tisdag 27 december 2011

Livet efter Dagmar?

Ute blåser det ordentligt. Dagmar ställer till med Kaos runt om i landet. Inne hos Kaosfamiljen är det däremot förvånande lugnt. Sovmorgon, mm... Barnen är mestadels på sina rum eller med kompisar. Således är det inte mycket till bråk heller. Eftersom alla kan micron ätes rester när andan faller på. Kaosföräldrarna kan bege sig utanför huset på olika små äventyr samtidigt utan att barnen trillar ihjäl sig eller skadar varandra. Vi spelar något spel eller ser någon film med barnen på kvällen för att sedan surra om livet och tingen med varandra till allt för sen natt... Och så börjar det om igen med sovmorgon...

Just nu har vi det så där som vi drömde om för ett par år sedan då vi "stred" om vem som skulle få gå ner i tvättstugan helt själv. Detta är lönen för allt krigande. Återbetalningen av alla en-kvart-i-taget nätter. Tystnaden efter allt vrålande. Freden efter krigen. Lugnet efter stormen. Myset efter kletet.

Klart att det stormar här inne också ibland men de ser annorlunda ut. Någon känner ett inre behov av att särskilja sig från sina föräldrar och börjar diskutera något fånigt. Skriker lite. Någon annan vägrar borsta tänderna och en tredje springer upp på sitt rum och smäller i dörren. Men denna någon kommer lite senare och börjar brottas eller kryper upp bredvid som en kattunge. Bråken har blivit mer verbala, man behöver inte längre oroa sig för att någon, av misstag ska få ett öga utpetat...

Naturligtvis är det på grund av att Kaosfamiljen tidigare haft ständig "Dagmarkänsla" som gör att vi numera njuter enormt mycket av de lugna stunderna. Alla har inte ens ätit frukost, inte mitt problem. Jag ska gå och värma mig lite lunch och sen åka på fotbollscup. Sköt om er

3 kommentarer:

Katarina sa...

:O) Jag kan bara le när jag läser din blogg Jenny. Jag fattar inte hur du kan skriva som du gör. Det är liksom så målande och precis.
Imponerande. Kram Katarina.

mammaxtre sa...

Åh så du bjuder på dig och ditt liv och dina tankar. Underbart!

Ha det gott

Mångmamma sa...

Börjar kunna känna igen mig i det du beskriver.
Visserligen är den yngste bara 4,5 och den äldsta hemmaboende knappt 11 men det är betydligt lugnare och mer självgående nu än för något år sedan.
Att leva mitt i en storm under många år är förenat med att få andas ut när en kommer ut på andra sidan.
Gott slut och gott nytt!