Igår natt var det fest hos 25+ grannarna. En sån där fest med badtunna och tjo och tjim. Klockan 03.38 petade jag ur luftfönstret, de hade jätteroligt och jag skulle jobba. Lite lojt tänkte jag hur orkar dom, stackars dom imorgon bitti (jepp, kraftig tantvarning)...

Och så har jag varit på Trästocks-festivalen med familjen. Hört lite musik och tittat på folk. Ungdomar med piercingar, spikes, tuppkammar och dreads. Söta söta ungdomar (wahhh, ännu mer tantvarning)...

Äh, det är väl bara att stå för att man inte är 20 längre och tur är väl det. Då hade vi ju inte haft vår underbare 13 åring ;-). Livet har olika skeden och var sak har sin tid. Barn, undom, vuxen, småbarnsförälder, barnförälder, tonårsförälder, vuxen med utflugna barn, pensionär, mormor/farmor osv... Alla olika faser har nog sina gåvor och vedermödor. Tricket är väl att i möjligaste mån vara nöjd med sig själv och med den tillvaro man för tillfället är i.

Jag tror förresten att man som person är olika bra på och har olika flyt med de olika epokerna. Lägg därtill att vänner kommer och går under hela livet och att detsamma även kan gälla kärlekar. En del åldrar ska man bara försöka stå ut med (hade jag behövt höra när jag gick i högstadiet och min bästa kompis skulle flytta). Måste säga att jag är väldigt bra på att vara i 40-årsåldern. Riktigt skönt är det. Bara vara sig och inte tävla. Här och nu, vardagsnjuta. Detta är kvällens vy från cykel. Kram på er

I nöd och lust...

Jo, en del relationer gå liksom lite upp och ner. Vänskap kan växla väldigt över tid men det krävs att båda bjuder till för att det ska bli bra. När det gäller vissa relationer (till exempel barn) har man gjort åtaganden som man bara inte kan svära sig fri ifrån när det blir jobbigt. Andra relationer, som den här kan man, även om man gått igenom en del tillsammans bara göra sig av med. Kanske... eller har vi möjligtvis lovat i nöd och lust? Just nu är det som synes en knippe nöd i relationen med Wacko Wolfram. Utan ljuddämpare för han ett sånt oherrans liv att ingen kan tänka inom mils radie.

Men, han har varit på väg ut i kylan förr, vi får se hur det blir. Tur att vi inte planerat in någon bilsemester i år heller ;-). Eftersom jag gästspelar på jobbet i veckan måste jag gå och lägga mig nu. Faktum är att det är skönt att åka buss eller cykla. Kram på er

Feng-shui mig hit och dit

Ibland löser sig saker på det mest märkliga vis. Plötsligt händer det. En hylla som liksom råkat "fastna" i vårt sovrum blev lösningen på vårt lilla shit-vad-alla-lagt-saker-i-storsängen-och-nu-när-det-är-natt-orkar-vi-inte-hitta-ställen-åt-dom-på-problem.


Det här kallar jag smart förvaring. Vårt sovrum är under sommaren ett genomgångsrum och då Storsängen verkligen är Stor så "tappar" Kaosfamiljens samtliga medlemmar ständigt allt från väskor, kläder och Beyblades till Lego, böcker och Musseöron på sängen. De sura handdukarna och badkläderna tappas redan i hallen. Ingen av föräldrarna vill ägna sommaren åt att stå i sovrummet med en vass käpp och peta /skrika på alla som tappar något. Jag misstänker att hyllan blir kvar i vårt sovrum ett tag till eftersom det är ett smidigt sätt att stuva bort alla saker som vi inte vill sova med. Äh, vi älskar varandra och har det bra så spela roll ens om ett halvår? Förresten så tyder all forskning som jag gjort på att feng-shui folket har fel. Man kan visst sova som en gris när man har en helt malplacerad hylla i sovrummet. Lix! På sommaren sorterar vi inga sockar heller och det tycker jag är skönt. Kram på er

När det blir oväntat stök...

