fredag 27 april 2012

Imponerad tonåring?

Jo, det börjar vara svårt att få imponerade blickar från tonåringen (eller för den delen hon, nästan tonåringen). Maten är i bästa fall ok och det är inget oh, jag vill vara som du mamma... Ibland får man ta till hemskt mycket fantasi för att höra mellan raderna att man är ok... I förrgår lyckades jag dock få Storebror att strö superlativ omkring sig i otrolig mängd. Skulle skjutsa in honom och en kompis till staden för medverkan i musikband. Kom hem, slängde fram potatisburgare och sen skulle vi åka. Kruxet var att jag hittade INTE EN ENDA av de två bilnycklarna. En visste jag låg på jobbet inne i staden, den andra hade Mannen haft dagen före. Ringde Mannen, nix pix, han hade ingen aning, han brukar ju hänga upp den. Hm, bil men ingen nyckel... Storebror, vi behöver cykla iväg och hämta en bil, skulle du kunna messa din kompis och säga att han gör sig redo eftersom det kommer att bli liiite tight med tid??? Och det var här som Storebror började svänga sig med de stora god-orden... -BRAVO MAMMA!!! (Grimash) DUKTIGT MAMMA, HUR LYCKAS DU?? MEN ÅHHHH!! JA MEN DU ÄR JU BARA BÄST MAMMA!!!!
Jag tackade så klart och valde att tro honom, man får inte vara så knusslig och analyserande jämnt. På samma sätt som att jag väljer att tro Mannen när han svarar ja på den direkta frågan om han tycker att jag är vacker. Äntligen liksom. Till slut blev det så att en kompis till mig skjutsade oss. Slutet gott allting gott men magiskt nog fortsatte Storebror hela vägen till stan att beskriva sin mor i stora positiva ordalag för sin kompis. Obekvämt nog kom det igår fram att det inte alls var Mannen som hade den andra bilnyckeln sist. Kaosmoderna var, som vanligt, den som lagt sista handen på en spårlöst försvunnen pryl (tyckte innan att det kändes skönt att för en gångs skull få le så där överseende mot Mannen). Nåja, allt är som det ska då. Sebror är alltid randiga, Kaosmödrar förnekar sig inte och tonåringar KAN vräka ur sig superlativ men det sitter lålngt inne. När jag tänker på saken är det sistnämnda väldigt naturligt. Det är bara att känna lugnet, jag var likadan i 13-årsåldern. Man kan inte beundra någon stenhårt om man ska frigöra sig. Bilden ovan är Storebror när han vill lana eller något... Det finns goda förhoppningar om att han ska klara sig bra i livet ;-) Hoppas att ni har en fin fredag! Kram PS (Kan inte någon berätta hur jag ska göra nya stycken numera, det här blir ju dödsjobbigt att läsa...)

2 kommentarer:

FiaLisa sa...

Haha, hör att du lyckats väl i din uppfostran. Du verkar ha fått empatiska, balanserade barn ;)

Jag frågade en kompis som har äldre barn om det inte var jobbigt när barnen skulle flytta hemifrån. Hon svarade att just tonårstiden gjorde att man fick en naturlig separation, att när det väl var dags så kändes det också så.

KaosJenny sa...

Ha Ha, kanske är det så... min mor har nog nämnt något om det också... Men vi är inte less på Storebror än ;-) Kram