När man åker tåg hinner man både se och tänka en del. I samma vagn satt en trebarnsfamilj där äldsta barnet var runt 6 år. De föräldrarna såg nog varandra inte i ögonen en enda gång mellan Lund och Göteborg. Precis som man gör när man har mindre, rörliga barn. De hade alltid någon som var på väg i eller ur sätena och för det mesta var en av föräldrarna ute och gick med minstingen. Jättefina barn men de var små och så där hade vi det för ett par år sedan också (fast vi hade en till). Så där var det för oss förr och vi upplevde det värre att flyga eftersom barnen var tvungna att vara stilla hela tiden... Förra gången vi var till Göteborg var Storebror nästan 7, Storasyster var nästan 5, Lillebror nästan 2 och Lillasyster ett par månader. Det var fullständig kalabalik. Lillebror hängde ut ur vagnen och ylade: TANNA, TANNA!! efter de galopperande Storasyskonen. Lillasyster satt i babybjörn och vi behövde massor med saker med oss bara för en pytteliten utflykt. När vi kom hem från den semestern skulle vi ha behövt en lika lång ny semester men nej... Då började ju det där andra, vanliga Kaosvardagen igen ;-). Inte konstigt att man somnade så fort man var stilla...
Faktum är att det inte är samma Kaos längre. Alla barnen är i åldrar då de går att prata med och saker händer inte bara så där lika ofta. Visst, sebror är alltid randiga så någon jätteordning har vi inte och så det händer fortfarande förunderliga saker. Som att låset till toan har lyckats hamna i mina föräldrars stuga till exempel. Reparationsfonden för Wacko Wolfram har sänkts till 200 kronor och det har utfärdats lavinfara på flera av trivselhögarna men vi behöver inte ständigt undra vartifrån någon ska ramla. Vi har inte samma beredskapsstress, man behöver inte vara på hugget 24 timmar om dygnet... Vi behöver inte heller bli RIKTIGT oroliga när det blir tyst här hemma.
Just ikväll har det till exempel varit väldigt tyst här. Lillebror är bortrest till kusinerna i två dagar och Storasyster sover hos kompis. Jösses!! "Bara" två barn och dessutom de som är ute på kanterna, Storebror och Lillasyster så det blev hur lugnt som helst. Inga bråk, ingen tjatoffensiv om något, inget ret och ja, nästan lite tråkigt faktiskt.
Det påminner mig om att Kaosfamiljen håller på att gå in i en ny fas. Större barn och tonåringar... En av de sakerna som jag la märke till när jag studerade större barn/ tonårsfamiljerna på resa var att de verkade ha lite längre till skratt än de resande yngre Kaosfamiljerna. I värsta fall hade de fastnat i någon form av praktiskt tjat-träsk med tillhörande surmulenhet... Ska bli verkligt spännande att se om vi kan behålla skrattet i familjen i den här nya fasen... Vad tror ni, hur gör man? Kram på er
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Hej vännen!
Det är väl helt enkelt så att det blir så som man gör det till. Visst är det ju skönt att vara nöjd över hur man själv har det och inte tänka så mycket på hur andra har det. Tror att väldigt många gör det...tänker att man måste ha det på ett visst sätt, säga eller agera på ett visst sätt för att man är rädd att inte vara som alla andra (inte falla in i normen, hur nu den ser ut?)Det där du säger om att nu har vi det inte så längre......tänker på min mamma som sa..små barn små bekymmer, stora barn...stora bekymmer.....fattar du att jag först tänkte...shit! Men nu ser jag det mer som en utmaning. Det är nästan lite läskigt hur fort dagarna rullar på och hur fort barnen växer upp. Man vill ju ha dem så här hela livet, eller åtminstone lite längre. Önskar att det fanns en stoppknapp ibland. Det finns så mycket som jag vill hinna säga och hinna vara med om som jag vet att jag kommer att missa. Man har ju bara sina barn till låns och får försöka vara glad över tiden som man dock får med dem. Jag är oerfört stolt över mina ungar och älskar dem väldigt mycket!
Jisses vilken kommentar,nu somnade du väl!
Ha det gott fina du!
Kraaaam Veronica
Skönt att höra att kaoset kommer lägga sig:)
Men jag vete tusan om jag ser fram emot den "nya fasen" med tonåringar i huset... små barn små osv...
Tror man ska fokusera på det allra viktigaste, en massa kärlek!!
Med kärlek kommer man långt. Med regler lite längre. Skratt är ett vardagsmåste annars orkar man inte fortsätta.
Jag har ingen erfarenhet alls av tonårsperioderna men att kunna prata om allt och inget och föra en öppen diskussion gör att man förstår varandra lite bättre och kan närma sig varandra på ett bra sätt. Att kunna mötas!
Har ingen aning om du hängde med i allt mitt svammel :-)
Kram K
Sprudlande livsglädje. Har skickat ett mejl till dig.Varm kram
Livet bjuder oss på nya faser, små trappsteg att gå. Härlig reflektion du gör tycker jag.
Ha det fint
Visst är man i olika faser. Här har vi en tonåring och en "tweenie". Tror banne mig att den lilla är värre än den riktige tonåringen. Kände igen det där du skrev om tjat och surmulenhet och visst gäller det att hålla kvar skrattet. Vad vore livet utan skratt?!?
Vi har varit i Danmark i några dagar och jag är så lycklig över alla stunder då barnen skrattade och vi hade kul tillsammans utan en massa vardagliga krav. Längtar redan efter vår resa till Turkiet och fler kravlösa dagar med familjen.
Kram
Ah, Veronica, det där med stora barn stora bekymmer tror jag lite hur jag vill om... Klart det kan bli problem (jag har jobbat med missbruk i över 20 år) men när folk säger så där till en utsjasad mamma till 1-3 åringar så har de glömt mycket... De flesta barn växer på och landar på fötterna... Fint skrivet om att vi lånar barnen...
Mamma till 4, jo, Kaoset lägger sig och det blir något annat...Jag tror att tonåren ordnar sig... De flesta tonåringar sover i låånga sjok så man kan vila sig mellan varven och det är ju ändå ens egna ungar så man får väl fortsätta att prata när de vill och bara finnas :-) Just nu har vi en riktigt fin tid så du kan längta...
Kaatzi, jag tror som du, med kärlek kommer man otroligt långt och med resonemang med kärlek bakom kommer man nog ännu längre... Är ju bara en bit på väg men har jobbat med ungdomar ett gäng år så det ska nog gå (även om barnen i de flesta perioder kan driva en nästan från vetet ibland ;-))
Tack Elisabeth och jo, det är sprudlande livsglädje...
Mm mammaxtre, och de där trappstegen är egentligen rätt omärkliga så det är inte så farligt, helt plötsligt är man bara där och då får man gilla det :-)
Jo Grodmamman, det gör ont när knoppar brister och det är inte lätt när det börjar alltihopa... Skratt är en verklig gåva som kan kitta ihop... Tycker att humorn är ett sätt att möta de lite större barnen, att hitta deras "tokprat", fåna sig lite, grimascher och sånt :-)
Kram på er allihop
Skicka en kommentar