Veckans klokisar...

Tro för all del inte att det har slutat, plötsligt händer det. I stressiga ytliga mediala sociala internet-samhället så finns det bara där. Mitt i alltihop så får man till såna där äkta möten med människor IRL. I veckan har jag haft förmånen att delta i flera såna där stunder då ögon och hjärtan möts. Alltid intressant att träffa människor som funderat över livet och kommit fram till saker. Genom att lyssna och utbyta tankar händer det verkligen saker hos en själv. Otroligt häftigt, stjärnstunder...

Kändisar i all ära men jag tycker att vanligt folk är nog så fascinerande. Hittills har veckan bjudit på stjärnstunder med en kvinna med fysiskt handikapp, en medelålders muslimsk man, en ung narkotikamissbrukare, en praktikant, en hel bunt fotbollsspelande 11-åringar, en kompis och en äldre dam på bussen. Kloka människor att lära sig saker av... och det är bara tisdag än... Tänk vad mycket jag kommer att ha hunnit med innan veckan är slut om det fortsätter i den här takten :-). Att sen komma hem till ett litet stökigt hus med en härlig man och fyra friska barn är ännu en gåva. Fler stjärnstunder... Tacksamhet, eller förresten, det är bara förnamnet, känslan går inte helt att beskriva med ord. Ett stort mått av ödmjukhet också, vilken otrolig tur jag har som får vara mej. Hoppas att ni också har det bra alla fina. Har ni också turen att ha stjärnstunder med klokisar? Kram på er

Samma fast ändå annorlunda...

Då var det dags igen. Jag har gjort det otaliga gånger, viktigt men ändå så jobbigt. Med Storebror ett par gånger och med Storasyster otroligt många gånger. Nu var det Lillebrors tur.

- Mamma jag vill inte dö...

Och så tog vi snacket. Helst vill man förstås aldrig tänka på att någon ska dö men ändå kan man inte kliva förbi att det är det enda som är rättvist i livet, att vi alla ska dö.

- Mmm, Lillebror vet du vad, du är snart sju år och har kanske 70 eller 80 år framför dig.

Och så pratade vi om det en stund. Och att det kanske finns en gud och vad som händer efter att man dör och vad händer med dom som blir brända...

Mina snack om döden brukar sluta med att vi planerar. Att vi pratar om att det kanske finns en stor walk-in-closet där alla mysiga man känner som har dött står och väntar och visar en hur man väljer vingar. Och så pratar vi en stund om möjliga färger och former på vingar och hur de vi helst skulle vilja ha skulle se ut. Idag kom jag på att eftersom jag inte är så van att flyga vore det kanske bäst om jag utrustades med en tuta i början.

Jag blir helt gråtfärdig av tanken men det känns som om en väldigt viktig fråga att inte väja för. Och vågar man bara hålla i så får man ändå lite perspektiv på livet. Då kan vi njuta av livet och glömmer inte bort att köpa jordgubbar bara för att det kostar lite... Här och nu...