En äkta påskkärring...

Japp, i veckan har jag varit som ett aprilväder, ömsom sol och ömsom oväder. Tacksam och glad men i vissa fall fräst åt lite alla möjliga håll. Försökt hålla mig från att trycka på stora röda världskrigsknappen. Och så besinnar man sig i ilskan. Tittar in i huvudet på sig själv och hittar vad det egentligen handlar om. Kanske inte så konstigt att jag blir arg. Som mamma, fru, fotbollstränare och med ett arbete där jag ofta automatiskt blir ansvarig för vad andra gjort eller inte gjort kanske det behövs att man blir arg ibland. Jag ofta tvingas brottas med den underordning, negligering och beroendeställning som kvinnor och flickor världen över i generationer varit (är) i. Det är därför viktigt att jag är tydlig i mina gränser eftersom det annars automatiskt blir som det brukar. Och varför är vi kvinnor så rädda för att vara arga egentligen? Rädsla för att bli ansedda som hysteriska, löjliga eller manshaterskor? Dömda till ensamhet? Den här artikeln om en av mina favoritförfattare är sen -99 men boken Kvinnors vrede, från självutplåning till självinsikt är fortfarande aktuell. Tyvärr har jag lånat ut boken till någon men här är en som Bloggat bra om den.

Så här i påsktider blir jag lite lur på att samhället behöver fler häxor. Att vara arg är en styrka och frustration grunden för de flesta förändringar. De små häxor som vi målar fräknar på i påsk borde få växa upp och själva få bestämma om de ska vara glada eller arga. De borde inte behöva sitta och vänta på att stökiga klasskompisar ska bli tysta och belönas med ärtor i röret om HELA klassen varit tysta när de kämpat och varit tysta hela tiden (Storasyster har väntat i 6 år). Har försökt peppa henne till stort frispel men hon vill helst inte visa sitt raseri. Vi blir nervösa av arga tjejer, kvinnor. När jag jobbade med tonåringar var det de arga tonårstjejerna som vuxna tyckte var svårast. Framförallt blir vi oroliga och vill inte identifiera oss med kvinnor som är arga på män. Säger ifrån och vill ha förändring på något sätt. Inser att jag eventuellt förlorat ett gäng läsare på att vara rasande förra inlägget (noterar att det inte var någon som kommenterade något men det kanske bara var en slump). Nåja, förhoppningsvis är ni några som hänger med ändå och annars får jag väl leva med det.

Ikväll tänker jag ta kvasten och åka med Lillasyster, Lillebror, Storasyster och en kompis till henne till Blåkulla för att fira påsk på skidor. Storebror och Mannen blir kvar hemma. Vi provar att dela upp familjen efter intresse, spännande att se hur det blir. Vi kan konstatera att vi nästan saknar varandra redan men saknad kan nog också vara nyttig :-). Livet är vackert och kärleken är ljuset. Kram och glad påsk på er