Funderar lite på det där med umgås. Vi har himla trevliga vänner men det är verkligen inte ofta man hinner träffas. I sommar har vi knappt hunnit träffa någon förrutom oss själva och lite släkt. Klart man kan boka in träffar men det kan vara lite vanskligt att veta i förväg i vilket skick vi är. Ni vet att hela familjen har medvind, sol i ryggen, är utvilade, friska osv osv. Eftersom de flesta av våra vänner också har barn så är det rätt många variabler...
Vi får väl hoppas att våra vänner har överseende med oss för att vi inte alltid är så sociala. Ibland, om läget är gynnsamt kan man ändå få till det. Riktiga möten, stunder som ger något och som man kan lära sig något av och bära med sig... Att verkligen få mötas med en annan människa är en ynnest. Mötte en kvinna som har fyra utflyttade barn för ett tag sedan. Hennes budskap var ungefär att var sak har sin tid. Hur tänker ni när det gäller umgås/ vänskap och småbarn?
Nu tänker jag dricka te med Mannen i mitt liv... Kram på er
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag tycker att man får ta det när det finns tid. Nummer ett är familjen. Men de flesta verkar känna på samma sätt. Därför är det oftast som vanligt när man väl träffar sina vänner. Man kopplar på helt enkelt!
Jag lever nog också efter "var sak har sin tid". Just nu är det lätt att prioritera familjen i alla dess skepnader, men jag inser ju att det bara är ett ögonblick kvar tills vi sitter här, jag och Mannen, och undrar varför det ekar i huset? Då är det väl bara att hoppas på att det finns kvar några vänner som orkat med att vänta under alla dessa år. Annars får vi väl skaffa nya. "Var sak har sin tid" kan inte forceras, och tar dessutom bort ett eventuellt dåligt samvete.
Härligt att höra tjejer, tanken på att var sak har sin tid kan nog sänka stressnivån hos en... Kanske ett mantra man bör rabbla ett par gånger om dan ;-)
Skicka en kommentar