Allt var klart och förberett in i minsta detalj. Resten skulle vi klara på rutin. Nu kunde väl ingenting gå fel... Hm, det finns kriser och så finns det KRISER. För Lillebror är detta en KRIS. Både Storasyster och Storebror har konstaterat att deras liknande första skolavslutningskris respektive nyårskris inte riktigt kan mäta sig med detta. I vanliga fall bråkar vi till tusen. Barnen håller ständigt på och retar hål i huvudet på varandra men en sån här dag är det inte aktuellt. Lillebror har kräkts på sin födelsedag =inget kalas och mest dricka vatten... (men hallå, sånt här höll vi ju på med 2006, minst en gång i månaden, inte NU...)

Ok, dags att ringa återbud till kalasungar och ställa om sig. Karantän och tråkdag istället för kalas och firardag. Jag har sett det hända förr men blir ändå lite förvånad. I kriser ställer vi oss upp, mangrant. Blixtsnabbt transformerar vi om oss från Kaosfamilj till stor fin tröstmaskin. Transformerar oss till husalfer i den drabbades tjänst. Vi pysslar om och har förståelse, tycker synd om, gör teckningar och fixar med Dvd:n, hämtar festis och rostar mackor. Vi låter Lillbror kämpa med sin kris men försöker dämpa den lite, alla på sitt vis. Solen kommer att gå ner idag också, även om det inte blev den åttaårsdag som Lillebror laddat för. Allt blir inte som man tänkt sig. Lillebror kommer att vara med om värre saker livet men detta kommer garanterat att bli en åttaårsdag han inte glömmer.

Bättre lycka på nästa kalas, som vi för säkerhets skull lägger ett par veckor bort. Nu, dags att förvandla sig till Winky i Lillebrors tjänst, han är redan hungrig. Hm, få se nu, det här är det barn som kräkts så fort han fått en tand, varit snuvig, sovit för lite osv osv. Kan hända är detta inte smittsamt alls, förhoppningsvis kan vi äta lite av tårtan ändå idag... Hoppas ni har en bra dag...

Lite mindre Kaos, eller i alla fall ett annat...

Har än en gång insett att flexibilitet är en ytterst stor gåva när det gäller familjeliv. Att kunna anpassa sig till dagsform och det rådande läget istället för att låta sin egen planering styra oavsett vad. Och så blir jag varse att det inte längre är Kaos på samma sätt i Kaosfamiljen. Tro nu för all del inte att det handlar om att vi uppfunnit en ny uppfostringsmetod, ringt nannysar, köpt någon underverksförvaring, tapetserat de optimala förtrollningstapeterna eller läst någon saliggörande bok. Det är bra mycket enklare än så, barnen har blivit större.

Kaosfamiljen ägnar sig inte längre åt att jaga kisspölar eller den otrevliga sporten hitta bajset inomhus. Saker går inte sönder "oförklarligt" så ofta heller. Varenda familjemedlem går numera att prata med och kan ta ansvar för sig och sina pinaler (även om vi långt ifrån alltid gör det). Klart det tjafsas, stökas och gafflas numera också men det är inte så där småbarns-jösses-vad-i-fridens-hände-nu. Matsituationerna innebär i allt mindre utsträckning att minst en bryter ihop och ligger på golvet. Föräldraparets "beredskapsstress" är kraftigt reducerad. Det händer aldrig att någon ramlar från köksbordet eller spolar ner saker i toan längre. Alla barnen kommer ihåg vad de får göra och inte längre än en kvart och jösses vad vi sover på nätterna. Skönt! Det här sa dom ingenting om, de där damerna som brukade nypa lillasyster i kinderna och säga njut av småbarnstiden för den är så kort ;-). Till dom skulle jag ha velat säga dumskallar, ni anar inte vad jag kommer att njuta när den här charmiga lockigtoppen är 6 år och kräver att få bära sin packning själv...

Här har ni en bild på modern skomakarkonst. Om jag skickar in kortet till sommartävling kommer det att heta "Mannen lagar Foppis med ståltråd"... Kram på er

Lillpant och Kaosmodern ser ut över världen...

