Vårt lilla träningsläger...

De små vanliga konflikthärdarna pågår som vanligt. Lite retande här och något tjafs om vem som skulle ha Hickeskivorna där. Lite puttande och knuffande blir det också förstås.

Och så har vi de där spännande stora konflikterna. De där som bara helt plötsligt dyker upp. I lördags hade vi en jättekonflikt med ett barn som varade i fem timmar. Jajjamän, FEM timmar (och nix pix, jag tror inte att barnet har någon diagnos). Barnet var fullständigt rosenrasande och försökte på alla sätt och vis men Mannen och jag stod fast. Det fanns utrymme för storbråk och vi tog det, det var dags. Ibland känns det bra att sätta ner foten och låta den stå kvar.

Och visst blir man trött på allt tjafsande ibland men samtidigt är det ju här i familjen man kan träna. Jag har sagt det förr och säger det igen, vi är ett träningsläger i konflikthantering.

Men, den här familjen är förstås mer än bara ett träningsläger i konflikthantering. Det är en lära för livet med hantering av alla möjliga känslor. Glädje, sorg, avundsjuka, trygghet, ilska, kärlek osv osv. I Kaosfamiljen får man känna vad som helst men inte göra vad som helst. Eftersom livet inte är enbart rosa moln (kan vara svarta askmoln också) så gäller det att förbereda sig. Vi kan inte välja vad som ska hända i livet men vi kan välja hur vi ska hantera det. Ha en trevlig kväll

Ps När det gäller vulkanutbrottet tycker jag mest synd om Islänningarna. Vi andra har väl i värsta fall fått oss en lektion i att vi är rätt små och sårbara, oavsett hur mycket vi försöker fixa och planera så funkar det inte alltid Ds