Bebisar är underskattade

Det har varit diskussion om det här med pappor och föräldraledighet. De som är emot pratar gärna om anknytning. Anknytning till MAMMAN och bara till henne. Hon med stort M... Jösses säger jag bara. Stackars bebisar så underskattade de är, jag tycker att bebisar verkar kunna bra mycket mer än så. Det klart att om mamman ammar så knyter bebisen mest an till henne men min erfarenhet är att bebisen också knyter an till pappan om pappan bär bebis och grejar med bebis (som de flesta moderna pappor gör). Sigmund Freud som kom med symbiostanken föddes 1856 och då tror jag inte det var speciellt vanligt att pappor tog del av sysslorna med bebis.

Dessutom tror jag att de som funderat på anknytning och symbios har gjort en miss till. De har glömt att titta på bebisar som är nummer två, tre och fyra. Jag tycker att det har varit riktigt häftigt att se att våra bebisar även knytt an till syskon och dessutom snabbt blivit hejare på att skilja ut dom ifrån varandra. De märkte fort om det var den lite hårdhänta tvååringen eller den mysiga femåringen som ville gosa. Snabbt förstod de också att vrida på huvudet mot syskonen, för kom det ett syskon kunde det vankas häftig happening...

Och så tänker jag att det inte bara är bebisarna som knyter an, det gör föräldrarna också och då är det kvantitetstid som räknas. Att vara med varandra... Så frågar ni mig om en pappa kan vara föräldraledig med en bebis så svarar jag självklart, förutsatt att bebisen och pappan känner varandra...

Ha en hemsk Halloween/ mysig allhelgonahelg kära Bloggvänner

Sömnbehov

Jag brukar inte se på TV så där ofta men igår när jag skulle slå på bollibompa så fastnade jag i ett annat program. Barnen började gnälla, jag höjde bara volymen. Sömnforskning... på de minuter jag tittade konstaterade forskarna att 20% av alla människor tål sömnbrist rätt bra. Det blir inte så stor åverkan på deras psyke när de är trötta. Ja men det låter ju bra för någon som har sovit rätt avbruten sömn i tolv års tid... Sen konstaterade de att det är genetiskt... Jaha, då innebär det att om man förökar sig så är man 100% rökt hur som helst eftersom barn i allmänhet och bebisar i synnerhet rent ut sagt är kända för att sova risigt i perioder...

Äh, skämt å sido. jag tyckte att det var väldigt intressant och tänker faktiskt att jag tillhör de 20%, Mannen tillhör de 80% och det är ok. Respekt för olikheter... Däremot tillhör jag den grupp människor som alltid har lust att skylla på någon annan och klå upp någon när jag blir hungrig... Låt oss säga att Mannen har lärt sig att repektera det. Så om han är pigg och jag är mätt har vi det bra, annars...

Och då är det förstås intressant hur avkomman klarar det. Hm, jag tror att vi har alla variabler. Allt från den som blir precis knasig av både det ena och det andra till den som egentligen är rätt godmodig men tar ansvar för sig själv och tjatar om mat/ tar sig mat eller kräver att få gå och lägga sig när den tycker att det är dags.
Olikheter berikar... Kram på er

Krokdans i en värld full av liv...

Jo men o nu har vi golv som inte tar åt sig fukt i hallen och krokar. Vackert som ögat blev det. Ja men nuuu ska det väl äntligen bli ordning och reda i Kaosfamiljen. Alla kan komma hem till oss och bli avundsjuka och inspirerade... Drottningen i Stökriket blir ordningskvinnan... Å så levde de lyckliga i alla sina dagar. Eh...

Nä men det är ju fortsättningen som är intressant. Jag tror inte att 32 krokar, stor byrå och smart skohylla kommer att frälsa oss. Kruxet med allt det där är ju att någon måste se till att bibehålla ordningen och ingen av oss är intresserad av rollen som hallgestapo. Sisyfosarbete. Mannen och jag har konstaterat att det är vackert, NU. Innan vi har gjort klart och flyttat tillbaka allt. Sen blir det nog som vanligt och det är väl bra.

