Bråk o perspektiv

Sista etappen på resan. Alla är trötta och det bråkas hela tiden så fort vi inte tuggar på något. Jag bryr mig inte, tittar kärleksfullt på min knasiga familj men svär inombords åt helt andra saker. Har just pratat med vännen som har en mycket sjuk 5 åring. Läkarna har pratat om att det här antagligen är början till slutet för den lille gossen. Orden tar slut, livet borde inte få vara så. Fel ordning. Föräldrar ska inte begrava barn, syskon inte en liten bror. Det där med bråk, stök, väder och saker blir fullständigt ointressant...Ta hand om varandra... Kram

Samma fast ändå annorlunda...

Då var det dags igen. Jag har gjort det otaliga gånger, viktigt men ändå så jobbigt. Med Storebror ett par gånger och med Storasyster otroligt många gånger. Nu var det Lillebrors tur.

- Mamma jag vill inte dö...

Och så tog vi snacket. Helst vill man förstås aldrig tänka på att någon ska dö men ändå kan man inte kliva förbi att det är det enda som är rättvist i livet, att vi alla ska dö.

- Mmm, Lillebror vet du vad, du är snart sju år och har kanske 70 eller 80 år framför dig.

Och så pratade vi om det en stund. Och att det kanske finns en gud och vad som händer efter att man dör och vad händer med dom som blir brända...

Mina snack om döden brukar sluta med att vi planerar. Att vi pratar om att det kanske finns en stor walk-in-closet där alla mysiga man känner som har dött står och väntar och visar en hur man väljer vingar. Och så pratar vi en stund om möjliga färger och former på vingar och hur de vi helst skulle vilja ha skulle se ut. Idag kom jag på att eftersom jag inte är så van att flyga vore det kanske bäst om jag utrustades med en tuta i början.

Jag blir helt gråtfärdig av tanken men det känns som om en väldigt viktig fråga att inte väja för. Och vågar man bara hålla i så får man ändå lite perspektiv på livet. Då kan vi njuta av livet och glömmer inte bort att köpa jordgubbar bara för att det kostar lite... Här och nu...

Pax inte...

Ibland behöver man lite perspektiv på tillvaron. Igår, efter att ha jobbat över lunchen, sprang jag ut och grabbade mig en hamburgare och hastade in på leksaksaffären för att köpa något till ett barnkalas.

Där inne var det hjorder av barnfamiljer med barn som tjöt över att dom ville ha saker. En familj hade en bebis, en fyraåring som lekte med allt och en fullständigt rabiat två-åring som de försökte övertala att åka hem.

Och akta er så glad jag blev över att det inte var just där som jag skulle tillbringa tiden fram till 16, 17 eller 18.00. Tänk att stå där dagarna i ända och höra föräldrar resonera med barnen om man ska leka/ slicka på grejerna innan de är betalda eller inte. Fullständigt främmande barn som gallskriker i en massa decibel utan att man kan ringa facket och hota med strejk. Att titta ett barn i ögonen och säga, lilla dumbom, förstår du inte att allt det här småtjafset bara kommer att gå sönder och drälla runt hemma hos er, skulle ju vara direkt kontraproduktivt. Antar att det inte skulle vara passande att bli ofrivillig Nanny och be föräldrarna säga blankt nej och hålla kvar nejet heller. Att avbryta föräldrarnas pedagogiska diskussion genom att bära ut det okända gallskrikande barnet vore väl kraftigt tjänstefel antar jag. Silvertejp eller att skrämma barnen lite lätt vore förstås ännu mindre att tänka på.

Jösses vilken tur att jag aldrig tänkt tanken att ha jobb på en leksaksaffär. Jag kunde lugnt konstatera att vi nog redan hade något hemma som funkade som present och gå ut igen. Sen skrattade jag hela vägen till mitt jobb och log hela eftermiddagen. Efter gårdagens bråkmiddag började jag läsa boken Ängeln i Groznyj. Vi har både väggar och tak och inte är det någon som skjuter på oss heller. Sånt ger också perspektiv.