för. Hitta luckor så att man kan ladda, sortera så att man vet när man ska kliva in, kliva ur eller bara låta saker flyta och ha tillit till omvärlden. Svåra avvägningar men det går. Mitt sätt att hantera snurr är att prata men också att söka mig ut i naturen. Det funkar verkligen riktigt bra. Problem jag inte kan/ ska göra något åt lämnar jag i skogen. Vatten har jag upptäckt är bäst för att bli av med tunga känslor eller ge energi.

Pallen i hallen är som den här veckan, brokig, lite grann av allting och lite väl mycket...
Kram

Entropi både inne och ute men inte i sinne...

När man bläddrar runt i trädgårdsmagasin och inredningstidningar får man ibland känslan att de åker till samma ställen som de fotar och beskriver. De mest förunderliga saker kan förskönas och upphöjas som det sista, bästa och vackraste. Ett par stövlar eller en rostig cykel blir ett stileben. Ordning och förvaring är som en religion.

Igår ordnade jag med förvaring, oj oj oj. Sorterade hela husets serietidningar in i tidskriftsamlare och märkte dom. Barnen var med och vi var jättepeppade, nu skulle det bli ordning på torpet. Kruxet var att vi inte tänkte på vilka människor det är som bor i det tilltänkta ordningstorpet. Serietidningsgalningar.... Plötsligt hade ALLA barnen (och inte bara Lillasyster) återupptäckt tidningarnas tjusning och nu ligger det ÄNNU fler tidningar ÖVERALLT eftersom det blev FLER personer som släpar runt och dräller dom.

Vy över köksbordet!!! Maken hade rätt när han konstaterade att det inte spelar någon roll hur man organiserar om det inte finns någon som är beredd på att lägga ner en massa energi på att upprätthålla. Hoppsan då, det är ju den lilla detaljen...

Har gått omkring i trädgården idag. Trädgårdintresse finns med både energin och lusten är väldigt ryckvisa. Konstaterar att Kaosfamiljen sin vana trogen verkligen är inne. Vi har "prydnadsgräs" som vippar i varendaste rabatt. Inte för att vi har satt något men antagligen är det likadant som med våra gula mini-dahlior, de så kallade prydnadsmaskrosorna, de bara flyttar in och förökar sig... Hallonen har i stort sett fått ge vika helt för prydnadsgräset och det är förstås en liten miss i planeringen. En positiv överaskning är att vi tydligen inte fick upp all potatis ifjol så det är en massa potatisplantor bland morötterna, som är väldigt svårgallrade då det liksom ligger ett lock av ärtskidor över hela alltihopa. Rostiga cyklar, cykelhjälmar, stövlar och diverse andra saker är levande installationer... En verkligt levande trädgård, om än en liten aning Kaotisk... Googlade runt lite och hittade ordet Entropi, HURRA!!!

Begreppet entropi kan illustreras med ett stökigt rum: I ett fullständigt städat/ordnat rum kan varje sak bara finnas på en plats, det vill säga det finns bara ett sätt att ställa alla saker i rummet så att det har egenskapen att vara fullständigt städat. I ett stökigt rum spelar det ingen roll om en viss bok står till höger eller vänster i bokhyllan; rummet är i alla fall lika stökigt. Rummets entropi är antalet sätt man kan ställa saker för att uppnå en viss stökighetsnivå. Ju stökigare rummet är, desto fler ställen kan de ligga på och desto högre entropi får rummet. Det finns emellertid ingen helt allmängiltig vardagsspråksdefinition på entropi, mycket beroende på oklarheter angående begreppet "ordning"; i vissa speciella fall innebär ökad entropi att ordning och komplexitet kan uppkomma ur oordning. (från Wikipedia)

Ha, där satt den. Om jag någon gång behöver skriva CV så är det rimligt att ordet entropi finns med. Jippie! Det är därför trädgårdar med ordning och spikraka stenbelagda gångar är så tråkigt... Och därför som man kan tycka att man känner igen ett hemma-hos reportage fastän man aldrig läst det förr. Jag ska börja benämna mig själv som en stolt och glad Entropist. När det gäller relationer och människor är jag däremot allt annat än Entropist. Kram på er

Återväxten på Kaosfronten ser god ut...

Situationen hos Kaosfamiljen har ändrats en hel del de sista åren. Föräldrarna erbjuder sig inte längre frivilligt att slå på en tvättmaskin bara för att få vara i fred och Kaosmodern har inte längre något behov av att måla tånaglarna. Jo, det fanns en tid då Kaosmodern hade röda tånaglar som mått på om hon brytt sig om sig själv :-). Funkade faktiskt riktigt bra måste jag säga...

