Flera olika -skap...

Har funderat extremt mycket på utanförskap, vänskap och äktenskap i helgen. I Stockholm med en barndomsvän. Bara det att vara i Stockholm för en lantlolla som undertecknad gör att man funderar på utanförskapet. Kändes som mycket fler uteliggare och tiggare än när jag bodde där i början av -90 talet. Köpte Situation Stockholm, alltid spännande. Bodde på vandrarhem på Långholmen, också en studie på samma tema. Ny ledare i Socialdemokraterna och intervju med Jonas Sjöstedt. Tid att läsa morgontidningar. Artikel om August Strindberg, inte en sympatisk kille ALLS.

Och så vänskap. Detta fantastiska... En sådan ynnest att få lära känna en person "på rikt". Verklig vänskap som håller över tid kräver äkta omtänksamhet, ärlighet och mod. Ibland går vissa vänner bara en stund vid ens sida, ibland går de med en längre bit. Och som vi konstaterade i helgen så kan man inte behålla alla vänner på samma sätt hela tiden, det skulle bli för fullt. Om man som jag, bott på sju olika ställen i vuxen ålder får man leva med att man tappat kontakten med en del alldeles underbara människor som betytt otroligt mycket. Ibland bryts vänskap, andra gånger byts den ut och ständigt förändras den. I olika lägen i livet har man behov av olika saker. Ibland vill man ha aktivitet,ibland skratt, ibland lugn, ibland ärlighet och ibland medhåll. Och som vi konstaterade så handlar det där med vänskap ibland också om ren tur, att vara på rätt plats vid rätt tid. Det är en gåva att ha människor som man kan lätta sitt hjärta för.

Och lättare om hjärtat blev vi barndomsvännen och jag. Ända tills vi såg teatern Äktenskapet på Stockholms stadsteater. Riktigt bra. En relationsrysare där man har alla chanser att känna igen sig i någon samtidigt som det var kul och tankeväckande. Mer tankar, mer att prata om och mer att ta med sig hem. På sätt och vis hör de här skapen ihop, utanförskap/gemenskap, vänskap och äktenskap. En givande och intressant helg... Hoppas ni har det bra!

Åh, dessa fantastiska män...

Lite funderingar på relationer igen. Hur kan det komma sig att vuxna kloka män inte lyssnar på de kvinnor som de säger sig älska? Vad är det som gör att de fortsätter med att inte lyssna ända tills kvinnan tystnar? Och vad är det som gör att mannen sen får för sig att kvinnan vill följa med honom till familjerådgivningen för att prata när hon säger att nu är det slut????

Japp, jag vet att jag generaliserar gruvligt mycket och jag HAR sett fall där det varit tvärt emot men det vanligaste är att det är männnen i relationen som inte lyssnar och frågan är varför. Alldeles vanliga härliga karlar som fungerar alldeles ypperligt i samhället. Det handlar inte om att de är obegåvade, otrevliga eller ens om att de inte älskar kvinnan. Efter viss påtryckning säger de: Klart jag älskar dig, jag säger till om jag ändrar mig. De ler och tycker de att de uträttat storverk genom att även skoja till det lite. Sen stänger de öronen när hon inte tycker att det räcker och naturligtvis har de ett personligt eget ansvar om de sen råkade bli dumpade.

Personligen tror jag att fenomenet också handlar om samhällstrukturen. Både pojkar och flickor är fostrade till att tänka att pojkar, vad de gör, säger, tänker och känner är viktigare. En man i ett sällskap med kvinnor kan uttrycka han är ensam utan att bli utskrattad. I själva verket får han full uppmärksamhet och förståelse av alla kvinnor som hört det. En man kan också komma fram till fyra tjejer vid ett bord och fråga: Varför sitter ni här ensamma? Faktum är att jag varit med om båda dessa exempel och det kändes mycket märkligt.

På mitt jobb är ca 90% kvinnor men det slumpar sig ändå så att de allra flesta cheferna är manliga. Det händer rätt ofta att män får jobbet bara för att de är just män. Mina manliga kollegor har lättare för att få högre lön och behöver inte vara lika ambitiösa som kvinnorna för att bli betraktade som fantastiska.

Men äh, vi lär väl vilja ha det så här. Vi tycker det är kul om småtöser ser "killfilmer" men inte tvärt om. Mönstret fortsätter som vuxna, det är mest nykära killar som ser Bridemaids och näppeligen att de läser samma böcker som frun. Vi fortsätter att försvara killar som "råkat" klappa till någon, inte lyssnar och vi charmas av karlars ansvarslöshet när det gäller relationer. "Han skulle aldrig komma ihåg sin mammas/min/barnens födelsedag/ julafton/vår bröllopsdag om jag inte påminde honom". Våra pojkar och flickor tittar på och vips har de lärt sig hur strukturen fungerar. Förunderligt nog är det mest kvinnor som vill gifta sig även om all hälsoforskning berättar att hon bör låta bli. För det mesta är det kvinnan som "jobbar på förhållandet" även i fall där det är så alldeles uppenbart att det är den fantastiska karl som hon sopar för som skulle få ett elände om hon dumpade honom. Jag tänker tuta i mina barn en tes som en av mina gamla chefer (man så klart)hade, intresset ljuger aldrig. Den tesen kan man hänvisa till väldigt mycket... Är man tillräckligt intresserad så...

