Tonåringar och lögnar-tanter...

Har just avslutat ett litet nattligt samtal med tonårs-sonen. Ett sånt där om livet och tingen. Mm, jo, det är sent på natten och jajjamän, jag vet att det var de gratis chipsen som först lockade (han har nyss börjat med månadspeng) men vad då? Ibland får man ta chansen helt enkelt och ibland dyker den upp precis efter en WoW raid. Eftersom det är sommarlov, helg och redan var rätt sent behövde vi inte stressa till något utan kunde vi ta det lugnt... Prata om en massa olika saker, både lite i de lite större sammanhangen och om lite mer personliga saker...

Vi berättar väl förstås inte de allra hemligaste grejjerna för varandra. Ömsesidig respekt... men vi vet ändå lite mer om livet och även mer finurliga, lustiga och skojiga saker om varandra nu än innan. Intressant att höra hur han resonerar om saker. Det är så häftigt att det håller på att bli vuxna egna människor av de där 4 kilos knytena som vi fick äran att få hem till oss. Och de där tanterna man träffade på när man hade bebis som sa att tiden bara säger swosh och sen är dom vuxna, dom ljög. Jag tycker att det känns oerhört länge sen jag hade Storebrors lilla rumpa i min hand och bar honom "dunt dunt".

Klockan 07:15 åker Storasyster och jag på fotbollscup. Det blir inte så mycket sömn men jag kommer ändå inte att ångra mig. Att prata med någon om livet och tingen, att mötas hjärta mot hjärta är alltid spännande, utvecklande och värt lite trötthet. Dessutom är det roligt att agera lite motpol till internet och filmer... Mamma irl ;-) Ha en trevlig helg...

Bonustid?

Missat bussen på grund av trötthet... Nå, jag har inget inbokat precis på morgonen men ändå lite irriterande... Ger mig lite oplanerad tid förstås. Oplanerad tid är annars något som på sista tiden varit ovanligt förekommande. Mycket jobb och fotboll. Så klart att jag, om jag ABSOLUT vill kan ordna mig oplanerad tid. Egentligen. Det kan man i stort sett alltid eftersom det mest utom jobbet är borden- inte måsten. Jag gnäller inte. Det är hur roligt som helst att vara fotbollstränare. Lite likt att vara Kaosmamma faktiskt. Det händer saker hela tiden och är mycket av allt, framförallt nu när de små damerna börjar tonåra sig...

Och det är nog det som jag tycker är häftigast med att vara Kaosmamma också. Det är mycket som händer hela tiden, mycket tankar och känslor som flyger runt. Man kan gräla med någon och få en kram samtidigt. Det är förstås mycket av annat också. Varje familjemedlem har olika vilja, tempo och behov. Man marscherar inte direkt i takt bara för att man är en familj... En stor utmaning. Nu när det blir lov och vi allt eftersom kliver mot fler tonåringar känns det ännu mer tydligt. Nu ska jag springa till nästa buss. Tack vare att jag missade den förra blev det en Blogg... Känns faktiskt bra. Hur tänker ni om olikheter? Kram på er

En av landets värsta kravhelger?

Undrar lite stilla om midsommarhelgen är den värsta av alla "sköna hem och facebook- kolla vad vackert allt är runt omkring oss, vad mycket kompisar/ trevlig släkt vi har och vad himla lyckliga vi är" helger. En sån där på låtsas helg.

Visst, jag tror att folk har det bra men inte hela tiden. Jag tror att det mörkas en hel del en helg som denna. På fejjan skrivs det inte just något om pollenallergi, att man frös i vackra klänningen, dåliga förlorare, svårigheten att få till krans-jä-arna, mygg, tråkig stämning och regn. Det putsas lite på det faktum att det sällan är alla (om man är fler än en i sin familj) som gillar dans, släkten/ vännerna, hoppa säck och sill. Det smusslas även med att någon tog ett par snapsar för mycket och i bästa fall behövde ledas i säng. På bloggen "råkar man glömma" att familjemedlemmar inte bara log utan också tjurade ihop rejält i omgångar. Och så håller alla fasaderna uppe och känner sig värdelösa när det inte lyckas hela tiden för just dom.

Jag tror att det är omöjligt att ha det så där strålande underbart, vackert och lyckligt hela tiden. Dessutom skulle det förstås bli mördande tråkigt. Ungefär som att det är riktigt svårt att ha urkul i vackra kläder och jättesnygga klackeskor. Och ärligt talat, inte handlar det skicklighet heller om man skulle vara så där lyckad utan ärligt talat är det en stor portion tur. Född rätt och träffat rätt folk vid rätt tillfällen, bo på rätt ställe, alla friska, medvind, sol i ryggen, vaknat på rätt sida och en massa andra variabler som inte alls har att göra med att man förtjänat det eller har valt rätt dukning...