Det är inte längre samma Kaos men det är fortfarande Kaos. Saker och ting springer omkring här hemma så det är ingen hejd. Både Storasyster och Lillebror får fel i armarna så fort det pratas om att städa. Och nu har Storebror börjat visa prov på synnerligen fina Kaosgener (kan även vara en tonårsåkomma men jag väljer att säga Kaosgener). Igår när jag kom hem klockan fem konstaterade han att hans orkester skulle börja repetera för en uppvisning klockan fem, i stan. Vilken tid uppvisningen var hade han ingen aning om, inte vart heller. Inte hade han sagt det till någon som kunde skjutsa honom och inte hade han ordnat med mat heller. Bravo Storebror. Lite arg blev jag väl men jag säger inte så värst mycket. Jag som missat bilar, båtar, flygplan, tåg, föreläsningar, försovit mig till en tenta osv osv. Om alla mina borttappade grejer skulle vilja ha en träff med mig skulle jag bli tvungen att hyra Globen för att få plats med alltihop. Idag har Storebror haft en fri-lufs dag. Egentligen skulle de nog ha haft frilufts-dag men eftersom han lurade sig själv och några tonårskompisar ut i skogen så blev det väldigt mycket lufsande ...

Som det verkar nu är det bara Lillasyster som det är ordning på. Lite jobbigt för henne förstås men jag tror ändå att vi tycker att det är mer uppfriskande med en ordningssam person än vad den genomsnittliga ordningsfamiljen tycker att det är charmigt med en singel-Kaosare... Jag tror att Kaos/ordningssinne kan vara något man har med sig, precis på samma sätt som att somliga är morgonmänniskor (och för dom är det lätt att säga att det bara är att kliva upp på morgonen) och en del andra är kvällmänniskor och med samma självklarhet hävdar att man bör njuta av kvällen. Vad tror ni? Ha en härlig fredag alla fina...

Mmm

men vilken tur att jag köpte nya vantar till Lillebror idag... Då behövde jag ju inte förfrysa händerna när jag for hem. De var trånga men bättre än ingenting. I och för sig har de klarat sig länge, ända till Januari, mina vantar. Nu tror jag att dom är ohjälpligt borta. Förra gången jag hade för mycket i huvudet tappade jag bort min favoritmössa. Det blir väl i år som de föregående åren, jag har många vantar men när våren kommer har jag bara kvar de gamla fula döäckliga Salomonvantarna anno -85. De är så fula så att snön smälter...

Nåja, man hade ju kunnat glömma sitt eget personnummer, något av barnen eller sitt eget namn. Hur ska jag kunna lära barnen något om ordning och reda när jag tappar fler vantar än dom? Svaret är nog att det får de lära sig det själva... Stackarna...

Imorgon ska vi bada äventyrsbad och sova på hotell. På söndag ska vi äta hotellfrukost och titta på Kråkan och busarna. Jag ska inte torka ett enda bord och tänka en vettig tanke. Hoppas att ni får en avslappnande och trevlig helg.

Krokdans i en värld full av liv...

Jo men o nu har vi golv som inte tar åt sig fukt i hallen och krokar. Vackert som ögat blev det. Ja men nuuu ska det väl äntligen bli ordning och reda i Kaosfamiljen. Alla kan komma hem till oss och bli avundsjuka och inspirerade... Drottningen i Stökriket blir ordningskvinnan... Å så levde de lyckliga i alla sina dagar. Eh...

Nä men det är ju fortsättningen som är intressant. Jag tror inte att 32 krokar, stor byrå och smart skohylla kommer att frälsa oss. Kruxet med allt det där är ju att någon måste se till att bibehålla ordningen och ingen av oss är intresserad av rollen som hallgestapo. Sisyfosarbete. Mannen och jag har konstaterat att det är vackert, NU. Innan vi har gjort klart och flyttat tillbaka allt. Sen blir det nog som vanligt och det är väl bra.

Vi kommer att fortsätta ha en hall som pulserar av liv. Mattan kommer förmodligen fortfarande att äta upp vantar och strumpor. Det kommer att ligga skor, bandyklubbor och cykelhjälmar i högar som vi "fotstädar" åt sidan. Vi kommer att skratta, gråta, bråka och busa vidare. Tio dagar utan räckte för att vidga perspektiven, är man ofta drygt 6 personer behövs det verkligen krokar i hallen. Några av krokarna är på plats, jag dansar krokdans... Och för all del, om ni skulle göra ett besök i Stökriket så hoppas jag inte att ni blir inspirerade till något inredningsunder. Jag hoppas att ni ser en värld full av liv och åker hem och njuter av era livliga hallar... Kram på er Bloggvänner