Välkommen till smulornas paradis...

Mannen och jag kommer hem från jobbet. Lite sena så där och ungefär strax skulle jag agera fotbollstränare i stan... Börjar med att röja i köket. Frukosttallrikar, otaliga glas och diverse fikarester. Smulor, smulor och åter smulor. Man kan säga att det smulat ymnigt i hela köket. Plockar fram microbuffen (veckans rester) och inser att det försvunnit en dryg halvliter från potatissoppan under dagen. Någon har visst varit lite hungrig. Hm, den var ju en del av middagsplanen...

Nåja, med två gurkor, morötter, mackor och tomater kan man dryga ut en middag om det kniper. En kollega med fyra mindre barn beskrev deras situation med sjukdomar och Vab på facebook. Jag log för mig själv och svarade att det blir bättre. Vi hade ett år för några år sedan då det kändes som om vi uppfann sjukdomar hemma hos oss. Jag tröstade henne med att äldre barn oftast är friskare, träffar rätt i hinkarna och ser bra filmer genom feber. De kan ta sig mat själva, även om det blir smulor och smör över allt så blir det inte det där småbarnskletet. Man behöver inte heller passa större barn hela tiden från att trilla ihjäl sig. Dessutom är det tänkt att de mer och mer ska hålla hyfsad ordning på sig själva och när de inte gör det så kan man titta på dom och säga stackars dig, en sån otur du hade när du tänkte...

Så, jag vet att jag har sagt det förr men jag säger det igen. De som säger små barn små bekymmer och menar att allt blir värre med stora barn har glömt hur det är med små barn och framförallt små sjuka barn. Det är bättre att torka smulor än kräks. Stora barn kan berätta vad som felas, faktiskt hur mycket som helst, ibland mer än man vill höra... Typ mamma du ska då alltid... Varför kan du inte bara göra en sak i taget mamma? Hade du varit en normal mamma så... Såna där obekväma små subjektiva sanningar ni vet...

Så, vi smular vidare och trivs med det. Vi njuter av att ha lite äldre barn. Hallkaoset är förstås sig likt även om det är mindre pinnar och stenar och mycket mer cykelhjälmar och sura handdukar numera. Nu är det dags att kungen och drottningen av stökriket dricker lite te, i vårt återigen nersmulade kök, smulparadiset. Kärlek till er alla

Är inte äldre barn lite underskattade?

Ah, ibland behöver man vara arg. Hur skulle livet se ut om det bara flöt på, aldrig några dalar? Laddaren är fortfarande inte hittad men förr eller senare kommer den väl fram. Jag är numera fadder till en SoS barnby som straff för att jag köpte ett garnnystan på min köpfria månad. Känns bra. Jag har allt som jag verkligen behöver. För en stund sen brottades jag med 13-åringen. Det är riktigt skojigt men ack så svårt. Skyllde på att jag hade lång kjol. Storebror skrattade högt, det gjorde jag också. Njut av barnen när de är små säger dom för tiden är så kort... Hm, 13 år har vi njutit av Storebror (inte bara alltid förstås men). Det tycker jag är härligt lång tid...

Lillebror och Lillasyster leker. Mannen är på väg ut i skogen (finns ju inte så mycket tillfällen för att vara för sig själv här i vårt stökiga lilla hus). Storasyster är på väg hem från mormor och morfar. Ikväll utmanar vi barnen i Alfapet och om en stund (läs om det blir bråk mellan Lillebror och Lillasyster) går vi till badhuset. Hur viktig är egentligen laddaren till kameran? Så här såg det ut för någon helg sen:



Det är härligt med barn, även om de inte är små. Jag tycker att äldre barn är lite underskattade. Äldre barn kan till exempel både skoja och sopa ihop efter sig ;-) Livet är fint. Ha en trevlig Lördag