Kaosfamiljen har haft en riktig tur-helg men därmed inte sagt att vi varit utan avbrott, sammanbrott och utbrott. Som vanligt har det skrattats, retats, skojats och bråkats. Trevligt sällskap har vi också haft. Tur är fint och det gör en rätt ödmjuk att förstå att man har tur. Turhelgen avslutades med att vi träffade på en Lappuggla på ett kalhygge igår natt. Wow... Jag och fyra barn smög på den och tog kort tills den helt ljuslöst flög iväg. Hur coolt som helst. Dock lite synd att mobilkameran inte klarar varken zom eller motljus men håll till godo med detta turkort ;-)
Hoppas ni också haft tur. Kram

Drottningen i Stökriket kommer hem...

Tillbaka igen... och allt har gått i 180 knyck. Massa människor, mycket jobb, intressant, roligt och väldigt varmt var det. Men också väldigt vuxet och en sak i taget. And in English of course. Så man är väl lite trött så här när man kommer hem. Och inte är man så anpassad till sitt liv heller upptäckte jag. Plötsligt är det som att jag vant av mig både med tempot och med allt sånt här:

Ring - Kan vi flytta matchen till på onsdag?

( Jösses, här borde röjas)
- Mamma, han slog mig!
- Hon retas!
- Får Hm sova över hos mig?
- Var är mina skor!
- MAMMA!!!

(Shit, vad ska vi äta till middag?)

- Kan jag vara med en kompis?
- Jag tänker inte städa!
- När var det där lägret nu igen, kommer vi att hinna till cupen?

(Hur ser morgondagens midsommarplaner ut nu igen då?)

- Min cykel har punktering!
- Du får då inte ta min!!
- Får jag väl, det är ju min gamla...
- MAMMA!!

(Handlingslista, jag borde nog göra en sån)

Ring - XX kan inte spela idag, vi ska på konfirmation...
(Shit, snabbt nu, måste ringa och ordna någon spelare till för kvällens match. F-n, vart är telefonlistan? Hinner jag söka den om jag vänder alla koteltterna nu?)

- ÅH...nu ska du få... jag fick sand i håret
- Hon sparkade mig...
- Mamma, vet du vart min vattenpistol är?
- Aj, sluta då! Han kastade en foppis på mig
- Vad då, vad har jag gjort?
- MAMMA, jag tror att en av fiskarna är död!!

Ring - Har du någon extra tröja, jag hittar inte min!

(Jösses, varenda blomma behöver vattnas)

- Öh, jag sticker till Hm nu!
- Hon tog min/ satte sig där jag skulle sitta/ petade på mig/ sa att min var ful/
- Han svor åt mig...
- Jag vill inte hjälpa till med maten!

Ring - Du det verkar som att vi inte har någon körlista eftersom den här matchen blev flyttad...

- ÄCKLIGT! Är det där det vi ska äta...
- Hon tagit mina skor och gömt dom!!

Månntro det var detta jag längtat efter när jag var där borta. Detta som jag var laddad för när jag kom hem så där lugn och avslappnad i nya sommarhatten. Japp, detta är det jag längtade efter, kanske inte striderna men de hör till det här härliga livet jag har. Det som min adrenalinhalt febrilt försöker anpassa sig till. Nu gäller det bara att komma in i tempo. Det här är inte något konstigt. Vi brukar "strida ihop" oss när någon kommer hem. Så fort vi får lov också förresten. Alla min nya ideer får vänta lite. Jag måste först vara med när vi "bråkar ihop oss", kollar om alla är som de brukar. Men allra först ska jag nog rensa lite på min sida så att jag kan gå och lägga mig:
Ha en trevlig midsommar. Kram

Dåligt samvete är, ja just det... Dåligt...

Klockan är 23 miljoner, ljust ute och fåglarna kvittrar. Jobbresa i ett par dagar imorgon bitti och då blir det som vanligt. Jag vill hinna allt dagen före. Och så var det en liten fotbollscup idag också... Nåja, strålande solsken och vinst så det var bara kulmen det blev lite att göra efteråt...

Dagen började 04.14 av att jag vaknade med dåligt samvete. Syskonen Lill åkte med mormor och morfar till stugan så jag hann inte säga hejdå till dom igår. Och där gick starskottet till mitt samvetesrace. 04:14 funderade jag över mitt moderskap och om jag verkligen kan räkna mig som godkänd... Skärskådade mig själv och mitt mödraskap de senaste snart 14 åren. Hittade ett och annat uruselt kan jag säga. Jösses, stackars mej så dum jag är. Ligga där och hålla rättegång mot sig själv... Snacka om självkänsle-slakt... borde ha gjort mer av det och mindre av det eller tvärtom? Hur man vänder sig har man rumpan bak och att rannsaka sig själv, utan försvarare, före fem på morgonen är rent taskigt.

Det är ju inte direkt så att jag lämnar barnen på gatan med en korvring... Barnen har en underbar far och kommer att klara sig utmärkt. Och när det gäller mammeriet så gör jag vad jag kan och borde klappa mig på axeln över det. Däremot kan man inte byta personlighet bara för att jag blivit mamma. Jag är helt enkelt inte en rutinälskande ordningsskapare. Jag har andra kvaliteer.

