Det blev inte precis som vi hade tänkt oss...

Storasyster behövde lite kläder så hon åkte buss in till mig på jobbet. Praktiskt till tusen. Vi gick runt och var väldigt effektiva, bara hon och jag. Det tillhör inte vanligheterna att någon av barnen blir ensam med en vuxen. Denna gång blev hon ensam tack vare att Storebror "inte palllade" följa med. Tur för henne, hon strålade som en sol. Hon såg nämligen ut både kläder och skor och sen fick hon välja en restaurang. Matvalet var svårt så det märktes att hon inte brukar vara i den situationen. Sen satt vi och åt, myste och pratade en bra stund. Nu kunde väl ingenting gå fel...

Hm, faktiskt myste vi så länge så att alla affärer som hon sett ut saker i hann stänga... Så, varken kläder eller skor... Eller, ja... eh mitt i allt skratt som blev när vi insåg att vi misslyckats totalt så råkade jag i ett svagt ögonblick lova att "sy till" en klänning som vi nödköpte så där någon minut innan vi-stänger-nästan aldrig-köpcentret stängde. Sy till en liten aning bara, köpa för att sy till grejer till mig slutade jag med för ungefär 1003 år sedan. Men nu var det ju inte mina grejer så nu måste det bli av. Lovat och allt, några knapphål så där... Och jag som konstant alltid valt träslöjd så fort jag fått en chans... Ja men tjoho, vad gör man inte... Jag misstänker starkt att jag inom en mycket snar framtid kommer att vräka ur mig klasvis med ord som det är minst 18 årsgräns på...

Storasysters tanke var att hitta något nytt till skolavslutningen imorgon. Trots den totala misären gällande inköp var hon väldigt nöjd med sin utflykt. Hon log och sa stjärnstrålande -Mamma, det här får vi göra om, det var jättebra, förrutom den lilla detaljen att vi varken köpte kläder eller skor men det kan vi ju försöka göra lite bättre nästa gång. Underbara unge... Nu mot symaskinen... Jag blir arg bara jag tänker på den men glad när jag tänker på min och Storasysters äventyr :-) Håll tummarna för att symaskinen överlever... Kram på er

Har du aldrig blivit riktigt vuxen Jenny?

Frågan kom från en kompis igår när vi var på stranden. Den gav förstås upphov till lite flin men också en del funderingar. En stund senare konstaterade Storasyster att det inte verkar allt för kul att vara vuxen.

På frågan om jag blivit riktigt vuxen så är nog svaret både ja och nej. På sina sätt är jag inte klokt vuxen. Jag badar fortfarande så fort jag får en chans och tycker att det är roligt att klättra i träd. Däremot så försöker jag verkligen att vara vuxen när det gäller att ta ansvar för mitt liv. Jag bor i ett I-land och har alla möjligheter till att välja. Jag har precis som alla andra 24 timmar på ett dygn och kan i stort sett göra det jag vill. Det FINNS alltid andra möjligheter, även om till exempel att skippa jobbet och försöka sig på självhushåll inte lockar nämnvärt, bland annat för att jag är så extremt ohändig.

Och när det gäller kul att vara vuxen så säger jag ja, det är kul att vara vuxen även om det inte är särskilt bekvämt. Jag får bestämma över mig själv och "tyvärr" blir det svårt att skylla ifrån sig då ;-). Kanske är det för att jag tänker så här som jag har lite svårt med begreppet vuxentid. Jag tycker att jag är vuxen jämt. Vuxna är vuxna på olika vis och huvudsaken är att man känner att man står i sina vuxenskor på ett sätt som passar en. Vad tänker ni om vuxenskapet? Hoppas att ni slipper vara med om en mögelmåndag ;-9 Kram

Till alla mammor och pappor därute

Tänkte jag skulle dela med mig av den här vackra länken som en liten hyllning (och jajamän, främst är det en hälsning till min mamma och pappa förstås). Barn och barnuppfostran. Svårt och kul, samtidigt. Häftigt och gräsligt, samtidigt. Det mest tålamodsprövande och kärleksfulla, samtidigt. Ingenting kan göra mig så vansinnig och lycklig. Ingenting har tidigare fått mig att skratta och skrika så högt, ibland nästan samtidigt.

Sen då, finns det ett sen efter barnen? Antagligen, men jag är inte där än och tur är väl det. Jag vet att jag kommer att sakna de där kramarna och finurligheterna. Jag känner inom mig att jag till och med kommer att sakna stöket och bråken. Det obändiga i Kaoslivet.... Nu är nu. Idag ska jag njuta. Ingen dag är som denna dag och vi är alla unika. Ni läsare är också unika. Kram på er

Som vanligt har man minst två val...

I detta läget känns det som att det naturligaste antingen är att bli helt galen, viga sitt liv åt att stå och skrika eller...


också kan man tänka på Harpasione som säger att trygghet alltid är en människa. Jag skulle vilja säga att verklig lycka också, i alla fall för mig, alltid är mycket mer förknippat med människor än ordning. Detta stök är det absolut säkraste sommartecknet hos Kaosfamiljen. Sommartid överbelamras bron med allsköns olika pinaler och pryttlar. Torrt och blött, skatter och skräp om vartannat. Ibland gör vi små ryck men oftast ser det ut så här när vi är lyckliga på sommaren. Ha en trevlig kväll alla underbara...

Ja men det är ju som förgjort...

Varenda gång man tänker att nu ska vi ha så där extra mysigt så går det och kör ihop sig. Ofelbart börjar någon bråka, vill hem eller tappar hela glassen.

