onsdag 13 mars 2013

Åh armarna bara hängde...

När man har gjort en massa roliga, nödvändiga och spännande saker kan det lätt bli så. Och så barnens läxor, middagar, tvätt (jag ids inte rabbla allt, ni vet ju). Och så en massa av den varan framför oss också. Tittade ut över vardagsrummet och kände det som musen i Askungen beskriver det när han säger jobb, jobb, jobb, de fixar det nog med jobb. Nattade två stycken, skällde lite på någon, rök ihop med en annan, sjöng en sång och säckade ihop vid tv:n. Ibland är det tid för vila helt enkelt. Slumrade lite men plötsligt hände det.

Jag började titta på en dokumentär om Jason Becker. Helt otroligt och väldigt givande. Tack SVT för den. Nästa gång jag skäller på TV:n, påminn mig. Mannen och jag uppfylldes helt av den. Se den se den se den och se hela! Äh, varför skällde jag innan, spela roll gummiboll. Till och med vardagsrumskaoset känns pyttesmått nu, efter den hjärtvärmande dokumentären. Jag håller verkligen med hans mamma om att vi är väldigt små i universum och att det enda som betyder något är kärlek. Tack för den påminnelsen Jasons mamma.

Kärlek till er alla!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag såg den också och ångrar mig inte. När det gäller mansdag vore det kanske bra. Om det inte blev en tramsdag med öl, brynja o machohelvete. Hatar sånt där öh hur går bilen då som en del håller på med. Inte för att jag vill vara kvinna men det finns delar av det som jag typ nästan är avundsjuk på. Eller äh, lite avunds då / Krill

KaosJenny sa...

Ha Ha Krill, ja det klart... men med lite övning kanske ni också skulle kunna få till en sån där gulddag. Och när jag gick och la mig på natten efter den 8:e mars förstår jag att du kan känna dig avundsjuk. Men jag tror det finns hopp i och med att farsor är så mycket närmare barnen nu. Det kanske är dags för en internationell mansdag :-). Kram