10 år sedan jag grät av lycka för första gången i hela mitt liv (men inte sista sen jag hade öppnat den tårkanalen). tjejen som enligt sig själv aldrig någonsin varit liten skulle bli galen om hon visste att jag omnämner henne som Lillasyster. Redan från sekund ett tittade hon på oss med något i blicken som sa -Vilken tur för er att jag har kommit nu.
Vi har verkligen tur. Lillebror har någon att göra alla sina ideér, upptåg och projekt tillsammans med. Storasyster har någon att dansa, klä ut sig med och måla naglarna på. Storebror har någon som han kan mysa med när vi är galna på honom för att han inte gjort det han ska (fast han kramas ju inte officiellt längre, har bara Lillasyster i knät eller kram-bär-runt henne en stund).
För Mannen och mig blev hon den fjärde pusselbiten. Den som gör saker som inte någon annan vill göra och den som vägrar göra saker som är självklart för de andra. Den som fick oss att ödmjukt verkligen förstå att det inte bara är kön, ögonfärg, plas i syskonskaran osv som avgör vilken person man har framför sig utan att det finns ett gry i varje barn som gör att de är sina egna.
Det faktum att vi med Lillasysters ankomst fick ungefär dubbelt så många barn som flera av de vänner vi umgicks med då gjorde också att vi fick ompröva det med tid, ordning och måsten. Efter -05 har vi inga som helst projekt på gång utom att jobba och ta hand om fyra barn. Och så det här förstås. Jag håller med Agneta Sandström det är vettigt att lata sig rejält mellan aren.
Hopas att ni också gör det bloggvänner. Kram på er
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Härliga Jenny! Huvudet på spiken. Med många barn och ett hem kan man lägga ner övriga projekt eller låta dem ligga i träda. Det räcker så gott med att bara leva... Helt rätt inställning.
Tack Anna/notonmusic, vi känner verkligen att det är rätt att undvika projekt. Jösses, njuta av livet istället för att rulla runt i byggspån ;-). Kram på dig
Skicka en kommentar