Vi kommer att fortsätta ha en hall som pulserar av liv. Mattan kommer förmodligen fortfarande att äta upp vantar och strumpor. Det kommer att ligga skor, bandyklubbor och cykelhjälmar i högar som vi "fotstädar" åt sidan. Vi kommer att skratta, gråta, bråka och busa vidare. Tio dagar utan räckte för att vidga perspektiven, är man ofta drygt 6 personer behövs det verkligen krokar i hallen. Några av krokarna är på plats, jag dansar krokdans... Och för all del, om ni skulle göra ett besök i Stökriket så hoppas jag inte att ni blir inspirerade till något inredningsunder. Jag hoppas att ni ser en värld full av liv och åker hem och njuter av era livliga hallar... Kram på er Bloggvänner

Jag vill inte käka lunch med Sven-Otto

Idag hade jag två mål för dagen. Det ena var att få upp några krokar i hallen, det andra var att lägga ut en blogg (jag har sagt det förr, det är de rimliga målen som är tricket). Det var nog tur att jag inte hade fler mål. Igår hade vi en vilodag och idag är Mannen sjuk. Detta innebär förstås att det blev ett och annat för undertecknad att styra med. Krokarna hjälpte Storebror och hans kompis till med. Att hänga upp jackorna blev Lillebror och Lillasysters projekt. Bloggandet fick vänta till kvällen. Jag är en stor beundrare av alla som är ensamstående. Som ordnar med allt och svarar på varenda fråga 365 dagar om året. Vi behövs, både Mannen och jag, alltid.

Och då kommer jag osökt in Sven-Otto Littorin. Om jag någonsin skulle ut på date (ryser) med någon så skulle det inte bli någon som tänker ens i närheten av Sven-Otto, inte ens i studiesyfte. Sven-Otto har tre barn men anser sig inte ha tid att ha dem varannan vecka. Nähä... Förr i tiden var det manligt att vara borta från hemmet länge, kunna släpa hem stora byten, kasta spjut, bära sten långt och sånt. I dagens moderna samhälle tror att det är fler med mig som tycker att det är väldigt manligt att komma hem, släpa hem mycket mat ifrån affären, kasta in tvätt i maskinen och bära febriga snuviga barn långt. Kanske kan en arbetsmarknadsminister gå i bräschen och gå ner i arbetstid eller... hm... dela jobben... och så kan vi ha två arbetsmarknadsministrar till priset av en... Med dagens teknik bör det finnas lösningar om man vill...

Nå, de stora förlorarna är förstås Sven-Otto själv och hans barn, eller vad vet jag, det kanske blir bra för dom men fenomenet kvarstår. Det är fler män än kvinnor som inte har tid att ta ut sin föräldraledighet. Vad vi kan göra är att dela på föräldraledigheten så att våra barn förknippar både kvinnlighet och manlighet med att ta hand om barn. Livspussel är en utmaning men det finns lösningar. Har man tagit ett barn till sig blir man förtrollad och får svårt att välja bort det för allt guld och berömmelse i världen...

Kaosgudinnan roar sig och tror på bråk...

Vi ställde in skärpan på våra ögon. Svetten lackade i pannan. Händerna på föräldraparet flög över tävlingsytan. PAR!!! PAR IGEN!!! (Shit, och jag som just hade handen på en av dom där rosa)... Spänningen var olidlig, vem skulle vinna. Tyvärr måste jag meddela att Mannen tjuvtränat och "pluggat" in sockarna. Han vann vårt sockmemory stort... Roligt var det i alla fall. Man blir lite mindre psykotisk av att sortera tvätt tillsammans... På kortet ser ni vår sockhög efter vårt lyckade sockmemory, lägg märke till påsen med de hopplösa sockarna...