Pratade nyss med en kompis och konstaterade att det finns ett gäng saker som är bättre på bild eller i teorin än i verkligheten. Som det där med att hångla på sandstränder skulle vara så fantastiskt... Och att det är trevligt att vara vacker, det är vackert att vara vacker men oftast ack så tråkigt... Varje gång man tänker att jag vill att barnen ska somna nu, så innebär det att de är vakna i ungefär 3,5 timmar extra.

Receptet för att få till den perfekta picknicken brukar i Kaosfamiljen vara att inte ladda så förtvivlat. Mer njuta av de stunder som är fina. Vi är inte kramiga och artiga hela tiden men vi uppskattar när vi är det. När barnen var mindre brukade jag säga att jag är en nanosekundsnjutare (någonstans på nätet har jag bloggat om det men jag hittar det inte). Nu kan jag säga att jag är en stundsnjutare. I en sån här familj blir det en del dåliga stunder men jag är en hejjare på att njuta av de goda stunderna. Det kramas och skrattas en hel del här hemma och inte sällan blir det skratt i samband med det som skulle varit "perfekt" om man kan titta på det med lite humor. Och försöker göra saker som jag inte kommer att ångra. Ett bad ångrar man till exempel sällan... Inte att man räddar maskar eller stannar och tittar på skogsstjärnor heller. Ha en bra dag...

Skrota Alfahannen...

Vuxentillställning hemma hos oss igår. Verkligen ovant med bara vuxna här... Ingen som avbryter en och har skrubbat knäna eller bara ska kolla en sak... Det har inte hänt sen jag vet inte när så det var trevligt om än, som sagt, lite ovant. Sen var det dags för Torgfest i ljusa sommarnatten. Riktigt roligt med band som spelade och folk i alla åldrar. Avslappnat och trevligt och frågan är om det inte beror lite på att det var blandat folk från 18 år och uppåt att det var så lugnt. Det blir inte så mycket idiotisk tuppfäktning och lite lugnare när det är fler generationer (och därmed verkligen inte sagt att det är ungdomarna som brukar vara värst).

På tal om tuppar så har jag hetsläst Katarina Wennerstams Alfahannen. Jag har i stort sett inte gjort annat än läst idag, annars hade den gnagt sönder mig. Jösses vilken bok och så mycket tankar... Alfahannar, grrrrr... hur modernt är samhället egentligen? Hur kan det vara att vissa saker liksom är ok? Hur kan man med vett och vilje försöka uppfostra pojkar till mytiska karla-karlar när hälften av alla barn är döttrar? Och forskning visar att de där bergsgorilla hannarna som är flockledare och som man så gärna jämför med när man vill försvara primitiva manliga beteenden inte ens är pappor till alla gorillabebisarna... Frågan är vad vill vi ha för samhälle? Jag röstar för att vi skrotar Alfahannen helt enkelt.

Och ja, jag kommer att göra vad jag kan för att mina pojkar inte ska bli några Alfahannar utan såna där trevliga pojkar som flickor kan gifta sig med och bli lyckliga tillsammans med. Män som känner sig manliga när de tar hand om sina barn, vet att det inte är ok att klappa till någon och att ett nej alltid är ett nej. Även om den som frågar är starkare. Ju fler vi blir som uppfostrar mysiga män, desto bättre samhälle får vi. Ha en fin nationaldag. Kram på er

Åtta olika föräldrar i samma hus?

Föräldramöte inför Lillasysters förskoleklass. Samma lokal och några föräldrar är dom samma men jösses. Det känns som det är en evighet och väldigt stor erfarenhet senare...

Jag konstaterar att det är mycket mindre oro och mycket mindre krig den här gången. Både med och över ungen och allt runt omkring. Det är som om jag själv blivit en annan förälder fast ändå mig. Möjligtvis kanske jag blivit lite för cool. Till exempel borde jag kanske reagera på att dagis tycker att Mannen är charmigt slarvig och ler när han glömmer saker, har dålig koll och risig framförhållning. Jag misstänker att det är för att han är man som han "går iland med" att vara charmigt slarvig inför dagispersonal. Men äh, de har en bra verksamhet och alla barnen har trivts så jag låter det vara och låter honom erkänna sin charmiga slarvighet när vi behöver byta schema. Samma sak med vården. Vi delar upp det så att Mannen ringer till sjukvårdsrådgivningen/ åker till akuten om det behövs med barnen. En pappa blir nämligen aldrig avfärdad som en hönsmamma. Och jo, det är jag som besiktar Wacko Wolfram också, av ungefär samma anledningar fast tvärt om. Livet är tydligen sånt...

Tillbaka till att jag är olika föräldrar till alla mina barn. Jag tror att det är sant, det ger inget att låtsas som om man är rättvis och likadan. När Storebror ska göra något är allt alltid första gången. Med Lillasyster fjärde. Klart det spelar roll. Det är på gott och ont men det känns som att jag slutat ha dåligt samvete för att Storebror är den första testpiloten, Storasyster och Lillebror mittemellan och Lillasyster den som vi höjer lite på ögonbrynet åt och säger, jasså, det är din tur att ramla av stolen på det där "6-årssättet" nu. Det är för och nackdelar med "alla mammorna". Som vanligt får man ta det onda med det goda. Kanske är jag mer uppmärksam när det gäller Storebror men det slår lätt över i idiot-oro. Kanske är jag lite väl cool när det gäller Lillasyster men det gör också att hon är ganska fri och jag litar på att hon ska klara det mesta för det har ju de andra gjort...

Och så ska man ju inte glömma att barnen är olika och har olika relationer till varandra. Och att far i huset har olika relationer till alla sina barn... Inte konstigt att vi behöver vara noga med kommunikation. Om jag har räknat rätt innebär det 8 olika föräldrar bara i detta huset. Diskussionerna kan var spännande till tusen. Ha en fortsatt trevlig helg.