Hm, när jag tänker på saken ska nog både jag och pappa vara väldigt glada över att vi bor i ett land där det inte är familjerna som bestämmer vem man ska gifta sig med. Med mina referenser på husmoderslistan hade nog pappa fått ta stora lån och engagera hela släkten för att få mig bortgift. Eller också skulle jag väl ha fått bli den bittra hemmadottern som rymt med första bästa cirkus ;).

Nåja, på dagen kan man skratta åt sig själv men frågan är intresant. Diskuterade ämnet på fotbollen sen. Varför har man så höga föräldrakrav på sig? Klart man inte kan göra allt samtidigt och dåligt samvete är inte bra för någon. Jag gör vad jag kan och nu inte bara måste jag utan också vill jag åka iväg. Jag är ok ändå. Vad tänker ni om dåligt samvete?
Dags att packa det sista... Ha det så bra! Kram

I år blir det inga morötter...

Inte för att jag inte har någonstans att sätta dom, Lillebror har gjort jättefint, utan för att jag inte tar mig dit. Det blir liksom en massa annat hela tiden. För någon kväll sedan tog jag sats och tänkte nu... men då hittade jag fyra kartonger jordgubbar som jag gömt och glömt på altanen för några dagar sedan (och sen for jaga väl på fotbollsmatch eller något). De var inte så fräscha... Och det klart man kan bli galen på sig själv när man glömt något så viktigt som jordgubbar. Eller också konstaterar man att man har lite mycket i huvudet, att allt inte får plats och att hemkokt Jordgubbssylt också är gott och en väldigt ovanlig företeelse i Kaosfamiljen. Gräshoppsflocken brukar äta upp dom innan det hinner bli sylt...

Idag tog jag fart och tänkte att nu kanske... men då ringde Storasyster och gullbad mig att komma till skolan med hennes papper för språkval inför sexan. Sökte lite i våra trivselhögar:
utan resultat. Till slut, just när jag tänkte att nu cyklar jag till skolan och bekänner våra synder (ett borttappat papper kan ju inte vara hela världen, jag skriver väl ett nytt, jag är ju både vårdnadshavare och skrivkunnig) hittade jag det i en ryggsäck som hon INTE brukar använda. Tjoho!

Runt omkring hör jag hur folk känner att de inte hinner. Skulle vilja ha fler timmar och bättre ork till allt. Vem vill inte ha mer energi skriver Ann-Christin i Köpstoppsbloggen. Först tänkte jag jösses vad härligt men sen undrar om jag vill ha det faktiskt... Man ska inte kunna göra allt, livet är att prioriterade saker som man tycker är viktiga. Vissa år är det inte meningen att man ska ha morotsland. Ingen i denna familj lär få några men för att vi sätter blommor och ärtskidor i landet. Ingen lär bli sjuk av trivselhögarna eller hallkaoset heller. I år köper vi våra morötter och prioriterar blommor, att kramas, cykling, åka gummibåt, slappa, läsa böcker, dansa, spela spel och fotboll. Tids nog vill ingen vara med oss och då kan vi väl sätta morötter och hålla ordning då, om vi inte har något roligare för oss ;-) Kram på er alla fina...

Hallå där, väder-Depression??

Detta eviga tjat om vädret. Visst, det är regnigt och inte så där drömvarmt heller direkt... Pratet om väder-depression hade varit ok om bott i Darwin i Australien där man enligt en kille jag träffade en gång minns den dagen då man hade 17° och höll på att frysa ihjäl. De visste inte hur man gör men vi svenskar är vana att ignorera vädret ca 6-7 månader om året. Så fort det blir juni så förväntar vi oss Darwin-värme, och börjar prata som vilken genomsnittlig 3-6 åring som helst då det inte blir så. "Om det inte blir... så är allt förstört... värsta dagen i mitt liv... det kommer aldrig att bli... fryser ihjäl...

I de större städerna och delar av södra sverige är man van vid bra vägar, att kommunikationer fungerar och där man sällan påverkas av vädret i vardagen så där är det väl kanske inte heller så konstigt om man tjuter över att vädret råkat drabba en. Däremot vi norrlänningar som vissa dagar ställer väckaren en timme tidigare för att skotta och inte tvekar att kliva ut när det är -25, hur kan det komma sig att vi skriker som grisar nu när det är +10? Som småungar gnäller vi, sätter oss under filtar och tjurar. Lägger ut om våra katastrofliv på facebook och klagar överallt där vi kommer åt... Lite smått patetiskt hur vi låter vädret styra oss...

Gott folk, nu när vi inte bor i Darwin lämpar det sig fint att skaffa sig hobbysar som gyttjebrottning och att hoppa i vattenpölar. Barnen har hoppat studsmatta med badkläder flera gånger och hoppsasteg i spöregn borde vara riktigt roligt. Jobba med vädret istället för mot. Man kan grilla, spela fotboll, skratta och sjunga trots vädret, ibland åt vädret. Så här vackert kan det vara i lite regn...
Och mitt gamla favorit ordspråk funkar än: Idel solsken ger öken :-) Kram på er