Personligen tycker jag inte det är konstigt alls att pappor blir sjukare av att dela. Att ursäkta sig och gå till jobbet för att sen komma hem och läsa tidningen i lugn och ro kan vilket blåbär som helst göra. Det är dubbelarbete och ansvar för familjens väl och ve som utmanar mer. Att äta lunch med kollegorna har aldrig varit så trevligt som när man nyss kom från föräldraledighet. De torkar upp efter sig själva och det blir aldrig mitt fel eller problem om de inte äter/ har äcklig lunch. Det har aldrig hänt att jag varit sömnlös av oro för en kollega heller.
I helgen pratade syrran och jag om att vi härstammar från fantastiska kvinnor så långt vi vet. Såna som kliver upp innan de går och lägger sig för att baka bröd och stoppa sockar. Vad som däremot är anmärkningsvärt är att migrän, magsår och andra fysiska bekymmer med jämna mellan uppträtt hos dessa arbetsamma, dock kan vi inte nämna en manlig anförvant som drabbats av dylika åkommor. Då ingen kunnat vara sjukskriven finns det inga siffror på magsår vid jul...
På min arbetsplats (som till 95% består av kvinnor) bränner folk ut sig med jämna mellanrum. Tror aldrig jag träffat på någon som bränt ut sig bara på grund av jobbet. Stort övergripande ansvar hemma har också vägt tungt. Men det är ju som sagt kvinnor så det har oftast förklarats med rent personliga egenskaper. Ifjol gick dock två av männen (jodå, den jämställda sorten) in i den berömda väggen. Plötsligt blev det prat bland de högre cheferna (män) om att vårt jobb är svårt och tungt. Det tillsattes lite resurser (vi tackade och tog emot) och nu ska det tydligen lönesatsas en aning också. Tack killar får vi väl säga, fast vi säger det inte så högt eftersom risken att någon av cheferna tjurar ihop finns.
Jahaja, om man då som man läser dagens industri kan man ju dra åt sig öronen och tänka dela mindre så häller jag mig frisk. Inte vidare kärleksfullt resonerat skulle jag säga, inte så smart heller. Kan citera kollegan som just kommit tillbaka efter en tuff cancerbehandling, "det funkar utan mig på jobbet även om jag inte trodde det i april ifjol. Det är hemma det varit svårast att jag varit sjuk, dom har klarat sig dom också men man förstår vart man betyder mest." Så, att dela är tufft men friskt vågat hälften vunnet män, det är få som ligger på sin dödsbädd och önskar att man satsat lite mer på jobbet.
Kanske önskar dom inte att dom byggt mer LEGO heller men det är en suverän avslappning. Ha en trevlig kväll
4 kommentarer:
Och tänk att denna självklara insikt som du beskriver så bra ska ta en så evig tid för att tränga igenom. Svårt att begripa ...
En pricksäker och insiktsfull analys av artikeln Jenny. Jättebra skrivet :-) Tänk att saker ska ta sån tid, visst är det märkligt. Och att vi inte har kommit längre...
Javisst har du rätt, och jag tror inte det trängt igenom ännu tyvärr. Det stora flertalet fortsätter nog i godan ro... Kanske är det så att många män tror att dom gör en god insats. Därav den chock de flesta män får efter en separation.
Det tar tid, men det har nog blivit lite bättre trots allt..?
Mm, det tar tid Eva Swedenmark och Anna/notonmusic men jag hoppas och tror att vi ändå är på väg framåt. Kan vi bara balansera och dela så ska det nog bli bättre framöver. Det är hoppsfullt att jag träffar massor av 90-talister som delar och där båda föräldrarna är en viktig del i familjen.
Ja, chockade män efter separationer träffar jag också kalebass. En del barn som "vinner" sina pappor också och det är positivt. Fast man kan bli matt på en sån enögd artikel.
Kram på er
Skicka en kommentar