torsdag 3 november 2011

Ibland är jag bara så usel...

Ibland kan jag bara inte hejda mig och låta bli att tjafsa med tonåringen. Inte med hans syskon heller. Jösses, kan vara rena bagateller och det händer att jag kör med taskiga vapen som hot om indragen speltid eller något annat som barnet tycker är jätteviktigt. Makt utan resonemang funkar dåligt och framförallt är det alltigenom förkastligt med lite äldre barn. För att två-åringar inte ska ramla i älvar och så är det ju ibland läge men sen... Och när jag tjafsat så känner jag mig så usel.

Sen slår mig tanken att precis ALLA relationer, i alla fall i min värld, om de ska fungera bra i längden är ömsesidiga. Ett tagande och ett givande där båda är intresserade av att den andra har det bra. Om det bara är den ena som prompt ska ha igenom sin vilja blir det ingen vettig relation. Om man inte lyssnar på den andra och försöker tänka sig in i den personens situation så blir det ren envägsrelation och för det mesta blir det i längden inte intressant för någon. Om det bara är den ena som får ut något av relationen rinner den lätt ut i sanden. Som jag ser det är de relationer som blir viktiga något som båda två vill ha och är beredda att jobba för. Blir det bara den enas ansvar att se till att det är en relation och att den funkar så ledsnar man. Och beter en person sig nonchalant eller som en maktgalning är det inte någon relation utan bara en show.

Om man nu vet alla de här sakerna om relationer, hur kan det då komma sig att man är en sån komplett idiot utmed sina barn ibland? Faktum är att barn faktiskt (även om de brukar vara grymt lojala) kan välja bort sina föräldrar...

Och för övrigt tänker jag mycket på vännerna som opererat sin sjuka 4-åring. Livet är så otroligt orättvist. När jag tänker på det blir jag ännu mer skamsen över att jag tjafsar om småsaker...

Hoppas att ni har det bra.

3 kommentarer:

Grodmamman sa...

Känner igen mig precis! Har en blivande tonåring här hemma och vi har vilda diskussioner periodvis. Har försökt förklara för honom att det är vår uppgift som föräldrar att tala om vad som är acceptabelt och inte. Hur skulle det gå om inte ens vi reagerade på vissa beteenden?!?
Kram

mammaxtre sa...

Vi är inte mer än människor. Jag känner igen mig, såklart och tyvärr....huvudsaken är väl att man ber om ursäkt och förklarar varför man betett sig dumt och omoget och...

Ha det gott

KaosJenny sa...

Mm, Grodmamman, det är ju det... Att låta dom göra vissa egna erfarenheter (Storebror kräktes pga för mycket godis på ett lan för någon helg sen ;-))
Jo, mammaxtre, jag tror också att det är jätteviktigt med snacket efteråt och att FÖRSÖKA hejda sig... och att säga förlåt. Jag förstår inte de (oftast karlar) som säger att en förälder inte ska behöva säga förlåt :-(
Kram på er