Livets olika skeden...

Somliga säger att det bara säger svish det där med tid. Alla tider är olika och tid är relativt. Personligen tycker jag att en kvart med en skrikande bebis är bland den längsta tid som kan finnas. Var tid har sina saker, att vara barn, tonåring, vuxen småbarnsförälder, barnförälder, tonårsförälder, vuxen med utflugna barn, pensionär, mormor/farmor osv. Det ser ut som om var tid har sina gåvor och vedermödor... Tricket är väl att i möjligaste mån var nöjd med sig själv och sin situation i den tillvaro man just är.

När jag tänker på saken så tror jag att man som person är olika bra på att vara i olika åldrar. En del tider ska man bara försöka stå ut med (hade jag behövt höra när jag gick i 7:an och min bästa kompis skulle flytta). Lägg därtill att vänner och kärlekar under hela livet kommer och går, om än, turligt nog, inte i samma tempo som i tonåren ;-).

Och så är vi alla olika och det berikar enormt om vi inte försöker göra om varandra. En del vill ha planer och struktur, andra vill ta dagen som den kommer. Somliga vill ha fart och fläkt, andra tycker att tillvaron gärna får vara lugn. Idag är det varmt. Jag är en barnförälder i mina bästa år. Kan bli sand emellan tårna för de som vill... Min bästa tid är nu... Kram

Lite mindre Kaos, eller i alla fall ett annat...

Har än en gång insett att flexibilitet är en ytterst stor gåva när det gäller familjeliv. Att kunna anpassa sig till dagsform och det rådande läget istället för att låta sin egen planering styra oavsett vad. Och så blir jag varse att det inte längre är Kaos på samma sätt i Kaosfamiljen. Tro nu för all del inte att det handlar om att vi uppfunnit en ny uppfostringsmetod, ringt nannysar, köpt någon underverksförvaring, tapetserat de optimala förtrollningstapeterna eller läst någon saliggörande bok. Det är bra mycket enklare än så, barnen har blivit större.

Kaosfamiljen ägnar sig inte längre åt att jaga kisspölar eller den otrevliga sporten hitta bajset inomhus. Saker går inte sönder "oförklarligt" så ofta heller. Varenda familjemedlem går numera att prata med och kan ta ansvar för sig och sina pinaler (även om vi långt ifrån alltid gör det). Klart det tjafsas, stökas och gafflas numera också men det är inte så där småbarns-jösses-vad-i-fridens-hände-nu. Matsituationerna innebär i allt mindre utsträckning att minst en bryter ihop och ligger på golvet. Föräldraparets "beredskapsstress" är kraftigt reducerad. Det händer aldrig att någon ramlar från köksbordet eller spolar ner saker i toan längre. Alla barnen kommer ihåg vad de får göra och inte längre än en kvart och jösses vad vi sover på nätterna. Skönt! Det här sa dom ingenting om, de där damerna som brukade nypa lillasyster i kinderna och säga njut av småbarnstiden för den är så kort ;-). Till dom skulle jag ha velat säga dumskallar, ni anar inte vad jag kommer att njuta när den här charmiga lockigtoppen är 6 år och kräver att få bära sin packning själv...

Här har ni en bild på modern skomakarkonst. Om jag skickar in kortet till sommartävling kommer det att heta "Mannen lagar Foppis med ståltråd"... Kram på er

Hit med lite vanlighet...

Jodå, nu smäller det snart. Kaosfamiljen kommer att ta ett stort steg mot vanligheten. Inte så att vi ska sluta ha trivselhögar, städa mer eller göra oss av med något barn eller så, nä, men sedan -02 har Mannen jobbat oregelbundna tider, gått på schema. Det har varit naturligt, så som det har varit bara men det har varit rätt slitigt. Det börjar jag tänka på nu, nu när han ska börja på ett annat jobb, ett jobb som bara är på dagtid. Jag upptäcker att jag firar lite i smyg. Tänker, ojsan, nu jobbar han visst sista natten. Nä, men hallå, nu behöver vi inte fundera på nytt dagis och fritidsschema alls. Samma struktur varenda vecka... Två vuxna till de fyra barnen varje kväll och helg (i stort sett)...

