Hela stan hoppar utom vi...

Guldfebern avlöstes lite abrupt av annan feber. Ungefär samtidigt som jag slutade jobbet började hela stan hoppa. Jag var kärringen mot strömmen som åkte hem. Hem till febersjuka Mannen och en väldigt het Lillasyster. Däckade. Lekte en stund lite med tanken om att sticka iväg och hoppa men det lät sig bara inte göras (och jag brukar ändå vara en hejjare på att hitta lösningar och ta mig iväg på saker som jag gillar). Nåja, vad är väl en bal på slottet? Om det är 35 år tills nästa gång så är jag ju bara 77 år nästa gång..

Fick en liten Sjumilaklivs-känsla men lyckades häva den. Tog mig en liten cykeltur till en av de vackraste ställena på jorden och sen har kvällen varit otroligt lugn. Syskonen Stor gled iväg på sina äventyr, irl och via dator. Kvar blev Lillebror och jag spelandes Risk. Lite snöpligt förstås men livet är ju så här, i alla fall om man valt att skaffa familj. Alternativet utan familj känns ju lite så där måste jag säga. Visst hade man kunnat göra vad man själv ville hela tiden men åh så många träiga kvällar. Inga gapflabb vid kvällsfikat. På tok för lite kramar och brottning. Inga risker att stå på skallen i hallen när man febrilt försöker sparka undan skor, cykelhjälmar, ryggsäckar och bandyklubbor...

Den här kommunen är säkert full med folk som vill berätta hur häftigt det var för någon som inte var där ikväll och hyllade hjältarna. Hjältar förresten, visst är de duktiga, men egentligen är det bara ett gäng karlar på skenor som med pinnar i händerna som tillsammans lyckats peta en gummigrej mellan två stolpar fler gånger än motståndarlaget. De riktiga hjältarna tycker jag finns på helt andra ställen. Vardagshjältar. Människor som varje dag gör riktig skillnad för andra människor utan att någonsin bli värvade för fantasisummor. Lärare, undersköterskor, mammor, personliga assistenter, syskon, socionomer, pappor, behandlingsassistenter, fritidsledare, fritidspedagoger, förskollärare, mattanter osv osv. Det finns hur många människor som helst som gör de vardagliga underverken utan att spayas med guld och lovsjungas.

Så när hela stan hoppar fröjdas jag över att Storebror och jag träffade en riktig vardagshjälte på utvecklingssamtalet igår. Jag ler också när jag tänker på att hur mycket stan än hoppat så har jag varit på exakt det rätta stället ikväll. Ni Bloggläsare är garanterat också vardagshjältar, på ett eller annat sätt. Ge er själva en ordentlig klapp på axeln :-). Kram på er