Anfäkta anamma, min mormors cykel! nåja, jag åkte ut till E4:an och där stod den, låst men nyckeln var fortfarande i. Jag betraktar det som om någon bara behövde låna den en stund. Nu är cykeln hemma igen. Jag skrattade hela vägen hem.
Det klart att jag blir galen på mig själv ibland. När jag tappar bort grejer och strular till det. Ibland går saker fullständigt och irreparabelt åt skogen, men oftast funkar det förvånande bra eftersom jag sällan får panik. Tonårssonen har stor lust att fostra till mig. Precis som otaliga andra jag träffat genom livet. Budskapet har varit Jenny du är alldeles underbar men skulle du inte göra mer av det och mindre av det? Skulle du inte lära dig att...
Men, zebror är alltid randiga och i grunden är nog den här zebran rätt nöjd med sig. Om jag inte skulle vara så här knasig hade jag inte varit jag och även om tonårssonen inte är imponerad (behöver inte tonårssöner vara), så har jag rätt mycket överseende med andra också. Som till exempel att Mannen tycker att det här var en fantastisk plats att torka en påse på.
Jag upprörs inte heller över att någon gör en "gogosbana" på toan nere och använder skor som "badkarsskydd". Ler snarare åt att det är innovativt.
Ibland får jag för mig att jag har roligare än genomsnittet just bara för att jag inte har full kontroll på allt och är måste ha ordning. Man får sig ofta ett gott skratt efteråt. En vacker dag kanske Storebror också kan se tjusningen med sin mor och att man behöver leka även om man är vuxen. Eller också inte men då är det hans problem. Så jag ler mot tonårssonen, även när han säger att han inte förstår att hans pappa står ut med mig, och säger att det förstår jag. Dessutom har jag inga problem med att dela med mig av mina katastrof/ mirakel historier. Hoppas livet leker för er också. Kram
4 kommentarer:
Det är nog både kärlek och beundran i den kommentaren Jenny! Min son fick ett skrattanfall när jag sa att jag nog innerst inne är pedant. Blev inte sårad, skapade i stället en ny ordning för mina tröjor i garderoben, alla vet att det bara håller ett tag men den inre pedanten blev nöjd och sonen fick ännu ett gott skratt.
Så klart kärlek men jag minns att morsan kunde göra en galen i tonåren. Något man kanske får leva med. Skön attityd om påsen o skorna. Känner många som skulle flippa ur totalt däribland kanske jag, ibland. /Krill
Jag är tämligen säker på att du har roligare än de flesta av oss andra. Jag är alldeles för allvarligt, men har blivit coolare-klokare med åldern.
Kram
Tack Eva, jag tror också att han är lite dubbel och så klart att man ska bjuda sönerna på skratt, vem ska annars göra det ;-).
Ha Ha Krill, ja det är väl inte föräldrars uppdrag att inte göra barn galna ibland, varför skulle de annars vilja flytta hemifrån ;-). Och att man flippar lite är inte hela världen men det är rätt skönt att se charmen i saker (och hoppas att de andra ska ha överseene med ens egna egenheter).
Mm, mammaxtre, jag har nog alltid haft kul men det blir värre och värre eller bättre och bättre med åren tycker jag ;-). Härligt att det händer dig också.
Kram på er
Skicka en kommentar