Dom fixar det nog med jobb och jobb och jobb...

Vardagen anfaller. Rutiner, tider, livspussel och krav. In i fållan och börja springa igen. Känns det som om snaran håller på att dras åt igen?

Nej, faktiskt inte. Jag är en frisk lyckligt lottad kvinna som har fyra friska barn, en man som jag tycker om, ett galet jobb som jag också gillar, smultron i trädgården och värdefull vänskap. Faktum är att jag har möjlighet att göra egna val om hur jag ska ha det i livet. Jag kan säga upp mig från och börja baka bröd om jag vill (även om ekonomin skulle bli ansträngd så skulle det gå). Jag kan sluta vara tränare och förbjuda barnens aktiviteter om jag vill det.

Jag har en vän som just nu har Facebook-paus då hon blir stressad av vad alla andra gör när de tränar, reser, går på fester, renoverar, dukar fint osv. Inte konstigt att hon blir stressad men samtidigt så är det nog vettigt att man lär av sig med att jämföra. Vi behöver, kanske mer än någonsin hålla i minnet att man inte kan få allt. Vi har alla 24 timmar på vårt dygn och som vuxen behöver vi ta ansvar för att nyttja de timmarna på ett sätt som gör oss nöjda, utan att bränna ut sig.

Mormor och morfars föräldrar hade varken diskmaskin, tvättmaskin eller speciellt mycket pengar men däremot massor med barn. De pysslade med allt från att mjöllka kor och baka bröd till att slå starrmyrar, fiska, jobba och laga räfsor, måndag till lördag och på söndagen vilade de. En av anledningarna till att de klarade det var nog att de inte krävde lika mycket av sig själva som dagens föräldrar gör heller. Inte satt de varje kväll och funderade på hur mycket tid de ägnat åt ett speciellt barn. De antog inte att det var de och bara de som kunde tillgodose barnens behov utan de litade på att syskon, skolfröken, prästen, granngubben, kompisar eller någon annan också hjälpte till och såg till så att barnen fick det de behövde.

Det är ok med vardag eftersom det är så här jag valt att ha det, annars får jag göra något åt det helt enkelt. Lite sol är det än men hösten är snart här, välkommen vänliga vardag. Hoppas att era vardagar rullar igång fint. Kram

Kaosblogg?

Har vi det så kaosigt längre? Vi har inte längre middagar där någon trillar under bordet, 99,987% mindre kladd o inte så där konstanta utbrott över konstiga småsaker. Vissa saker ändras däremot inte...

Det behövs bara någon dags hyfsat väder, lite aktiviteter borta o hemma så plötsligt är den här.. Lite senare ankomst än vanligt men äntligen dyker den upp igen på ett hus
helt nära mig.

När jag la ut en bild av den på Facebook var det en kollega som kände att hon nästan slutade andas. En annan blev väldigt tacksam över att hennes var mindre o att jag ändå visade upp vår. Om man har experthjälp tar det förvånande kort tid att få till en äkta Kaosbro.
( här skulle det ha varit två bilder men jag får inte till det, vy över bro med baddräkter, blöta handdukar, kalsonger, vattenpistoler, basketbollar osv)

Faktum är att jag brukar le stort när Kaosbron behagar visa sig för den betyder att familjen njuter av tillvaron och att vi haft riktigt kul. Storebror, 17 år o "på väg ut", sa lite tankfullt för ett par veckor sedan att vi har lite stökigt ibland men det är ett kärleksfullt hem.

Bloggen får heta Kaosbloggen ett tag till, bara för att en lite kaos inte är det värsta som kan hända en människa, inte om man har det kärleksfullt. Hoppas ni har det bra gott folk, oavsett om ni har det lite stökigt eller inte.... kram

Saker blir ju inte alltid som man tänker sig...

Det stora målet med resan till Skuleberget var det här, klättring. Det regnade bort fullständigt. Inte mycket att göra åt, det bara gick inte då hela berget var otroligt blött. Nåja, vi gjorde det bästa vi kunde. Redan första kvällen gjorde vi en toppbestigning som vi inte kommer att glömma i första taget och en tur med lift upp en annan dag. Kanske lite bra ändå, den oerhört vackra vandringen till Slotterdalsskrevan hade vi nog aldrig gjort om inte klättringen hade varit stängd.

