Jag misstänker att det är en och annan som njuter av arbetarrörelsens dag utan att ens reflektera över den (ledig eller mer betalt när man jobbar). Hur det har kämpats både internationellt och nationellt för olika rättigheter för arbetstagare.
Det känns som en hel evighet sedan jag var liten och det gick bussar för förmännen i brukssamhället. Fullt friska förmansgrannen blev till och med hemskjutsad på lunchen men arbetargrannen med fysiska bekymmer fick ta sig till fabriken själv. I slutet av 70-talet var det....
Fast vissa saker kommer tillbaka. Osäkra anställningar, skillnad mellan vård och vård, segregation åt alla håll, bostadsbrist osv. Solidaritet är ett vackert ord men det kommer inte av sig själv. Inte ens att ha mer än man behöver av något innebär att man automatiskt delar med sig...
Så vad gör vi då? Min generation engagerar sig fullt ut i sina egna boenden, sina egna barns aktiviteter, sitt eget matintag och sin egen träning. Klagar på Stefan Löfven och säger att sossarna brutit sina vallöften (om man ens reflekterar över politik). När lite politikerförakt. Tänker inte en sekund på att det är väldigt svårt att bedriva egen politik i en minoritetsregering. Lätt att gnälla på dom som tar ansvar.
Politik och politiker behövs för hela samhällets bästa. Förhoppningsvis blir dagens ungdomar snart rosenrasande och börjar engagera sig. De är de som blir drabbade av taskiga anställningsvillkor, för lite hyresbostäder och kommer att tvingas leva med miljön.
Kanske borde arbetardagen som helgdag avskaffas då den egentligen bara är en extra ledig dag för de flesta. Kunde bli ett sätt att tänka nytt i frågorna kanske. Vad tycker ni? Ha en fin dag...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag vill behålla 1 maj som en röd dag i dubbel bemärkelse.En dag med manifestationer för global rättvisa, fred och en hållbar produktion, som styrs av behov och inte profitintressen. En dag då vi inte blundar och stoppar huvudet i sanden utan möts i gemenskap, solidaritet och en övertygelse att en annan världsordning är möjlig. En dag som ger inspiration till förändringar i var
dagen som överensstämmer med vår utopi. Jag tog med mig mina barnbarn till demonstrationen i år för att de skulle förstå varför det är en röd dag.
Gunilla
Ja en ledig dag är inte fel hur som helst. Men vi kan nog alla se hur mycket engagemanget har minskat. Hur få som går med i demonstrationerna. Färre för varje år.
Tyvärr är det ju så att just gemenskap, solidaritet har blivit ord, utan mening. Det finns ingen sammanhållning. Se bara på facket ! Det sitter i knät på arbetsgivaren, mest på grund av att de anställda struntar i det.
Jag tror att det måste slå i botten för att sedan byggas upp igen. Våra barnbarns barn kanske får uppleva återuppbyggnaden...
Nu är det iaf. vår, kram på dig!
Jo, Gunilla, jag vill också behålla 1:a maj, egentligen men jag kan bli lite upprörd över att min generation är så historielösa. Mina barn har också varit med och demonstrerat och vi brukar prata en del politk just första maj...
Kanske har du rätt kalebass. Dock tyckte jag att det var fler som demonstrerade i år och framförallt fler unga. Kanske finns det hopp.
Kram på er
Skicka en kommentar