Varför sysslar man med oro?

När det mesta av det man oroar sig aldrig händer och framförallt inte på det sätt som man tänkte sig... Kanske är det lite släkt med att vi (läs mest kvinnor) fostras till att bry oss massor om saker som vi egentligen inte kan påverka (typ om barnen har på sig nog med kläder när de är på skolan). Det ansvaras och försöks styra upp saker som inte är vårt problem (om den sjuka anhöriga går till doktorn eller inte) och så kluras det på saker vi inte har att göra med...

Däremot så funderas det på tok för lite på vad man själv ska göra av livet när barnen inte behöver ständig passning. Saker som vi faktiskt själva kan styra över är vi inte fostrade att ta hand om. Vårt eget förhållningssätt till olika saker funderas det mycket mindre på än tapeter och hur man får ner antalet skor i hallen. De viktiga frågorna sätts åt sidan för alla "måsten". Mycket märkligt. Eller också inte.

Läser än en gång Harriet Goldhor Lerners bok kvinnors vrede. Hur vi både vill och inte vill förändras. Beskrivningarna av ineffektiva krig/ skylla ifrån sig metoder eller att man drar oss undan när det blir trassligt är nästan roliga. Jösses, vi gör nog alla en del av de sakerna och det enda som händer är ingenting, inte egentligen.

Har sagt det nu ett tag men det som inte Caitlin Moran, Magnus Uggla, Pia Sundhage eller Harriet Goldhor Lerner kan förklara är verkligen oförståerligt. Och då är det Harriet som förklarar det mesta.

Hoppas att ni har en trevlig kväll.