Och så måste jag säga att jag precis som Terri och Skriet tjejerna tror på bråk. Bråk både med barn och sambosar/ äkta hälfter. Hur ska något kunna utvecklas utan lite tjafs och konflikter? Det är sällan två människor tycker precis samma sak och framförallt inte om vems ansvar det är att plocka bort den sura handduken/ feja toan / komma i tid till skolan. Om man tänker sig att grunden i en familj är att det SKA bråkas lite. Vi fostras allihop av att stötas och gnuggas mot varandra och förhoppningsvis blir vi klokare och klokare... Att veta vad man själv känner och vill och konflikthantering är en väldigt viktig kunskap för att klara sig i samhället... Kram på er alla duktiga ofrivilliga bråkisar

Å hej och hå

Nu har vi vind i seglen. Det blåser så vi får hålla i kepsarna, verkligen fart och fläkt. Jisses Amalia. Det är skjutsande och trixande, ordnande och fixande. Vissa planer fungerar ungefär på håret, andra går helt åt skogen. Idag hade Storasyster konsert men det blev bara jag och syskonen små som bevistade tillställningen. Storasyster vägrade i sten att hoppa ur bilen eftersom hon var för sen till sin samling på grund av att Kaosfamiljens största tidsoptimist (jag) planerat att alla skulle hinna allt under kvällen. Tyckte själv att det stämde på minuten. Det är lätt att glömma att det tar tid när en Kaosfamilj är i stan. Att oplanerade toabesök ibland behöver göras och att vi behöver äta middag VARENDA DAG och att det också tar tid. Sen var det ytterligare ett minus i vårt ofungerande schema att man inte bara kan kasta av Storebror i farten med trunk och allt till hockeyträningen. Allt tar en evinnerlig tid...

Tror inte att någon av oss får men för livet för att vi inte alltid får ihop det. Livet är sånt och jag tar på mig skulden för dagens fadäser. Storasyster for hem med sina nyinköpta fiskar och började döpa dom. Nu tänker jag fråga Mannen om han vill dricka te med mig. Det har blivit alldeles för lite tid för te i det här huset de senaste dagarna och det är lätt så det blir när man har praktiska problem, projekt och logistik att vecka sina pannor över. Så nu, en kopp te i lugn och ro så vi hinner komma ikapp oss... Kram på er

Tapeter, roligheter och mer tapeter

Här kommer den utlovade bilden från vårt compact living (med hall i kök/ vardagsrum).

Fredag kväll tapetsering. Det sägs att det är det ultimata testet för äktenskap. Jag vet inte det, jag tycker nog att föräldraskap är mer prövande. Däremot konstaterade vi snabbt Mannen och jag att vi hellre äter daggmask nästa fredag än att tapetsera.

Lördag födelsedag. 39 år gammal, äntligen. Halvt 78, känns bra, hur skulle jag annars ha hunnit vara med om allt jag har varit med om? Och tänk så mycket mer som finns... Det här är det sån underbar familj att fylla år i. Vilken lycka att ha en hel flock rufsiga sötnosar som sjunger födelsedagssång för en på morgonen... Och alltid intressanta presenter, halsband, teckningar och sånt... Och så släktfirande på det. Blommor, sjal, rosa rattmuff och rosa godisrattar. Det blev en hel del skratt i Kaoset och det behövs ju alltid...

Söndag mer tapetsering. Barnen är duktiga men krisar ändå ibland och sen hade vi skjutsning till hockeyträning. Det blir rätt lätt så att man glömmer måtten när man hjälpt Storasyster med läxan en stund eller skär fel när någon skriker till... Kanske är det inte så underligt att det tar tid.

Asch då, tids nog blir vi klara. Det vi inte hinner ikväll får vi vänta med. Veckan bjuder på en lång rad händelser som är helt oförenliga med fundering på tapetsering. Detta är ingen krigssituation bara lite Kaos. Om vi har målet att bli klara före min 78 årsdag kommer vi garanterat att kunna känna oss lyckade. Det är väl hela tricket med att känna sig lyckad, en rimlig målsättning. Kram på er Bloggvänner