Livet är stort och oändligt litet

En dag när jag känt nästan alla känslor. Livet är stort och så oändligt litet samtidigt. Alla är inte lika lyckligt lottade som jag. För en del är det verkligen svårt att vara människa och livet är absolut inte rättvist. En del människor föds utanför och med mycket mindre möjligheter, till och med i ett sånt "civiliserat" samhälle som vi har. Hela samhället bygger ju på att en del har och ska fortsätta ha mycket mindre.

Tänk om vi har fel. Tänk om det är samhället, skolan och vi vuxna som är galna. Tänk om det är våra vansinniga prioriteringar, konstiga sätt att förhålla oss till världen och våra knäppa relationer som ställer till det. Hur kan det komma sig att vi, i ett land som haft fred i över 200 år, ändå beter oss som om saker var krigsviktiga? Pengar, prylar och saker... Varför är det så viktigt med betyg och att sitta stilla egentligen och hur kan det komma sig att en massa barn numera blir sedda som problem och får diagnoser? Vem vet egentligen vilka egenskaper och kunskaper som kommer att behövas om 10 år? Kanske är det inte lydnad eller prepositioner som är grejen då, vad vet vi?

Nu är det inte diagnoserna jag är ute efter utan mer att vi som vuxna kan ta oss funderare på vad vi skulle ha sagt och gjort om vi hade bara ett par månader kvar att leva. Och på tal om livets slut, tänk så myrsmå vi egentligen är historiskt sett. Nog med tänkande för idag, nu får jag svindel. Dags för lite popcorn och soffmys :-) Ha en trevlig kväll