onsdag 23 februari 2011

Och vad vågar vi numera då?

Under veckan har jag träffat på flera saker som fått mig att tänka till runt det där med barnuppfostran. Jisses vad vi skyddar våra barn. Till och med från saker som är helt vettiga att de funderar på och beslutar om. Och vad rädda vi är för allt möjligt. Ger barnen splitter nya mobiltelefoner, pengar och pinaler så att de kan ringa om det händer något. Det som händer är att de sitter och pillar på sina mobiltelefoner hela tiden... Och så riskerar de att bli rånade just för att de har fina mobiler, pengar och andra pinaler...

Eftersom vi hela tiden vill veta exakt vart de befinner sig och vilka dom är med blir barnen mer passiva än vi var när vi cyklade/ åkte buss i klasar dit näsan pekade.

Jag känner det inte som att allt blivit värre och värre, däremot så vet vi mer om allt som händer. Via TV och tidningar blir vi dagligen överösta med information om allsköns olika saker som drabbat andra. Oj, vad vi försöker styra, beskydda och bestämma över våra barn, hur länge som helst... Och gissa om den generation vi uppfostrar nu dagligen kommer att ha drösvis med olika val att ta ställning till och verkligen skulle behöva träna på egna beslut och att själva tänka kritiskt?

Med risk för att låta som en riktigt gammal kärring så tänker jag säga att våra föräldrar kanske inte var lika upplysta om exakt allting men de vågade låta oss leva, göra våra misstag och lära oss av det. Och det kan vi verkligen tacka dom för. Vad tror ni, uppfostrar vi ett gäng rädda passiva dönickar eller vågar vi låta våra barn leva och möta livet?
Kram på er

4 kommentarer:

Bina sa...

Oh, nej! Jag tror att vi uppfostrar ett gäng argumentatörer som är vana att få välja mellan ett antal möjligheter, väga för och emot eller gå på magkänslan. Det har en social förmåga som sträcker sig runt hela vår jord och de kommer ha en hög simultanförmåga.

Maria sa...

Ibland tror jag att vi oroar oss i onödan. Jag tror nog att det oftast löser sig när gullungarna väl kommer ut i världen - de kommer kanske bara att lösa problemen på andra sätt än vi gjorde utifrån SINA specifik kompetenser, som Bina är inne på.

Jag funderade kring det här med curlande i ett inlägg för ett tag sedan (http://www.livstid.net/2009/08/med-sopkvasten-i-hogsta-hugg-eller.html) Konstaterade där att min äldsta dotter (som blivit ganska curlad) klarar sig imponerande bra på egen hand när hon nu flyttat hemifrån, såväl ekonomiskt som praktiskt! :)

Pia Plupp sa...

Tänkvärda rader o sånt jag också funderar en del över. Jag tror våra ungar kommer klara sig finfint, men jag tror också att de klara sig ännu bättre om de faktiskt får överta lite ansvar över sina egna liv - så mkt självförtroende det ger att faktiskt få visa att man fixar en hel del själv :-)! (och en hel del mindre stress, jäkt o bilkörning när inte alla behöver skjutsas överallt ;-)!)

KaosJenny sa...

Mm, kloka tankar ni har och ja, klart de kommer att klara sig. Ett som är säkert är att det kommer bli helt annars för dom. Men det är nog bra att ge dom en del ansvar och resonera med dom om saker... Kul att höra era åsikter i frågan eftersom jag stöter på den ibland. KRam