Nä men vad händer?

När man åker tåg hinner man både se och tänka en del. I samma vagn satt en trebarnsfamilj där äldsta barnet var runt 6 år. De föräldrarna såg nog varandra inte i ögonen en enda gång mellan Lund och Göteborg. Precis som man gör när man har mindre, rörliga barn. De hade alltid någon som var på väg i eller ur sätena och för det mesta var en av föräldrarna ute och gick med minstingen. Jättefina barn men de var små och så där hade vi det för ett par år sedan också (fast vi hade en till). Så där var det för oss förr och vi upplevde det värre att flyga eftersom barnen var tvungna att vara stilla hela tiden... Förra gången vi var till Göteborg var Storebror nästan 7, Storasyster var nästan 5, Lillebror nästan 2 och Lillasyster ett par månader. Det var fullständig kalabalik. Lillebror hängde ut ur vagnen och ylade: TANNA, TANNA!! efter de galopperande Storasyskonen. Lillasyster satt i babybjörn och vi behövde massor med saker med oss bara för en pytteliten utflykt. När vi kom hem från den semestern skulle vi ha behövt en lika lång ny semester men nej... Då började ju det där andra, vanliga Kaosvardagen igen ;-). Inte konstigt att man somnade så fort man var stilla...

Faktum är att det inte är samma Kaos längre. Alla barnen är i åldrar då de går att prata med och saker händer inte bara så där lika ofta. Visst, sebror är alltid randiga så någon jätteordning har vi inte och så det händer fortfarande förunderliga saker. Som att låset till toan har lyckats hamna i mina föräldrars stuga till exempel. Reparationsfonden för Wacko Wolfram har sänkts till 200 kronor och det har utfärdats lavinfara på flera av trivselhögarna men vi behöver inte ständigt undra vartifrån någon ska ramla. Vi har inte samma beredskapsstress, man behöver inte vara på hugget 24 timmar om dygnet... Vi behöver inte heller bli RIKTIGT oroliga när det blir tyst här hemma.

Just ikväll har det till exempel varit väldigt tyst här. Lillebror är bortrest till kusinerna i två dagar och Storasyster sover hos kompis. Jösses!! "Bara" två barn och dessutom de som är ute på kanterna, Storebror och Lillasyster så det blev hur lugnt som helst. Inga bråk, ingen tjatoffensiv om något, inget ret och ja, nästan lite tråkigt faktiskt.

Det påminner mig om att Kaosfamiljen håller på att gå in i en ny fas. Större barn och tonåringar... En av de sakerna som jag la märke till när jag studerade större barn/ tonårsfamiljerna på resa var att de verkade ha lite längre till skratt än de resande yngre Kaosfamiljerna. I värsta fall hade de fastnat i någon form av praktiskt tjat-träsk med tillhörande surmulenhet... Ska bli verkligt spännande att se om vi kan behålla skrattet i familjen i den här nya fasen... Vad tror ni, hur gör man? Kram på er