Det där med vänskap...

Vi firar födelsedagar, bröllopsdagar, mor och fars dag och alla möjliga andra dagar. Lite märkligt egentligen då flera av sakerna är ganska självklara. Födda är vi ju alla. Gift, förlovad och sambo länge kan ju vem som helst lyckas vara om man bara jämkar, somliga kanske jämkar väl mycket ibland för att bevara den heliga tvåsamheten. Om man blir förälder eller inte har rätt mycket med kroppen att göra.

Något som däremot firas och uppmärksammas för lite är vänskap. Beskrivs rätt bra här. En av de absolut viktigaste sakerna i livet. Är det något som behöver firas så är det verklig vänskap.

Personer som man kan berätta för att man för ögonblicket skulle vilja byta bort hela sin familj mot en etta med kokvrå och färdigpackad ryggsäck i hallen. Människor man kan ha uppbyggande riktiga möten om livet med. Skratta åt saker och gråta. Ta och ge, dela med sig av både sina förtjänster och tillkortakommanden. Individer som lyssnar när man är arg eller frustrerad och som själva också hamnar där ibland. Någon man kan sticka iväg med på en usel konsert en kväll utan att riskera att ryka ihop om vardags-småttet med. Såna som man kan prata mens, relationer och få perspektiv på saker för att få upp näsan ovanför vardagsytan.

Imorgon ska jag och min närmaste arbetskamrat sedan 12 år ha en skiljsmässo-middag. 12 år har vi kamperat ihop. Skrattat, gråtit, stångats, busat och lärt oss saker både om oss själva och av varandra. Hon har fått ett nytt jobb. Klart att det ska både sörjas och firas med en middag.

Jag har haft turen att träffa många riktiga vänner genom livet. Somliga har funnits med en kort stund, andra längre. De har alla varit och är oerhört betydelsefulla. Från och med nu ska jag börja fira vänskap. Kram på er