Och folk runt omkring säger men oj, vad bra, nu när barnen börjar med aktiviteter och så... Jag förstår hur de tänker men ändå blir jag nästan full i skratt. Nu går alla barnen att prata med och förstår ordet vänta. Bland annat kan man numera gå på toa utan att försöka hindra någon från att uträtta underverk med toaborsten. Jag tror på fullt allvar att ingen tid i mitt liv någonsin kommer att kunna mäta sig med hösten -05. Lillasyster var bebis, Lillebror var två, Storasyster var fem och Storebror var sju. Storsängen var smockfull med folk varje natt. När barnen är obevakade nu händer det att de lägger okokta makaroner under toaringen eller kladdar lite tandkräm på något handtag. Det händer att dom ryker ihop eller smygäter en glass typ. Hösten -05 ramlade någon ner från ett bord, stoppade viktiga saker i toan, klättrade upp i cykelsadeln, hällde ut mjölk i hela kylskåpet eller pillade in något i någon kontakt så fort man släppte dom med blicken. Och för att inte tala om så ofta någon kräktes... Ständig vaksamhet dygnet runt...

Eller vintern -06 när Storebror spelade hockey men inte kunde knyta skridskorna själv och trunken, de fyra barnen och jag skulle upp till hockeyrinken... När jag tänker tillbaka är barnhopen rena semestern nu ;-). Ikväll när Mannen jobbade började jag brottas och snacka livet och tingen med Storebror. När man är man är själv innebär en sådan sak att hela nattningsproceduren fördröjs men numera riskerar åtminstone ingen att få men för livet. En vuxen och fyra barn är underbemmanning, två vuxna är 100% bättre. Inte konstigt att man firar... Månggifte hade ju förstås varit ett alternativ men det känns rätt jobbigt. Det är nog svårt att samsas när man är två... och kanske framförallt två som ska hålla på och träffas varenda kväll. Jobba dagtid 75% båda två. Dagis och fritids tre dagar i veckan... Vi får se hur det blir men det känns bra, hit med lite vanlighet. Däremot tror jag varken det är aktuellt att skaffa volvo eller hund än, vi tar en sak i taget. Sköt om er

Status quo

En sån här tvätthög kan lätt få en att tappa fattningen (och då hade vi ändå kört två maskiner idag). Det är länge sedan vi konstaterade att tvättkorgar i tvättstugan är jobbiga, det blir ett extra moment. Nu bygger vi tvättberg istället och sorterar direkt in i tvättmaskinen. Prioriterar favoritkläder och sånt som är superäckligt. Lägg märke till det solgula golvet som vi målade för att "hobbyrummet" skulle bli lite mer trivsamt och lättstädat.

En klok kvinna sa till mig för någon vecka sedan att hon inte tänker jobba för att gå ner i vikt, hennes målsättning är status quo, att behålla nuvarande trivselvikt. På något sätt är det nog så vi har känt med tvätten de senaste åren. Målet är inte att utrota tvättberget utan att den inte ska växa sig så värst mycket högre. Det är inte så att det får ligga tvätt på golvet i vår tvättstuga, det ska ligga tvätt där, helt enkelt. Vem bryr sig om vi har halvt Killimanjaro av tvätt så länge vi har våra favoritkläder och inte luktar illa?

Ikväll hade vi trevligt middagssällskap och slank in på diskussioner om väder och krig. När jag tänker efter så kan man nog applicera status quo tanken även på annat. Vi får vara glada om det inte bildas glaciärer av all denna snö och över att vi inte är i krig. Vips behöver man inte förändra så mycket utan kan vara nöjd med det man har. Låta Mannen och barnen vara som dom är med sina små egenheter, så kanske de låter bli att hacka på mina charmigheter. Huset funkar fint och bilen är snart lagad. Ha en trevlig kväll

Ang trötthet

Ibland känner man sig lite trött när kvällen kommer. Och med andra småbarnsföräldrar pratar man gärna om trötthet. Hm, få se nu. Om man skulle vara pigg när kvällen kommer borde det innebära att man haft en riktigt dålig dag... En helt ospeciell dag då inget särskilt hänt och man inte har engagerat sig speciellt i någonting... Så heja tröttheten... Du är trött, alltså har du levt fullt ut!