På väg hem upptäckte vi att Storasyster hade puckopackat för att bära någon längre sträcka. Hm, antingen kan man bli vansinnig eller också se det som en lärpenning och hjälpas åt...
Det blev lite extra sammanhållning och några riktiga tokskratt när vi med gemensamma krafter bar den eländiga jag-packar-för tre-veckor-när-vi-ska-vara-borta-tre-dagar-väskan.

Ute regnar det men jag känner en enorm tacksamhet över att jag blir halvt 90 i höst och har en kropp som kan hänga med de tonåriga bergsgetterna och fortfarande roa mig med fotboll, har en bra man, omtänksamma barn (när de itne retas) och ett varmt hus. Lillebror och Lillasyster har bråkat hela morgonen men nu har de gjort en stor rebellbas av kartonger och madrasser i källaren. Storasyster ligger i Bjärven snorar och ondgör sig, med glimten i ögat, över att hon ägnat över en timme åt att göra en helt odrickbar smothie. Ikväll kommer Mannen och Storebror hem från hårdrocksfestival.

Livet susar på. Vi gör andra saker den här sommaren än vad vi brukar göra när det är fint väder men det är bra det också. Eventuellt till och med bättre. Kärleken och tacksamheten är inte mindre, kanske till och med större. Jag vet att det finns saker som är sjukt mycket svårare att anpassa sig till än ett blött berg men det är samma sak som gäller oavsett vad, att av det vi har och roar oss på de sätt vi kan.

Ta hand om er. Kram

Packnings haveri...

Kaosfamiljen har en lång tradition av packningshaverier. Tidigare packade två, två bråkade, en packade upp saker snabbare än packarna packade o en bröt ihop. Allt tog till följd av detta ungefär en miljon år.

Det är fortfarande spännande hur sena vi ska bli, beroende på vem som bryter ihop, vem som glömt gå på toa men mest beror det på någons förmåga att virra runt som en äkta höna.. Gjorde haverikommissonen en utredning skulle Kaosmodern åka på dryga böter.

Å andra sidan brukar vi räddas av att effektiva familjen än så länge är snäppet hungrigare än vi så de brukar vänta in oss... För o nackdelar med sin personlighet, å ena sidan är jag packningsineffektiv, å andra sidan brukar jag ha roligare än det vuxna genomsnittet på en äventyrs/ busresa, som den vi ska på nu. En människa kan inte ha allt. Ha en fin vecka allihop, kram

Tur med integrerare...

Härligaste brorsan och syrran med familjer i mammas och pappas stuga. En hel flock kusiner som dräller i kanoter och runt ute och inne i husen. Mat och fika på längden och tvären förstås. Dock inte så många blöta handdukar och badkläder i år då vädret inte riktigt inbjuder till långa storbad.

Däremot blir det långa samtal om ursprungsfamiljer, nya familjerna och olika kulturer. För så klart har varje familj sin kultur som beror på antal barn och personligheter på både vuxna och barn. För och nackdelar med de gamla familjerna och rollerna och svårigheter att integreras i "nya" familjer. Riktigt intressanta diskussioner som kan hålla på till långt in på nattkröken.

Vid våfflorna i hembygdsområdet pratade en herre om sin hemby, att hans familj var utbyssare (inflyttade) och att det fanns några betydelsefulla och fantastiska integrerare i byn. Hulda som bjöd på bullar, han som klippte alla och de viktiga personerna som började prata. Människor som bjöd in, gjorde att man kände sig välkommen och hjälpte till så att man kom in, i byn även om man var inflyttad.

När Kaosfamiljen flyttade till det här lilla samhället var det effektiva vännerna som var våra största integrerare. Plötsligt hade vi någonstans där vi kunde fira valborgs och några att låna/låna ut saker till. Genom effektiva vännerna lärde vi känna andra och kände oss snabbt som en del av samhället. När man kommer till ett nytt ställe handlar det om att ha lite flyt med sammanhangen och det hade vi då vi "kom in under riktigt trevliga integrerares vingar". Faktum är att vi fortfarande umgås, när vindar/ fotbollsmatcher/ simträningar/ karateträningar osv är i gynnsamma lägen (läs vissa storhelger).

