fredag 12 februari 2010

Om vi nu ska prata lite perfektionism


så är jag egentligen emot. Jag har svårt att tro på alla som alltid har det så underbart vackert, aldrig förlorar tålamodet, tappar bort saker eller glömmer. Nästan värst skulle det vara om det verkligen var sant. Jag menar hur svårt blir det inte för deras barn när de blir vuxna och själva ska flytta hemifrån och föröka sig om de har haft de perfekta föräldrarna?

Hoppsan, nu kom Mannen förbi och läste... och fick för sig att detta är en dåres försvarstal... Jamen ok då, det är ett försvar men jag tycker (helt objektivt) att det funkar. Mina barn kommer att ha massor med saker de kan överglänsa sin mor med när de blir stora. Jag ser det som att jag gör dom en tjänst om jag inte är perfekt ;-) Och säga vad man vill, de blir vana vid att världen är föränderlig och att saker inte alltid blir som man har tänkt sig. Som en följd av detta blir barnen dessutom hiskligt vana vid att uttrycka vad de känner och tänker...

Det är lavinfara i pappershögarna. Över tusen saker ligger på fel plats. Man kan aldrig vara säker på vad som ska gå sönder härnäst hos Kaosfamiljen (se bilden ovan). Trots att ingen i Kaosfamiljen väger massor sprack vår nya toalettring på en sida en dag. Men mitt i det här pulserande levande livet finns lyckan, i skratt, upptåg, roliga diskussioner och kramar.

Läste alldeles nyss om Patricia Tudor Sandahl som tänker att äkta lycka är en livshållning som man kan öva sig i! Lyckan är ett sätt att möta livet. Det beror inte så mycket på vad livet ger oss utan hur vi förmår använda oss av det vi får. Jösses så klokt. Att tänka här och nu istället för när jag har gjort det eller fått det kommer jag att bli lycklig. Försöka låta bli att jaga det perfekta, att vara nöjd med sitt här och nu...

Hoppas solen lyser på er, ni har någon att busa med och får massor med Kramar imorgon hälsningar Dåren med försvarstalet

3 kommentarer:

Mrs. S sa...

Ok, solen kanske inte skiner här men det finns definitivt någon att busa med!

Evas värld sa...

Ja vilket härligt försvarstal för oss tankspridda, lite småslarviga ofullkomliga mammor som ju ändå är precis de bästa föräldrarna i världen för just de barn vi haft lyckan att få. Jag gillar som du Patricia Tudor Sandahls vardagsklokhet. Vi lever just här och nu - bäst att gå in för att njuta av det så mycket vi bara kan.

KaosJenny sa...

Härligt Mrs S... vädret spelar inte så stor roll när man har någon att busa med ;-)
Tack Eva, det glädjer mig att tänka att ofullkomliga mammor på sitt sätt kan vara fullkomliga ;-)
Kram på er