En ung kollega väntar just sitt första barn. Storögt undrar hon om det är sant så som "alla säger" att man inte kan ha bebis och bo i en tvåa och att man måste börja baka eftersom folk ska ha fika när de kommer och tittar på bebis. Jag skrattar högt. Intressant perspektiv. Klart man kan bo i en tvåa med bebis... Förväntar folk sig att bebisen ska komma ut med pipskägg och behov av att vara ifred på sitt rum? Baka? Om man messar i samband med inbjudan att man önskar att de tar med sig fika så ordnar det sig säkert (blir någon sur då så fimpar man dom).
En annan kollega som inte har barn än pratar om att alla verkar vara såna perfekta mammor på vårat jobb så hon undrar om hon någonsin ska våga skaffa barn. Jösses! Visst har vi en del prestations-prinsessor hos oss men... Har hon helt missat att jag ibland på fullt allvar tänkt att jag kanske borde ha skaffat hamster istället eftersom jag inte har tålamod för en hel flock barn... Kollegan som är så nöjd över att ingen på jobbet kladdar sylt på henne när hon äter? Att vi i stort sett sparkat Storebror genom 9:an? Kan hon ha missat det? Pratar vi inte ärligt med varandra på jobbet?
Jo, jag tror att en stor del av oss är ärliga med hur vi har det men det är inte säkert att hon brukar lyssna på det örat. Vi har några rejält präktiga damer också och det kanske är dom hon vill jämföra sig med.
Cyklade hem med tjejen som snart ska ha bebis. Hon ville höra den ärliga versionen av hur det är att ha barn. Jag sa att det blir mer av allt och att ingen kan vara perfekt och lyckas med allt jämnt. Jag sa att om hon bara skulle ta ett råd från mig så är det att söka upp andra mammor som hon känner att hon kan vara ärlig och få ärlighet av om hur de egentligen har det. Det är otroligt värdefullt. Människor att jämföra baby-bling och skryta om hur mycket bebisarna sover/ äter osv går det 24 på dussinet av. Det är de man kan skicka ett mess till när man är less som är värdefulla. Någon man kan ringa till när man känner sig dålig är en garanti för att man inte ska bli sämre ;-).
Och så ska man komma ihåg att på facebook pratar man sällan om avslag, baby blues och mjölkstockning och att det är en ansenlig mängd prestationsprinsessor med utåt sett perfekta liv som äter antidepressiv medicin istället för att lätta lite på kraven och blotta sina tillkortakommanden. Jag kan nämligen inte tänka mig att det finns någon förälder utan tillkortakommanden och det är ok. Tjejen själv kom ihåg sina föräldrar, bråk med syskon och att allt inte var så där strålande mysigt jämnt. Vi skrattade och sa vad är strålande mysigt jämnt... Lite tur har man att man för det mesta funkar så här.
Hon log och sa att hon blev stärkt av vår lilla cykeltur. Klart hon blir en bra mamma, för det mesta i alla fall...
Kram på er
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
JA. Alla dessa "bilder" och föreställningar om hur det-ska-vara, alt. alla-andra-har-det, tror jag ställer till det för oss. Livet är i mycket ett kaos. Mer eller mindre. För fler än man tror, gissar jag, utan att veta. Det är bakom bilderna man hittar det verkligt intressanta och lärorika, tror i alla fall jag. Hälsa din kollega att vi bodde med fyra i 2 rok. Alla överlevde och blev vuxna. Kram.
Under min graviditet läste jag, och tvingade min man att läsa, en bok som heter Skrikiga barn, sömnlösa nätter".
För det insåg jag ju: skulle vi få behov av den så skulle vi inte orka läsa den ...
Den kom med perspektivet att "ja, det här är förfärligt jobbigt, men det kommer inte att vara likadant i 18 år ..."
Och så läste jag nån bok om amning också som inte heller var så glamorös.
Dessutom hade en kompis drabbats av amningspsykos.
Nu när jag pratar med maken så skrattar han lite och säger att det kanske hjälpte till att hålla nere förväntningarna på gullegullsnufset.
Men det blev sånt också. Och ett inte så skrikigt barn.
Heja din kollega!
(Hörde jag inte på radion i augusti nån gång om en blogg som mer koncentrerade sig på att kärleksfullt skildra barnspyor och liknande istället för baby-bling-bling. Kan ha varit p4.)
Helt riktigt Anna/notonmusic. Folk försöker förneka sitt Kaos istället för att le åt det och det är synd. Det är ju i möten där man ärligt berättar och även tar med Kaoset som man kan utvecklas och bli bättre.
Oj oj oj Cecilia N. Vad härligt att du hört om en ärlig babyblogg, annars är det ju väldigt mycket bady-bling-bling... Gullegullsnufs är det förstås också att ha bebis men det är ju lätt att stå ut med :-). Klokt att hålla ner förväntningarna lite så att man inte står där och blir typ bitter för att allt inte funkar klockrent, det är ju sällan det gör det med familj. Kram på er
Skicka en kommentar