Jag vet att det finns folk som aldrig gör det, dräller bort saker. Jag gör det så fort det blir mycket. Till mitt försvar kan man väl säga att det är lite mycket men typ ingenting som jag inte själv har dragit på mig, åtminstone indirekt. Om man har en flock barn så blir det gärna mycket aktiviteter, föräldramöten, klasskassor, skolutflykter, uppvisningar, avslutningar och påbörjningar. Resten av april och hela maj ser redan helt vansinniga ut i kalendern. Och så lägger man till det underbart knasiga jobbet förstås. Kanske inte konstigt att allt inte blir succé...
Som det är nu så har jag haft borta passerkortet till jobbet sedan innan påsk. Utan passerkort på jobbet blir allt enormt svårt, bland annat kommer man sig inte in och kan inte skriva ut saker. Har sökt som en galning. Argare och argare på mig själv med känslan av att jag la undan det, kanske på något "smart" ställe. Ni vet ett sånt där ställe där man borde hitta det. I morse vrålade jag ut min frustration och familjen log tillbaka. Klappade om mig och höll med om att jag är ett rikspucko. Någon föreslog att jag skulle sjukskriva mig för att jag inte är i ordning i hjärnan...
Åkte till jobbet ändå förstås och har under dagen tricksat och fixat. Mailat till kollegor och styrt till saker. Smet in i bakvattnet tillsammans med kollegor. Det funkade att jobba ändå på något sätt. Som vanligt, det mesta löser sig men jag blir lite matt på mig. Kaosmorsa, pytt, faktum är att INGEN i den här familjen är lika stökig och Kaosig som jag. Om alla saker jag tappat bort genom livet plötsligt skulle återkomma skulle de kunna fylla Globen, snart Friends arena. Cyklar, pappas jeansjacka, skor, nycklar, plånböcker, mobiler, tandborstar, väckarklockor osv. Jag skulle kunna ta anställning som professionell borttappare...
Döm om min förvåning när jag tar av mig fotbollsjackan ikväll, då ligger det eländiga kortet där. SMART ställe! Tur att jag inte ägnade natten åt att vända upp och ner på hela huset... Jag skulle ha kunnat söka i hundra år innan jag ens kom på tanken att öppna den fickan.
Nåja, slutet gott allting gott. Glad i hågen styrde jag ikväll cykeln till macken för att planera morgondagens middag där. Imorgon kväll ska alla utom febriga Storebror iväg på aktiviteter innan klockan sex. Att ha en stjärnkock som har runt 40° feber kräver lite extra planering. Att planera middagen dagen före tycker jag är framförhållning när det närmar sig mad may, även om man gör det på macken ;-). Kanske borde jag anta Storasysters förslag och limma fast alla viktiga saker på mig själv nu när jag vet att det kommer att vara hysteriskt mycket minst en månad framöver.
Och nej, vi kopplar inte ner oss än. Frågan är om vi kommer att göra det. Hur skulle jag annars kunna skriva av mig i Mad May? Det är ju inte direkt så att man ringer en vän över en sån här sak mitt i natten... Andas andas, en dag i taget. Kram på er allihop
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Nerkoppling är ju en intressant tanke. Fast mest som tanke. Samtidigt undrar man lite vad tillgången till nät alltid och överallt gör med oss och även våra barn. Alla sitter stilla bra mycket mer än när jag var ung /Krill
Mm Krill, det är intressant, framförallt reaktionerna hos vuxet folk när man börjar prata om det... Att ungdomar tycker att man är konstig är ju en sak men vuxna, som varit med innan mobiler osv fanns... Stillasittande och stress av att ständigt vara möjlig att nå är nackdelar. Vi får se hur vi gör. Kram
Skicka en kommentar