Madest May ever?

Vi brukar lite skämtsamt prata om Mad May. Månaden när allt ska börja och sluta. Drack just en tekopp med Mannen och konstaterade att det här är värsta maj någonsin. Två som håller på med karate, tre fotboll, två dans, en som slutar nian och så lite utvecklingssamtal, konserter och födelsedagar på det. Och så Lillasyster då som fått fetaste gipset jag någonsin sett på en nioårings arm. Ett gips som behöver bäras runt med en ägare som behöver petas i Alvedon med jämna mellanrum...

Plötsligen känner man att vi har för många barn, för mycket aktiviteter, för jobbiga jobb, 2 miljoner saker och att huset borde målas, i alla fall södersidan. Pusslet eller vad man ska kalla det har för många bitar och för mycket färger. Det ringer folk som vill spela matcher, mötas om något skolavslutningsjippo och plötsligt så har Lillebror och Mannen en gradering i karate den där stora kamikaze-helgen. Nä men hoppsan då...

Men ah, pratar man bara lite så finns det folk som lånar ut bilar, bakar, kör, tar träning, skriver ut papper och krattar när vi inte får ihop tillvaron. Folk är underbara, andra gånger är det vi som gör det. Det mesta som händer är världsliga saker, även om det råkar vara galna maj.

Vad som blir tydligt när någon blir skadad eller behöver hjälp är hur otroligt viktigt det är med vård. Hjälp utan att behöva fundera på om man är försäkrad/ har pengar till detta. Vi ska vara stolta över vårt välfärdssystem för det fungerar för det mesta ypperligt (även om det verkar som om vårdcentralerna blivit lite väl besparade). Lillasyster är fixad. Det är sånt som verkligen räknas. Kram på er