onsdag 1 februari 2012

Det perfekta är i bästa fall tråkigt...

Har börjat läsa en helt bedrövlig bok. En sån där som jag troligtvis aldrig kommer att bli klar med. Suerlativen avlöser varandra och jag somnar. Ord som vacker, lyckad, underbart, begåvad, färgstämd, sympatisk, charmig, trevligt sinnelag, fulländade dagar osv osv... Helt blodlöst. Supertråkigt...

Och det är något som jag upptäckt eftersom. Perfekta saker tråkar ut mig rejält. Tycker inte om när det är så städat så att allt står i räta vinklar. Människor som har lagom stora näsor och inte något annat utmärkande heller kommer jag knappt ihåg. Det går inte att skilja en inredningstidning/ artikel ifrån den andra. Bara en massa bilder och en massa ord som inte säger egentligen någonting. När jag säger till barnen att jag inte kan tänk mig något värre än att bli prinsessa menar jag det. Tråk-perfekt...

Att låtsas vara perfekt tror jag är skadligt, i alla fall när det kommer till föräldraskap. Åkte tunnelbana med en sån där pedagogisk perfekt förälder i helgen. Ni vet en sån där otäck som låter pedagogisk hela tiden och aldrig höjer rösten. Bara resonerar med sin fyraåring med en aldrig sinande svada och lyssnar ingenting. Tyvärr var den här perfekta föräldern en förklädd skräcködla. Dottern var arg och slog sin mamma. Mamman försökte (med sin pedagogiska röst) att tvinga sin dotter att säga förlåt. Ni vet så där säg förlåt till mamma nu... Du SLOG mamma, säg förlåt... Du slog mamma, säg förlåt... Efter en stund låtsasringde hon i sin telefon och sa att dottern var dum och undrade om personen kunde möta upp vid Slussen. Nytt "samtal" med ny person, samma visa. Sen sa hon till dottern att hon skulle lämna henne vid Slussen till (något namn) eftersom dottern inte var snäll. VAAA!! Dottern blev jätteledsen och sa förlåt. Fy för såna där pedagogiska skräcködlor... Som om att dotterns lilla arga fyraårshand råkat landa på mamma skulle rättfärdiga hot om att lämna och lögner!! Jag blev så arg så jag först inte kunde göra någonting. Sen skulle jag av och sa då till mamman att det inte är lätt att vara liten (kom inte på något bättre, tyvärr).

Vad tänker ni om det perfekta? Känner ni igen det där med perfekta pedagogiska förklädda skräcködlor då? Och vad tycker ni om tvångsförlåt??

6 kommentarer:

Katarina sa...

Det finns inget föräldraskap som är perfekt. Åtminstone inte vad jag vet! Men att göra så gott man kan är nog det som räknas :-)
Ha en fin dag
Kram

Evas Värld sa...

Jag får rysningar av din tunnelbanehistoria - aggressivitet med låtsasvänliga tonfall är det värsta jag vet även som vuxen, det är vårt att värja sig! Nej det är nog bäst att vara en riktig kaosprinsessa med kronan på sned!

Veronica sa...

Nog för att jag är pedagog dagtid men när jag lämnar mitt arbete så har oftast all pedagogik runnit av mig. Kan bli hur galen som helst när inte ungarna vill med hem från fritids. Ibland undrar nog folk vad man är för nån människa...
Jag stöter oxå på en och annan sån skräcködla som du så bra beskriver. En del av dem visar upp den sidan när de hämtar el lämnar sina ungar och det känns som att de vill visa att de är en "perfekt" förälder. Du kan säkert gissa vad jag tycker om det....Tycker själv att det är lättare och MYCKET roligare att umgås med dem som inte alltid är så himla pedagogiska i sin uppfostran av sina barn.....vad är det för fel att vara en smula "wild and crazy"? Och herregud....med en gnutta sunt förnuft kommer man jädrigt långt!!!!

Tvångsförlåt? Kommenterar det endast så här......de som "jobbar" på det sättet har jag aldrig förstått mig på.

PS angående inredningstidningarna...vissa platser i mitt hus är som hämtat därifrån och de andra platserna ser oftast ut som bombnedslag.....och vet du...jag kan leva med det!!!

Tack för dina kommentarer hos mig
Kramelikram Veronica

mammaxtre sa...

Oj vilken tunnelbane trip :-(

Ingen är perfekt så är det bara. Nog händer det de flesta av oss att vi brister som föräldrar ibland. Att lära barnen säga förlåt är viktigt. Som förälder är det nog så viktigt att säga förlåt och förklara varför.

Det finns så mycket märkliga männsikor...det står helt klart. Din tunnelbanehistoria är bara ett exempel av många fler. Tyvärr!

Ha en fin helg!

Grodmamman sa...

Är också pedagog till yrket, men är absolut inte pedagogisk i alla lägen när det gäller mina egna barn.
Tvångsförlåt??? Anser att ordet förlorar sin betydelse om det sägs under tvång.
Hemma hos oss är det absolut inte perfekt. Kan säkert upplevas så emellanåt, men lite skit i hörnen har ingen dött av. Jag tycker om att ha det fint omkring mig, men inte till vilket pris som helst och det måste synas att det lever och bor människor här också. Har en kompis som "städar ihjäl sig" och som vill ha allt perfekt i hemmet, känns inte så personligt hemma hos dem direkt.
Kram

KaosJenny sa...

Håller helt med dig där Katarina, vet inte ens om man ska sträva efter att vara perfekt, stackars barnen själva då när de får barn...
Jo Eva, det var helt gräsligt, låtsastrevliga, det uttrycket knycker jag för det är precis på pricken.
Ja Veronica, det där med tvångförlåt är verkligen hemskt, och jag har märkt att samma föräldrar sällan säger förlåt själva...
Mm Mammaxtre, jag blev så paff så jag visste inte vad... hade lust och gå fram och svära och kalla kvinnan lögnare men det kändes inte helt vettigt... Kändes inte som om det skulle ha blivit bra för tösen. Jag tror precis som du att ska barnen säga förlåt måste också vuxna kunna göra det när de är dumma (för det är vuxna också).
Trist nog känner jag igen det där med folk som "städar ihjäl sig" Grodmamman. Efter det att Lillebror dök upp i vårt liv umgås vi inte med några såna längre (han klättrade och pinglade med allt så det blev inte roligt att hälsa på). Och precis som du säger, tvångsförlåt är värt mindre än noll. Egentligen handlar det nog mer om makt än förlåt...
Kram på er