Jag vill hemskt gärna höra vad ni tänker om detta. Sköt om er alla fina...

Vi kan alla bli vinnare i högtidsspelet...

Det gäller bara att anmäla sig i rätt tävling. Sen underlättar det förstås också om det inte är några andra anmälda ;-). Jag måste erkänna att jag än en gång vunnit en jul-deltävling. Jag har nämligen gjort årets första pepparkaksbak idag...

Det är bara mitt nyårslöfte som handlade om att inte jämföra och tävla (eller nåt sånt) som hindrar mig från att påskpynta imorgon och klä midsommarstången på torsdag. Men grattis till er, då kan ju ni göra det... och lite Halloween på fredag. Och så kan ju alla göra vinna på lite olika sätt. Någon plockar fram julkrubban och någon annan köper lite skinka och rödbetssallad. Gör vi bara rätt så behöver ju ingen av oss högtidsstressa mer på hela året. Alla vet att man inte kan få allt, en vunnen deltävling räcker långt. Och så inget facebook-skryt eller Blogg-skrivande om detta. Vi bara gör det, klappar oss själva på axeln och känner oss som vinnare, VARJE HELG, VARJE ÅR!!! Svårare än så behöver det inte vara!

Hoppsan, Mannen upptäckte just att vi ligger hysteriskt efter i lite andra sammanhang... Vi har inte handlat inför morgondagens middag, klarar tydligen inte ens kvalet i den tävlingen. Men, just det, jag tävlar ju inte... Det blir morgondagens problem. Restbuffe´? Ha en härlig tisdag...

Tid är böjbar och sanning är?

I veckan har jag diskuterat tid i lite olika sammanhang. De flesta som haft en bebis som skrikit någon gång vet hur lång en kvart kan vara. Någon hävdar bestämt att tiden går fortare när barnen blir större. Kanske det säger jag men jag tror att man glömmer att tid är böjbar...

Varje gång vi är här och nu (inte tänker att vi snart ska och när vi bara gjort ... så ...) bromsar tiden in. Då vi verkligen stannar och njuter/ känner att vi är precis här och nu kan en timme kännas som en hel eftermiddag. När vi gör en sak men mentalt är någon annanstans flyger tiden iväg. Som om vi tryckte på Fast Forward knappen i våra liv.

På något sätt tillåter vi livet att vara väldigt långt ifrån oss... Här är en kvinna som sökt världens tuffaste jobb och just nu befinner sig väldigt nära livet. Dags att sussa för att kunna möta morgondagens nu. En cyberkram till er

Ps. För övrigt anser jag att sossarna bör ta sig samman, sluta kriga, maktkampa och sticka varandra i ryggen utan koncentrera sig på politik igen. Vi behöver en fungerande opposition. Lite focus på vad som ska göras istället för vem. Är sanning böjbar? Möjligtvis. Känns inte helt behagligt när jag tänker på att nästan alla medier partipolitiskt är kopplade till regeringspartier. Ds

Hall of fame??

Hade vi varit konstnärer hade vi sagt att den är en levande installation. Hade vi varit snofsiga företagskonsulter hade vi kallat den ett lyckat samarbetsprojekt där både finansiärer och övriga intressenter ständigt kommer på nya innovationer och är lika delaktiga. Hade vi varit arga snickarn hade vi skrikit åt varandra att den inte fungerar. Hade vi annonserat för att sälja den hade det låtit ungefär så här: Nu utökad med all upptänklig vinterutrustning för samma pris...

För oss är den Hall of fame, det är här alla vi känner= kändisar, ska passera. Det är här livet pulserar som mest. Det är här det syns när vi har haft roligt. Det är här vi kan hitta allt och ändå ingenting. Länge leve vår korkade hall!! (När Mannen tittar på bilden konstaterar han att han tycker den ser helt ok ut, jag håller med, egentligen brukar det se värre ut. Nu har ju alla hängt upp sina jackor och täckbyxor. Inte en enda skolväska dräller heller ;-)). Ha en trevlig kväll...

Skola mig hit och skola mig dit...

Eventuellt blir väl detta som att svära i kyrkan men ibland blir jag trött på allt det här skoleriet. Känslan när man går på skolmöten att det är nu eller aldrig. Jag tänker att en del barn är som skapta för skolan och en del är det INTE (jo, vi har lite av båda sorter). Det är alldeles underbart att vissa är som är som skapta för skolan och det är alldeles underbart att det finns vissa som inte är det också.