Lillpant har aldrig varit till Mariannelund men inspirerad av vår tripp till Astrid Lindgrens värld så har han nu varit upp i en flaggstång... ALV var klart värt besöket, både stora och små roade sig kungligt bland Mattisrövare, småhus och Tengilriddare (möjligtvis är tonåren en period när man inte uppskattar ALV fullt ut). Tillbaka till Lillpants flaggstångsäventyr så förstod jag på Lillasyster att det verkligen öppnade Lillpants ögon för andra vyer. Kaosfamiljen har också varit och sett sig omkring och en del tankar har väckts.



Hur ska vi kunna leva hållbart? Egentligen vet alla att det sätt som vi lever nu inte håller. Internationell orättvisa, konsumtion, miljöförstöring och pengar. Slit och släng, shoppa nya billiga saker, helst utomlands. Till och med de som har råd handlar billigast möjligt. Hur tänker vi att våra barn och deras samåldringar ska försörja sig? Samla nötter eller skaffa sig några kor och en get? Faktum är att jag inte tror att bara handlar om just min unge, det handlar om vilket samhälle/ jordklot vi ska lämna över. Jag har inte hela svaret på hur skutan ska vändas. Jag vet bara att i ett samhälle där klyftorna är stora är det naturligt att en del av de som föds med fel föräldrar/ fel efternamn/ med färre möjligheter inte nöjer sig med att bara vara utan. Då tar de från de som har det bra och de blir rädda och börjar fixa larm, speciella låsta områden där de kan bo osv... Rädsla förstör otroligt mycket.

Och så miljön förstås. Den oroar mig också en hel del... Men... precis som att det mitt bland våra sura handdukar och semestergnabb finns massor med vardagsfina saker som barnen gör för varandra, så finns det hopp. Detta är en man som jag aldrig trodde jag skulle länka till, än mindre bänka mig framför som sommarpratare. Hoppfullt. Tänker vi oss för kanske det finns hopp för miljön och fler generationer än vår. Kram på er

Omodern i flera dagar...

Utan nät och mobil ett par dagar. Blir jätteglad när jag kommer in här och ser att det är ett helt gäng som har kommenterat. Att många uppskattar att läsa om saker som inte bara är perfekt, vackert och flyter på men är underbart på sitt sätt ändå. Gamla och nya, kända och okända bekantskaper. Underbara fina ni. Känns extra kul eftersom jag funderat lite på Bloggen och kommit fram till att jag tycker att det är roligt att Blogga så länge det ger mig och någon annan något.

Och så mobilen då, hur går det med den? Jo efter en hel del konstgjord andning blev den först en radio som ville spela musik i högst en halv minut innan den frågade om jag ville fortsätta att spela musik. Nu verkar den i absolut stillhet ha sagt upp sig även som radio och bara svartnat. Nå, må den vila i frid. Vi får se hur min mobila framtid ser ut.

Upptäcker att jag saknar mobilen, framförallt som kamera men också som möjlighet till att skicka små sms-vykort till vännerna. De där som brukar få mina nu slåss vi och det är kokhett rapporter... De som brukar få meddelande om när jag känner att jag vill byta ut hela familjen mot en egen dressin (inte för att jag någonsin kommer att göra det, jag bara känner så ibland). Bara det att skicka iväg messet brukar göra gott. Har man dessutom turen att få dela någon annans diskbänksrealism i form av ett vändande mess så är det jätteskönt. Man ler lite och fortsätter.

På tal om att känna som man känner så är iaktagelsen hittills att semestrar verkar vara fulla av människor som försöker övertala varandra (framförallt barn) att de inte ska känna det de känner. -Du vill visst bada/åka hem/ klä av dig/ äta mer / umgås med spindlar och det här är roligt. Ibland är saker inte så kul, inte ens på semestern. Är man inte i läge räcker det inte om alla säger att man borde känna... Om Kaosbloggen är en motvikt till allt det perfekta så är Barbara Ehrenreich (det funkar inte att länka) en motvikt till allt positivitetstänk. Hon har fått nog av tvångsglädjekultur och skrivit boken gilla läget.

Och jösses så långtråkigt det skulle bli om vi alla bara gillade läget och allt bara funkade. Det är tack vare vissa dagars ofunka, fläckar och slagsmål som gör att jag uppskattar de andra dagarna. Tror inte att de i solsäkra länder blir lika till sig så fort det blir sol och varmt heller. Kram på er