söndag 23 januari 2011

Hit med lite vanlighet...

Jodå, nu smäller det snart. Kaosfamiljen kommer att ta ett stort steg mot vanligheten. Inte så att vi ska sluta ha trivselhögar, städa mer eller göra oss av med något barn eller så, nä, men sedan -02 har Mannen jobbat oregelbundna tider, gått på schema. Det har varit naturligt, så som det har varit bara men det har varit rätt slitigt. Det börjar jag tänka på nu, nu när han ska börja på ett annat jobb, ett jobb som bara är på dagtid. Jag upptäcker att jag firar lite i smyg. Tänker, ojsan, nu jobbar han visst sista natten. Nä, men hallå, nu behöver vi inte fundera på nytt dagis och fritidsschema alls. Samma struktur varenda vecka... Två vuxna till de fyra barnen varje kväll och helg (i stort sett)...

Och folk runt omkring säger men oj, vad bra, nu när barnen börjar med aktiviteter och så... Jag förstår hur de tänker men ändå blir jag nästan full i skratt. Nu går alla barnen att prata med och förstår ordet vänta. Bland annat kan man numera gå på toa utan att försöka hindra någon från att uträtta underverk med toaborsten. Jag tror på fullt allvar att ingen tid i mitt liv någonsin kommer att kunna mäta sig med hösten -05. Lillasyster var bebis, Lillebror var två, Storasyster var fem och Storebror var sju. Storsängen var smockfull med folk varje natt. När barnen är obevakade nu händer det att de lägger okokta makaroner under toaringen eller kladdar lite tandkräm på något handtag. Det händer att dom ryker ihop eller smygäter en glass typ. Hösten -05 ramlade någon ner från ett bord, stoppade viktiga saker i toan, klättrade upp i cykelsadeln, hällde ut mjölk i hela kylskåpet eller pillade in något i någon kontakt så fort man släppte dom med blicken. Och för att inte tala om så ofta någon kräktes... Ständig vaksamhet dygnet runt...

Eller vintern -06 när Storebror spelade hockey men inte kunde knyta skridskorna själv och trunken, de fyra barnen och jag skulle upp till hockeyrinken... När jag tänker tillbaka är barnhopen rena semestern nu ;-). Ikväll när Mannen jobbade började jag brottas och snacka livet och tingen med Storebror. När man är man är själv innebär en sådan sak att hela nattningsproceduren fördröjs men numera riskerar åtminstone ingen att få men för livet. En vuxen och fyra barn är underbemmanning, två vuxna är 100% bättre. Inte konstigt att man firar... Månggifte hade ju förstås varit ett alternativ men det känns rätt jobbigt. Det är nog svårt att samsas när man är två... och kanske framförallt två som ska hålla på och träffas varenda kväll. Jobba dagtid 75% båda två. Dagis och fritids tre dagar i veckan... Vi får se hur det blir men det känns bra, hit med lite vanlighet. Däremot tror jag varken det är aktuellt att skaffa volvo eller hund än, vi tar en sak i taget. Sköt om er

4 kommentarer:

Bina sa...

Välkommen till vanligheten! Där bor och trivs jag väldigt bra. Men det är som du säger, när man är i något så grejar det sig och känns okej, men i efterhand kan man se bakåt och tänka att det är bättre nu. Som när Sportfiskaren veckopendlade och vi bodde 3 km från närmsta affär och inte hade någon bil i veckorna. Men det gick ju bra ändå, och då var det bara jag och Stora Killen på veckorna. När Mellankillen kom köpte jag en egen bil och så var livet helt superlyxigt trots att Sportfiskaren fortfarande veckopendlade! Och nu har vi två bilar, ett barn till, bor centralt och båda har nära till jobbet - livet blir bara bättre och bättre!

Mångmamma sa...

Oj vad jag kände igen mig (och fnissade) i beskrivningen av hösten -05.
fast för mig inträffade det där hösten -07.
En bebis, en knapp tvååring, en treochhalvtåring och en förskolegosse på mogna sexochetthelvt år.
Därtill två hormonstinna tonåringar på 17 och 15,5 som behövde skjuts överallt eftersom vi bor bortom ära och redbarhet, dvs kollektiva färdmedel.
Och maken kom visserligen hem på kvällarna - för det mesta - när han inte åkte till USA, eller Tyskland, England eller bara inomskärs till andra städer i landet.
Sent brukade det bli också, så pass sent att jag redan hunnit natta tre av de små innan han var hemma.
Märkligt vad man orkar med?
Välkommen in i vanligheten och lite mer konversibla barnåldern i alla fall!

Katarina sa...

:O) Kan bara le. Du är fenomenal på alla sätt och vis och kanter Jenny. Du tänker/skriver liksom på ett helt annat sätt än jag och det är det som gör det så roligt och trevligt att läsa din blogg. KRAM! Katarina,

KaosJenny sa...

Mm, låter kämpigt Bina men det är ju härligt att livet blir bättre och bättre. Närhet till viktiga saker är guld värt :-)
Jo, jag håller med, Mångmamma, det är märkligt men också riktigt häftigt vad man klarar av..
Tack Katarina, kul att du gillar läsningen. Jag tycker att det är roligt att skriva också... Varje gång jag funderar på att sluta dyker det upp en ny blogg ;-)
Kram på er