Ibland tycker jag att skolan får för mycket skäll.Barn som har svårt att sitta stilla, inte gillar att bli tillsagda, som har egna ideer på hur saker ska lösas och behöver argument för varendaste litet nåt om de ska idas lagra det i hjärnan är inte alls lätta att lära saker. En del barn ska bara ta sig igenom skolan utan att ha blivit allt för vingklippta. Helt enkelt. Sen kan man väl sätta diagnos eller vara utan. Vissa kommer inte att plocka en massa högskolepoäng men det finns gott om plats för dom i samhället ändå. Vem ska annars lyfta tanter och med varm hand styra in tjuriga farbröder i duschar om inte Emil i Lönneberga tar sig an det? Vem ska uppfinna sakerna som vetenskapen räknat bort som omöjliga om inte Pippi Långstrump gör det?

Det viktigaste egentligen är att vi i samhället tittar på våra ungar och hjälper dom att lära sig så mycket som möjligt av det de behöver kunna och finna sina platser. Träffade för ett par år sedan en rektor på en gymnasieskola som domderade och gick an med en elev om skolans absolut yttersta viktighet. När jag konstaterade att jag kände mig nöjd med livet trots en rolig gymnasietid med ytterst genomsnittliga betyg berättade han att han själv hoppat av gymnasiet vårterminen i 3:an. Han tyckte när han tänkte på saken att han ändå klarat sig hyfsat. Behöver jag säga att tonen på mötet ändrades? Kan vi dessutom behålla ett välfärdssystem som gör att man kan vuxenplugga så det inte är helt kört för en om man "råkat glömma" att välja tyska inför högstadiet eller inte orkade allt för mycket teori i gymnasiet så blir det nog alldeles strålande.

Visst borde det vara vi vuxna som bestämmer vad som är viktigt i vårt samhälle. Har vi råd med/ kan vi verkligen stå ut med att vi pressar och stressar. Går vi med på att barn "spottas ut" från skolan och känner sig odugliga med ett F eller icke godkänd (eller what ever)? Kanske barn som vet allt om vänskap eller cyklar snabbt, har ett extremt fint lokalsinne eller är praktiskt begåvade, har sinne för detaljer eller skulle kunna sälja sand i Sahara. Och så låtsas vi som om det är det där "skolan". Vaddå skolan, ekonomi, resurser... Är det inte vi som ÄR samhället? Eller har vi så fullt upp med jobb, träning, charter-resor, inredning, skjutsa till aktiviteter och sånt så vi har glömt det?

Nu, dags för tekopp med Mannen. Ha en trevlig kväll

Lite funderingar om livet...

Lunchade med en kompis för någon dag sedan och pratade lite om livet. Vi kom nog i stort sett fram till att man har två uppdrag. Uppdrag ett är att vara förälder till sina barn, ge dom tid, kärlek och försöka rusta dom för livet. Förrutom det tror jag att tanken är att vi alla ska bidra till samhället på något sätt. Sen kan det vara att laga bilar, sköta gamla eller barn eller uppfinna något eller vad som helst men jag tror att människan behöver göra något som betydelsefullt för att vara nöjd. Annars är risken att livet blir lite andefattigt.

Och det är ju förstås svårt att få till balansen mellan uppdrag ett och två. Vi känner nog alla personer som lyckats med ett av uppdragen men inte med båda på något sätt. Inte för att jag känner henne, men Anna Wahlgren verkar vara en som lyckats med uppdrag två men inte ett fullt ut. Inte för att jag känner henne heller men stackars Sarah Burge verkar vara en som inte lyckas med varken uppdrag ett eller två och hon vet inte ens om det.

Och så har jag fått en Award, från mammaxtre. TACK för uppmuntran mammaxtre. Ibland funderar jag precis som du över Bloggens vara eller inte vara men det är kul med Blogg. Att skriva lite om sina funderingar ibland och få respons. Någon som tycker som jag eller inte. Precis som när man pratar med någon så kan man få nya vinklar på saker. Jag skickar Awarden Liebster Blog (jag får inte in bild eländet på min blogg så ni får hämta den hos mammaxtre) vidare till ett par tjejer som kämpar på med livet och balansen och verkar göra det bra:
Bina
Mångmamma
Cayennes vardag
Livstid
Katarina
Fem i tio
Manos händer
Pia Plupp
Förhoppningsvis skickas Awarden vidare till 5 stycken som har mindre än 200 följare, kan ju inte vara bara Blondin vad dom nu heter och alla dom vita inrednings Bloggarna som får uppmuntran;-). (Självklart skickar jag till åtta, regler kan alltid tänjas och framförallt när det gäller att peppa tjejer som skriver bra grejer)... Vad tror ni om det där med uppdrag i livet? Balansera vidare och Kram på er allihop