söndag 29 april 2012

Värdelösa tandfen

Lillasyster har det inte lätt. Hennes tandfe är den absolut sämsta man kan tänka sig. Inte en gång att det går automatiskt att hon får en peng för sin tappade tand. Oftast får hon rent ut sagt försöka tjata fram henne och det i flera dagar. Och alltid är hon den sista som får göra allt, ständigt för liten. Stackars stackars Lillasyster. Det är inte lätt att vara minst. Samtidigt finns det ett helt gäng fördelar med att vara minst också. Vi "spökar" inte så mycket på hur hon har det i skolan, hur hon ska klara det där med kompisar osv osv. Lillasyster funderar inte så mycket heller. Kors i taket, hon har ju tre storasyskon som klarar det mesta. Tanken slår liksom aldrig henne heller att hon inte skulle klara det. Inte tror hon på allt hon hör heller och hon kan på ett självklart sätt håva in en kram från vem som helst i familjen. Och det klart hon kommer att ha nytta av sin "tjat-förmåga" längre fram i livet. Låter vi bara bli att berätta för henne att hon är liten och gullig har hon det egentligen ganska bra. Vi stoppar dessutom sällan hennes olika projekt eftersom vi har så mycket annat att fundera på.
Tidigare tyckte jag nog lite synd om mig själv för min plats i min barnaskara och hade jag dåligt samvete och tyckte synd om barnen för en massa saker. Stackars Storebror som har så många syskon. Stackars Storasyster och Lillebror som är klämda i mitten och varken är störst eller minst. Och stackars Lillasyster som har så värdelös tandfe osv. Dåligt samvete och tycka synd om grejjen är inte bra för någon. Plötsligt ordnar med saker som man inte ska och försöker kompensera för saker som man inte kan göra något åt. Du bor där du bor och har den familj du har med dess för och nackdelar. Numera leker jag mer med tanken att varje barns stork landade i precis rätt hus. Attityden blir ungefär "jag kan krama dig och tycka om dig unge men det är ditt liv och det är ditt uppdrag att lära dig att hantera det." Vad tänker ni om det Bloggläsare? Ha en fin dag...

5 kommentarer:

mammaxtre sa...

Har man syskon finns det en massa kärlek och sällskap(i de flesta familjer) Det kan väl aldrig bli fel.

Jag är äldst i en syskonskara av fem så jag vet :-)

Mina barn är utspridda snart 22, 17 och 7. Även om det skiljer åldersmässigt mellan dem har de varandra.

Och hos mig kommer alltid tandfen på besök, förr eller senare :-)

Så länge man som förälder ser sina barn och tar det vuxna ansvaret så blir det bra. Med många barn är det fler ögon också, alla blir sedda varje dag :-)

Ha en fin Valborg

Cayenne sa...

Här dröjer tandfen också. Länge. Trean får påminna många gånger innan något händer. Frågan är hur längre fyran kommer få vänta när det är hennes tur att tappa tänder?

kalebass sa...

Tror faktiskt att det är bland det allra viktigaste, att bli sedd och bekräftad! Det påverkar en massa andra saker senare i livet.
(jag tror du uppfyller de kraven!)

Tessa sa...

Det var det klokaste jag hört på länge. Jag håller också på att analysera och försöka kompensera för platsen i syskonskaran som ju obenhörligt finns där, och prägar barnet. Men det fina med att ha en plats i en syskonskara är ju att det betyder att man har syskon. Kram!

KaosJenny sa...

Precis mammaxtre!! Många ögon som kan se, många öron som kan lyssna och många armar som kan kramas :-)
Ha Ha Cayenne, rätt länge kanske... men fyran blir en hejjare på att driva saker :-)
Helt klart Kalebass, sedd och bekräftad är viktigast och jo, jag försöker (annars blir det väl något de får bearbeta också ;-))
Ja Tessa, syskon är riktigt bra att ha (och framförallt i framtiden då de måste ta hand om mig när jag blir gammal, jag hade henne förra julen, nu är det din tur...) men det finns säkert fördelar med att vara enda barnet också...
Kram på er