Livets utbildning

En tanke som följt mig under dagen är att vissa barn inte helt passar in i skolan utan att uppdraget som förälder i första hand blir att se till att barnet tar sig igenom skolan hyfsat oskadd. Inom sporten brukar man prata om "late bloomers", såna där typer som itne blir blixtrande bra förrän de är juniorer. Borde det inte finnas såna i vanliga världen också?

Och sen har jag känt mig väldigt tacksam över att barnen blivit större. Magsjuka härjar runt om oss. Det känns tryggt att alla barnen går att prata med. Det är skönt med större barn.

Och så har jag grubblat över det där med att känna att man blir tagen för given. Kanske är det jag själv som tar mig för given när jag känner så. Gör saker automatiskt och tänker att jo men så här är ju jag och kommer alltid att vara. Det kan ju faktiskt vara rimligt att tänka att bara för att jag tyckte att detta var trevligt/ bra/ vettigt för tre, tio eller tjugo år sedan behöver jag inte tycka det nu. Och som vanligt, andra människor kan jag inte göra ett dugg åt. Det är bara att förhålla sig till dom. Ah, vad jobbigt, ska jag ta ansvar för mitt liv? Hm, om jag tänker efter så finns det rätt mycket möjligheter, inte alla förstås men det finns fortfarande en hel del. Ja men ok då jag tar väl ansvar för mitt liv, läste en blogg där en rad fastnade ”observera det besynnerliga nöje du finner i att vara olycklig”. Jösses så otrevligt/sant sagt, ibland är det så. Kanske man kan låta andra ansvara för sitt liv också...

Ganska skönt blir det om man ändrar lite på ansvarsfördelningen. Om man tänker att man inte är fullt ansvarig och att hela livet inte avgörs av hur det går för barnen i skolan, hur de har det med kompisar, fritidsaktiviteter, märkeskläder eller nyaste tekniken osv. Jag tänker att mycket av det som dyker upp är saker som tillhör livets skola. I efterhand kan man lära sig massor av att träffa på lite dåliga lärare, taskmörtar till kompisar, dåliga grejer och knepiga saker så att man blir förberedd och kan ta motgångar. Kärlek kommer (suck) också att ingå i konceptet och det kan vi föräldrar förstås ansvara för "hörrudu tjejen, nu får du allt låta bli att göra slut med Storebror". Nä, lite olycklig kärlek kan ju faktiskt hjälpa en att vara tacksam och rädd om sin nästa kärlek :-).

Tror ibland att vi föräldrar tar ansvar över lite för mycket. Tror att vi ibland tänker lite galet också men här är en som brukar tänka till. För det mesta är livet riktigt härligt och fullt av möjligheter, om man bara tillåter sig att ta emot livet så... Nu blir det tekopp med Mannen framför kaminen. Kram på er