Vad är det för fel på sista minuten-taktiken?

Det är över en månad kvar till jul och folk har redan börjat prata julklappar. Stressar upp sig. Varför sån hype runt storhelger egentligen? De andra 364 dagarna bör väl räknas minst lika mycket? Nej då, snart börjas det springas runt med stirriga blickar. Allt ska hinnas och bli perfekt. För det mesta är det mödrarna som regisserar de perfekta julhelgerna (och så är julhelger precis som andra dagar, ibland är det kul och bra, ibland inte). Underligt egentligen att det kan bli ett sådant ståhej, oftast träffar man ju folk som man känner väldigt väl på julen. Så varför hela denna långa checklista och denna strävan mot perfektionism?

En teori som jag och en kompis hade under dagens lunch var att det till viss del beror på att man har trassel i relationer, skev ansvarsfördelning och orealistiska tankar om sin egen makt. Man låtsas som om man verkligen kan ordna en perfekt dag och som om man verkligen kan köpa/ baka/ duka/ planera sig till långvarig lycka. Vem ansvarar för att faster, barnen och maken har det bra? Svaret borde väl rimligtvis vara de själva, eller?

Här har vi precis som vanligt tänkt ta det lugnt och göra det vi känner för. Det lär väl bli pepparkaksbak och julpynt. Julklapparna ordnar vi som vanligt i sista minuten, har funkat mycket bra hittills. Julmaten ordnar vi som firar ihop tillsammans och i samråd. Den som tycker att något är viktigt ordnar det helt enkelt.

Så, jag tänker vägra julstressa. Det är nog mycket på jobbet i november och december. Min kvalité som mamma, maka, dotter, syster osv bestäms inte av hur dyra julklapparna blir. Kärlek och omtanke bör visas årets alla 365 dagar och eftersom vi inte är julgrisar har vi ju chanser både före och efter jul ;-).


Vad tror ni om julstressen? Vad beror den på och är det månntro så vi vill ha det?
Kram på er