Så, när man kommer till ett nytt jobb/ ställe/ familj så handlar det om en själv förstås men också om man har lite tur med att träffa på en bra integrerare för att man ska känna sig välkommen. Ingen människa vill vara en ö. Känner mig enormt tacksam över att jag vid mina flyttar oftast hittat integrerare och att jag varken haft språkliga bekymmer eller något större avvikande utseende.

Kanske läge att kolla hur svågern, svägerskan och Mannen upplevt oss som integrerare till vår ursprungsfamilj ;-) Ha en trevlig vecka kära ni. Kram

Väder och hat...

På tåget norrut och satt jag och slötittade på facebook. Varannan uppdatering handlade om väder som mina vänner drabbats av. Kyla och regn. Dock blir jag inte nämnvärt oroad över vännernas säkerhet då 100% har tak över huvudet att tillgå. Antar att de snart börjar läsa bra böcker, spela spel med barnen, förkovra sig om alternativa bränslen eller anmäler sig till segelkurs (om det engelska vädret fortsätter), lägger pussel, går med i Unicef eller bara tar på sig tjocksockarna och slappnar av. Semester är en rättighet (om man har fast jobb), sol och värme under semestern är det inte.

I mitt facebookande snubblar jag över en delning där Zara Larsson beskriver vad hon menar i punktform. Jag förstår hennes ilska. Alla unga tjejer (egentligen alla människor i alla åldrar) borde vara upprörda över dessa försnävande mögliga könsfrågor. inget konstigt alls. Vad som däremot är konstigt är att många människor ägnar sig åt att hata denna modiga tjej (och fler kvinnor och män) som faktiskt har tänkt till.

Jösses... Vad hade vi själva uträttat när vi var 17 år och vad uträttar hatarna nu? Borde det inte var läge att hatarna snöar in på ett instrument/ bli vegetarianer/ klurar ut hur vi ska lösa världssvälten/ resursfördelningen / planterar var sitt träd eller något annat samhällsbyggande istället för att dissa en 17 åring.

If life gives you lemons, make lemonade. Får vi en riktigt eländig sommar kanske någon kommer på något finurligt som gör att antalet goda ideer i Sverige börjar öka snabbare än antalet fall av hudcancer ;-). Ha en trevlig helg på er, oavsett väder <3

Dagar bortom ord

16 år senare möts vi, en gammal vän o jag. Mycket vatten har flutit under broarna men vi känner igen varandra. Åker racerbil, skrattar, badar i havet, äter o pratar från morgon till kväll. Livet har varit tufft mot henne men hon är sig lik. Häftig, rolig o klok.

Dagar helt bortom ord. Så där så att man blir glad över att hon fortfarande finns o bitvis full i skratt o nästan lite rörd över att vi, hur livet än har krängt o vänt så har vi ändå landat med fötterna på ungefär samma spår. Viktiga prat om livet, sjukdomar, relationer, döden, vänskap o sammanhang.

Träffade också hennes fina son som gjort samma resa som henne fast på ett annat sätt då han är en ung man som går gymnasiet o som ska ut i livet. Göra egna såna där galenskaper som vännen o jag gjort o skrattade så mycket åt...

När jag sammanstrålade med Mannen o barnen blev det lite berättelser förstås men det mesta går inte beskriva. Mest bliv det nog att jag strålade med ögonen o konstaterade att jag haft det riktigt bra.

Tänker att det på ett sätt är ett problem här i världen. Dagar bortom ord, goda stunder o rena relationer behöver man sällan orda så mycket om. De bara är. Kruxet är attman verkligen behöver jobba för att kunna bära med sig dom... Som om vi vore födda eländesforskare. Jag tror att jag är ganska bra på att bära med mig stjärnstunderi hjärtat men jag tror att det alltid är något att tänka på så att man inte tappar bort det.

Hoppas att ni också får gott om stunder bortom ord i sommar. Kram på er